bernur

80-talsfilmen är för mig ett bortglömt decennium, med mängder av menlöst meningslöst påkostade skräpfilmer. Jag har många dåliga minnen av Scorseses misslyckade försök att göra lika intensivt dramatiska filmer som Taxi Driver och Raging Bull, med bottennapp som den anemiska King of Comedy och den tramsiga biljardfilmen Color of Money. Men, efter att ha borstat bort dammet från min vhs-kopia av hans After Hours (på svenska En natt i New York) blir jag mäkta överrumplad av frenesin i hans berättande, om Griffin Dunne som en kontorsanställd som upplever de nattliga timmarnas allt mer plågsamt blygsamma charm. Hela filmen är stöpt i Kafka-referenser dessutom, men framför allt imponeras jag av tempot i Thelma Schonmakers hetsiga klippning, skådespelarnas allvarliga pondus (varenda biroll är perfekt rollbesatt), och det fysiskt-psykiska obehaget som Dunne upplever. Att återse gamla favoritfilmer är nästan uteslutande en sorglig upplevelse, men det här var uppfriskande. Rosanna Arquette är också fullständigt lysande i filmen, en skådespelarinsats från henne som inte har setts till på typ tjugo år. Jag ser att filmen i kväll visas på TV 4 Film.