bernur

Att läsa bli läst av Westman och Ängsfors.  Från A(dam) till O(lof) sträcker sig den diktsamling mönstereleverna Westman och Ängsfors prånglat ut - med ett omslag som är en typografs mardröm. De har halva svenska naturen i sina efternamn, men det är påtagligt urbana dikter som de har knepknåpat ihop, utan att snegla på rådande spoken word-trender eller med kommande stand up-poetry-troféer i sikte: snarare är det otidsenligt nog djupt förankrat i 60-talets slagna generations howldikter.  

Tyvärr är inte bara omslaget svårforcerat, utan även diktraderna tillåts svälla och blir långlånga, men det kan nog väcka liv i en diggande farbror Walt. Annars tänker jag på en gammal rad av Bodil Malmsten: "Brinn för livet och beskriv det." Westman och Ängsfors skriver sitt 'känn-känn-känn'-liv, och jag tycker att det är vackert och ibland ganska livsingjutande.  

Att ge sig in i ett gemensamt projekt - skriva lyriska battleballader - kan vara ett vanskligt företag, men AW och OÄ turas om att hoppa fram till the centre of attraction, utan att gruffa alltför mycket med varandra. En publicering, hur anspråkslös den än ger sken av att vara, och hur mycket de skyldiga än vill ta ned det på jorden, triggar ändå igång ambitionsdjävulen, som har mindre tolerans mot språkfel och metaforer som går bort sig (de borde ha haft tid på sig att hitta rätt) - samtidigt som det kritiska ögat vässas, och sarkasmerna rustar sig, men jag tycker att gossherrarna sällan vädjar till sågningsgubben i mig.    

Eller är jag överdrivet snäll? Eller beror det på att jag tycker att det är bra? Varför samlas ett gäng i OEI och håller på varandra - för att de gillar varandras sätt att skriva, helt enkelt. Den ene skriver mer vidlyftigt frikostigt, medan den andre mer introvert tillknäppt. Det är ingen smeksamt skriven lättvindlig poesi för uppläsningar med stearinljus och fuktiga höstlöv.    

Jag kan bli vilseledd av det svårlätta, eller bara vilselättad av det bortflyende tilltalet, i diktrader som förökar sig och byggs på varandra. De esoteriska referenserna är kryptiska, och gör texterna mystiska (jag håller på att läsa Blake också: allt och alla leder till den mytologiseringsberoende Blake). Det kan påminna om hur det är att lyssna på Joanna Newsom: både barnsligt och moget, intelligent och vrickat - lika sunt som det är helgalet. Det går inte att läsa med ögat på latsidan - 

Att vara ung och skriva betyder att influenserna ska synas (som en pin på kavajen), för annars är det bara dåligt. Sedan: skriva bortom påverkan, men sådant kan vilken skrivarskola som helst lära ut. AW och OÄ hoppar på tåspetsarna för att nå ut, i vild anfäktan mot makterna och alla tråkiga idioter som inte har förstått någonting. Men ibland blir det så sammanbitet gruvligt gravallvarligt att det nästan kantrar och slår över i sin motsats, som i en gardering mot det evigt hotfullt pretentiösa. 

Men också en ungdomlig nostalgi, och en våldsam brutalitet som sipprar fram i kanterna. Westman och Ängsfors, poesins egna Filip och Fredrik (lika svåra att skilja på: för mig tog det två år), lyckas inte helt undvika att skriva vackert, trots att de gör sitt bästa för att undvika fraser och lyricismer. Motvillig skönhet verkar vara deras katalysator. Som stillsamma anklagelseakter läser jag många av deras dikter, som också ger uttryck för en explosiv filosofi, som jag omöjligt kan värja mig emot.