bernur

Strax innan vargtimmen vaknar han med en huvudvärk som har något bekant över sig, han känner igen den från förra året då den senast gjorde en oinbjuden påhälsning, och han inser att här finns det ingenting som kommer att hjälpa, men efter att ha väntat en stund kliver han ändå upp i mörkret för att söka hjälp, och vinglar tyst och försiktigt ut ur sovrummet och snavar nästan på den nattpigga katten, som parkerat intill trappan, och han tänker att om han ramlar och bryter nacken och slår ihjäl sig kommer huvudvärken i alla fall att försvinna, men han återfår balansen, och går långsamt sömngångaraktigt mot medicinskåpet och hittar en karta med vita tabletter, och tänker pessimistiskt att de kommer inte att hjälpa honom ett dugg, men liksom för att blidka någonting abstrakt gör han vad vetenskapen säger till honom att göra, och han går tillbaka till sängen och vrider sig i lakanet i några timmar och somnar utmattad och nästan så grunt att sömnen knappt når honom över fotknölarna, men han vaknar till ett par minuter innan klockradion sätts igång med en överdjävligt pigg morgonröst från P 1-studion, och han tänker att han kanske lika gärna kan börja använda alarmet igen, för det kan inte vara mycket värre, och den här dagen kommer huvudvärken att ligga skyld i hans huvud, som en skugga, ett eko, alltid beredd att ge sig tillkänna, som en svag aning, ett latent hot, och allt känns hemskt, att vara så beroende av smärtan, att så svagt kapitulera och reduceras till en snyftning för något så ynkligt som lite nästan vanlig huvudvärk - - -