bernur

I går råkade jag se en intervju med skådespelararen Simon Callow (som var bra, bland annat i Shakespeare in Love) på den där BBC-kanalen som skvalpar runt - jag har ingen aning om vilka kanaler vi har, för jag kan inte zappa längre än till 9 med vår fjärrkontroll - och det är så underbart att höra den där ärkebrittiska accenten (jag bekänner mig till relativt få perversioner, men detta är i alla fall en), och hans idéer om skådespelandet. Här har vi en teaterskådespelare som harvar omkring i diverse småroller i diverse skitfilmer, med något undantag, och hela tiden lyser i hans ögon kärleken till det han sysslar med, som när han säger att det inte är uppskattningen och applåderna som är motivationen, utan den där magiska känslan när allt stämmer - den utomjordsliga känslan av att allting hör ihop, repliker som kommer spontant och allting fungerar. Men också hur det är en dålig dag när ingenting stämmer: det är som att känna sig slightly ill - man känner att allting blir fel, vad man än säger låter det på något sätt fel.