Filmen är död
I Aftonbladet skriver en man vid namn Björn Rosengren om något som han kallar "det svenska filmundret", men det där är bara en anakronism - något svenskt filmunder har världen aldrig sett till. Vad han förmodligen syftar på är några enstaka lyckträffar under 60-talet, då förvisso några svenska filmare uppmärksammades internationellt. Men det var inget "under". Samtidigt existerade ett tjeckiskt under, ett franskt, italienskt, polskt, ungerskt, brittiskt, etc. Det gjordes helt enkelt bättre filmer (mer angelägna filmer) då än nu - det är inget nostalgiskt påstående, det är bara fakta: bättre manus, bättre skådespelarinsatser, bättre berättelser, större frihet för regissörerna och mer fantasifulla visioner. Lukas Moodysson är respekterad hos vissa kritiker och regissörskolleger i England, liksom de danska filmer Rosengren ogenerat sneglar på när han eftersöker ett svenskt "filmunder", och det var i stort sett samma sak med de svenska regissörer som nådde visst rykte på 60-talet: det var film för the happy few, och följden av lyckliga omständigheter, en ren slump, och knappast resultatet av "en omfattande statlig utredning", som Rosengren nu föreslår. De mest sedda svenska filmerna utomlands var inte Ingmar Bergmans, det var de där nakenfilmerna med Pernilla Wahlgrens morsa.
Moodyssons status sjönk rejält i mina ögon i natt, då jag såg HELA "Ett hål i mitt hjärta". Att påstå att mannen skulle vara Bergmans efterträdare och syfta på den sökta soppan är förnedring i ordets rätta bemärkelse.
icke att förglömmas: 21 Nov, No music Day