bernur

Jag dödförklarade filmen häromdagen, i ren besvikelse över att så mycket film som jag har sett den senaste tiden har varit om inte genomusel så kanske så där lagom halvljummet bra, men sällan överväldigande bra: och det här har pågått en längre tid, att film har betytt allt mindre för mig. Så, det beror förstås på att jag åldras, detta att jag inte längre kan ta till mig filmen. Kanske det. Men i dag läste jag en intervju med manusförfattaren Paul Schrader, som jag alltid sympatiserat med, och han säger att filmen har gjort sitt. En (miss)tanke är att pessimismen har förlamat oss: vi kommer ändå inte att överleva ens det här århundradet, så det finns ingen anledning att bry sig. Detta har jag förstått är en förklaring till varför filosoferna legat så lågt sedan 50-talet: de har fattat att vi är dömda, på riktigt. Det är ändå roligt att läsa Schraders berättelse om hans fanatiskt filmhatande far, som sparade sonens alla filmer på video, men oöppnade och inplastade - - -