bernur

Att vara utanför den så kallade arbetsmarknaden var en intressant upplevelse, tyckte han, där uppe i Norrlandet, där jobben knappast regnade som grodor från arbetsgivarna. Därför städade han en period på Folkets Hus, och sopade upp resterna efter operaföreställningarna och tömde äppelskruttar från kontorspersonalens papperskorgar, förutom att han städade biblioteksutrymmena, och lärde sig hur man tog med sig åtråvärda Sylvia Plath-böcker utan att larmet gick (han lämnade tillbaks dem som en laglydig medborgare när han flyttade till sydligare nejder). Ett tag var han kollega med trummisen i ett band, jaha, vad heter ni då? frågade han oskyldigt. - Komeda, svarade trummisen illmarigt. - Aha, svarade han, Polanskis kompositör, och då bet trummisen ihop käkarna, stampade i golvet som en Kafka-figur, medan han mumlade ett ohörbart "attans!" Givetvis var det så att trummisen tillhörde en exklusiv skara människor - vi kan kalla dem "de speciella" - lite självvalt kufiska, som tagit det till sin uppgift att upplysa den okunniga pöbeln om esoteriska saker som hur det gick till när Krzsysztof Komeda mötte sitt frånfälle. Och så kommer han och sabbar allt på förhand. Ack! Skönt ändå att bo i en stad där band döps efter en tröjsort eller referenser till en John Cleese-serie: i den här delen av landet utspelar sig aldrig några 'attans'-scener - - -