Emo
I dagens DN-krönika skriver den alltid lika oklanderlige Fredrik Strage om emo-kidsens musiksmak (något som jag inte får kommentera, eller åtminstone inte borde), men ännu mer om deras klädsmak - och jag håller som vanligt med, med en betydelsefull reservation: randiga tröjor i rött, svart och vitt är inte snyggt, har aldrig varit det heller, inte ens på 80-talet när Sator-Kent hade det på alla deras spelningar. Men Strage skriver desto snyggare: "Vi borde hylla innehållet i deras garderober lika mycket som vi fördömer innehållet i deras mp3-spelare." Det är lite på tiden att emo får en slags upprättelse, för jag har förstått att det har blivit slentrianmobbning mot några som inte förtjänar det. I somras såg jag en glåmigt vit emo-tjej i Tim Burton-t-shirt på stranden, och tre jämnåriga killar skyndade sig dit som flugor till sockret med orden "kom så trackar vi emo-bruden" på sina uttrycksfulla läppar.
Kommentarer
Postat av: Robin
Jag trackar inte emo-kids men jag har ingen respekt för dem. Och det säger han som kompromisslöst och en smula okritiskt dyrkar kent.
Postat av: bernur
jaha, men Kent är väl emo? - - -
Postat av:
no way att kent är emo!
Postat av: Robin
Verkligen är förvisso emo på riktigt, Isola är det inte alls, Hagnesta Hill är det för lightemos och Vapen & Ammuntion är motsatsen till emo. Du & Jag Döden är sockervaddsemo möjligtvis.
Postat av: bernur
Det ante mig att det fanns en gnutta emo hos Kent - - - Och "sockervaddsemo" till råga på allt - - -
Postat av: Robin
Egentligen vet jag inte vad "sockervaddsemo" är; tror att jag läste en recension om Lordi där de beskrevs som sockervadds-någonting... Det jag menar är att Du & Jag Döden är alldeles för ironisk för att vara ämnad för deppiga emos.
Trackback