bernur

Förstås hade jag för länge sedan övergett Babyshambles för de något mer välstädade Vampire Weekend, gett upp hoppet om sorgbarnet Pete Doherty, och hans tabloidiserade irrande mellan inställda spelningar, kokaintrippar och fotomodellsgräl, allt medan Babyshambles avlägsnade sig allt längre från vad som gjorde The Libertines till nästan det bästa som hänt brittisk musik sedan om inte The Smiths så åtminstone sedan Pulp - då lyckas han och bandet äntligen med "Shotters Nation" agera tillräckligt fokuserat och med bibehållen slarvig slyngelcharm på nästan en hel skiva. Men självfallet är det producenten Stephen Streets förtjänst, för ärligt talat fanns embryot till dessa sagolikt vackra sånger redan på "Down in Albion". Att sedan höra Street spela sin gudomliga gitarr på de två sista sångerna är nästan mer än en önskedröm. Omslagets parafras på Henry Wallis berömda målning av den självmördade tonårspoeten Chatterton visar prov på en lite lagom hybrisartad uppkäftighet. Vad jag inte gillar är den där överdrivet punkiga estetiken i texthäftet: varför inte tänka tvärtom, och göra något oväntat, paketera texterna lika stiligt som Nick Cave gjorde på "Abattoir Blues / The Lyre of Orpheus", allra helst i pastellfärg?