bernur

"Now hounds of love are hunting.
I've always been a coward,
And I don't know what's good for me.
Here I go!
It's coming for me through the trees.
Help me, someone!
Help me, please!
Take my shoes off,
And throw them in the lake,
And I'll be
Two steps on the water."   

Gjorde jag en lista över de fem bästa duetterna som någonsin spelats in skulle troligen tindersticks abonnera på tre av platserna, med "A Marriage Made In Heaven" och "Buried Bones" men framför allt "Travelling Light", som jag fortfarande inte kan lyssna på utan att nästan börja gråta, med Stuart och Carlas röster i battle om herraväldet - särskilt om jag hittar ett särskilt ställe i rummet ("Yeah I know I´m there for hours, the water running down my face") - och det här beror inte bara på omständigheterna när jag hörde den här deras andra skiva första gången: i en studentlägenhet på Ålidhem, Umeå, på en förfest eller efterfest efter seminarierna på våra D-uppsatser i Engelska D (det måste ha varit en efterfest, för jag slog sönder ett vinglas när den här låten spelades, och det vore ju skandal om jag betedde mig så skandalöst på en förfest). Märkliga tider ändå när man lyssnade på deppig musik på en förfest - fast, äsch, var det inte det vi gjorde igår - - -

Att läsa bli läst av Westman och Ängsfors.  Från A(dam) till O(lof) sträcker sig den diktsamling mönstereleverna Westman och Ängsfors prånglat ut - med ett omslag som är en typografs mardröm. De har halva svenska naturen i sina efternamn, men det är påtagligt urbana dikter som de har knepknåpat ihop, utan att snegla på rådande spoken word-trender eller med kommande stand up-poetry-troféer i sikte: snarare är det otidsenligt nog djupt förankrat i 60-talets slagna generations howldikter.  

Tyvärr är inte bara omslaget svårforcerat, utan även diktraderna tillåts svälla och blir långlånga, men det kan nog väcka liv i en diggande farbror Walt. Annars tänker jag på en gammal rad av Bodil Malmsten: "Brinn för livet och beskriv det." Westman och Ängsfors skriver sitt 'känn-känn-känn'-liv, och jag tycker att det är vackert och ibland ganska livsingjutande.  

Att ge sig in i ett gemensamt projekt - skriva lyriska battleballader - kan vara ett vanskligt företag, men AW och OÄ turas om att hoppa fram till the centre of attraction, utan att gruffa alltför mycket med varandra. En publicering, hur anspråkslös den än ger sken av att vara, och hur mycket de skyldiga än vill ta ned det på jorden, triggar ändå igång ambitionsdjävulen, som har mindre tolerans mot språkfel och metaforer som går bort sig (de borde ha haft tid på sig att hitta rätt) - samtidigt som det kritiska ögat vässas, och sarkasmerna rustar sig, men jag tycker att gossherrarna sällan vädjar till sågningsgubben i mig.    

Eller är jag överdrivet snäll? Eller beror det på att jag tycker att det är bra? Varför samlas ett gäng i OEI och håller på varandra - för att de gillar varandras sätt att skriva, helt enkelt. Den ene skriver mer vidlyftigt frikostigt, medan den andre mer introvert tillknäppt. Det är ingen smeksamt skriven lättvindlig poesi för uppläsningar med stearinljus och fuktiga höstlöv.    

Jag kan bli vilseledd av det svårlätta, eller bara vilselättad av det bortflyende tilltalet, i diktrader som förökar sig och byggs på varandra. De esoteriska referenserna är kryptiska, och gör texterna mystiska (jag håller på att läsa Blake också: allt och alla leder till den mytologiseringsberoende Blake). Det kan påminna om hur det är att lyssna på Joanna Newsom: både barnsligt och moget, intelligent och vrickat - lika sunt som det är helgalet. Det går inte att läsa med ögat på latsidan - 

Att vara ung och skriva betyder att influenserna ska synas (som en pin på kavajen), för annars är det bara dåligt. Sedan: skriva bortom påverkan, men sådant kan vilken skrivarskola som helst lära ut. AW och OÄ hoppar på tåspetsarna för att nå ut, i vild anfäktan mot makterna och alla tråkiga idioter som inte har förstått någonting. Men ibland blir det så sammanbitet gruvligt gravallvarligt att det nästan kantrar och slår över i sin motsats, som i en gardering mot det evigt hotfullt pretentiösa. 

Men också en ungdomlig nostalgi, och en våldsam brutalitet som sipprar fram i kanterna. Westman och Ängsfors, poesins egna Filip och Fredrik (lika svåra att skilja på: för mig tog det två år), lyckas inte helt undvika att skriva vackert, trots att de gör sitt bästa för att undvika fraser och lyricismer. Motvillig skönhet verkar vara deras katalysator. Som stillsamma anklagelseakter läser jag många av deras dikter, som också ger uttryck för en explosiv filosofi, som jag omöjligt kan värja mig emot.       

35 Det är när du funderar-spekulerar som du går rätt, och du är bara betjänt av att gå vilse.

I "Going to a Town" lyckas Rufus Wainwright se lika dystert uttråkad ut genom hela videon, och han är nästan lika snygg som Nick Cave var i väst i videon till "The Mercy Seat".

8 glas - och ingen absint i något av dem - kollegan A. anklagade mig att vara musiksnobb - blev ovän med kollegan J. om Arctic Monkeys, som jag nu tycker har för mycket hårdrocksgitarrer - kallade kollegan H. autist, och försökte be om ursäkt och säga att det var en komplimang: förmodligen för att jag börjar upptäcka så många autistiska drag hos mig själv - diskuterade Rufus med kollegan B. - blev serverad sist vid bordet eftersom det var "damerna först", som i någon gammal 40-talsfilm, och den söta (ja, kollega E., jag tittade) servitrisen la handen på min axel och sa: "ibland önskar man att man vore tjej, va?" (jag började förutsägbart nog nynna på "One day I´ll grow up, I know a womb within me") - och sedan var allt mardrömmar - - -  

Läs för all del Lena Kårelands välskrivna artikel om Stendhal i dag - ah, dessa 1800-talsfransmän, så lätta att dyrka (ni vet väl att Horace E. under hela 80-talet stavade sitt efternamn Engdhal?). Intressant tanke att hans böcker kan läsas som sociologi - något att bita i för de som fortfarande hävdar att romanen/romaner  måste se ut på ett visst sätt, för annars blir läsaren konfunderad och förbryllad. Men bara för att Henri Beyle var anglofil måste han väl inte kallas "Henry"?

Fortfarande är denna vackra bild skrivbordsunderlägg på en av arbetsrummets gemensamma datorer, och när en kollega loggade in nyss (datorfolket har oannonserat plockat bort fyra datorer: så är det att vistas i det Kafkaland skolan har blivit - ibland tror jag att det är en sammansvärjning av lustigkurren Franz K., bara för att vi lärare lättare ska identifiera oss med hans fiktiva världar) kommenterade hon syrligt: "Pratar han i mobiltelefon?" Nåja, hon sa åtminstone inte att han liknar Marilyn Manson - - -

Skrivskoleutbildade Nina Wähä romandebuterar med S som i syster, vilket utlovas vara ännu ett fadersporträtt denna svenska romanvår som verkligen gått i fadersporträttens tecken. Hon trycker hårt på nostalgitangenten när hon låter kapitelrubrikerna likna skrivmaskinstecken, samt stundtals och tämligen omotiverat låna en skivtitel från Ebba Grön. 

Är detta då också det ointressanta dravel som vi tidigare har läst denna fattiga svenska romanvår? Tja, banalt så det räcker är det allt. Min profetia är att vi i framtiden kommer att översvämmas av liknande barndomsskildringar av alla dessa barn med frånskilda föräldrar, eftersom det finns så mycket att reda ut (jag säger det ständigt till mina söner, att om ni vill ha ett jobb i framtiden, bli psykoanalytiker). Det stora förlag som ger ut den här boken följer den inslagna linjen, nu när alla böcker handlar om "distans / dödsångest / känslokyla, etc, men också om närhet, livsglädje, känslostormar, etc". Ständigt detta 'men också', som om all djävlighet måste vägas upp av något positivt också.  

Huvudpersonen Isabel finns bara i egenskap av sin kletiga syskonkärlek. Övertydligt ungdomsromanaktigt gestaltas figurerna stereotypt och endimensionellt, tillplattat och lättuggat paketerade i portionsbitar. Lite tafatt knarkar systrarna tillsammans, innan den ena går ned sig i det förutsägbara träsket. Mest schablonartad är kanske systern tecknad: men överhuvudtaget blir figurerna totalt ointressanta.     

Ett av de störande inslagen är de tidsmässiga hoppen. Det handlar mycket om relationen mellan Isabel och Paoloa, som systern heter. Ibland är systern vuxen, sedan nyfödd, sedan 4 år, tretton år, nyfödd igen, och så vidare. Och kan man tänka sig: hon är den sötaste bebis (ja, Wähä använder den felaktiga pluralformen) som "nånsin" har skådats, och så super de (lika tafatt), och så tappar jag intresset ...    

Med förlov sagt blir jag rejält trött på det här mähät till huvudperson (Paola), som ältar sin bitterhet över att mamman en gång inte såg henne i ögonen. Hon kunde väl gå i terapi då, eller - eh, blogga. Men jag varnar för den här försåtligt intagande boken, med sitt röda omslag och det stora förlaget som kvalitetsstämpel (och författarfotot som indikerar proffsighet): don´t let her waste your time.   

Språket är det där slarvigt tilltufsade, allt filtrerat genom ett (förmodligen medvetet) talspråk, som mest rör till intrigen. Författaren verkar inte ha några ambitioner alls, och förlaget borde stå till svars för att hela texten känns oreviderad, som ett first draft upphittat en baksmällig måndagsmorgon på ett solkigt kaffebord. Här har några infall slängts ned, i en krängande osvängande text, där ingenting händer: jag önskar att det fanns någon slags defillibrator att använda på texten. Det finns ingen dramatik, inget utmanande, utan texten lunkar på med en vilopuls på 28.     

Marcus Birro läser Malte Persson, och han gör det som vanligt med sina tråkigaste läsögon på. Ack, denne triste Birro, som vill ha ensamrätt på känslorna, och dömer allt som han inte förstår som tråkigt. Han har aldrig tänkt på den enkla regeln: att den här boken inte har något att säga mig kan bero på att jag inte har något att säga den här boken - - - När jag läser M. Birros halvhjärtade halvhjärnade texter blir jag bara bedrövad, eftersom hans språk är så förutsägbart klichéartat, och hela tiden med svammel om känslor, och handen på hjärtat, i en fastnad pose. Sanningen är så självklar: Malte Perssons böcker kommer alltid att läsas med mycket större allvar och större förtjusning än något av M. eller P. Birro, eftersom han har den där humorn som de jagar med panik i sina blickar.

Nä, den är kanske inte den allra sämsta svenska debutromanen som getts ut i år, Ronnie Sandahls "Vi som aldrig sa h**a" - men nu ska den bli film, och då kanske det blir bättre (bland annat eftersom film förhåller sig till litteratur som kulstötning förhåller sig till höjdhopp i friidrott) - ja, kanske det rentav är så att film är vad R.S. borde ha skrivit i första hand. Hur ser han då på den blivande filmatiseringen? "Det är eurfori blandad med en skopa skräckslagenhet", står det i artikeln. 'Eurfori'! Jag läste i DN i morse ännu en skadeskjuten text om R.S., där han antyder att alla hans kritiker är avundsjuka. Avundsjuka på vad? Hans fantastiska språkkänsla? Hans förmåga att ge liv åt trovärdiga gestalter? Personangrepp är hädanefter endast tillåtet för de som sysslar med ståuppkomik, tycks R.S. och hans bundsförvanter mena, så därför avstår jag den här gången att skriva något elakt om hans hårfäste, som han kanske tycker att jag också borde vara avundsjuk på (jag ger det fyra år innan han måste operera in nytt hår)?

Kanske överbetonas den medeltida arabiska poesins exotiska sidor varje gång en västerländsk läsare hittar fram till dem: knappast fanns det tänkandet hos den Goethe som ägnade fyra år åt att studera islam och persisk litteratur för att skriva sin West-Östlicher Divan - och vice versa har Adonis flera gånger påpekat hur mycket han känner igen sig i Rimbauds tänkesätt. Lilla Rosengårdens förlag i Umeå har låtit Ashk Dahlén pionjäröversätta Hafiz, den legendariskt mest centrala - och svårtillgängligaste - av de medeltida perserna, i en vacker bok som delar titel med Malte Perssons samling från i våras: Dikter.  

Baronen Eric Hermelin, som översatte tio tusen sidor arabisk litteratur lämnade tråkigt nog Hafiz åt sidan, och i sin välskrivna inledning påpekar Dahlén flera gånger hur svåröversatt just Hafiz är, på grund av sin faiblesse för chiffer och dolda innebörder. Jag avstår från att spekulera i hur lyckad översättningen är - dock kan jag intyga att den låter övertygande på svenska, och den där omskrivna distansen överbryggas av närhet.  

Sufismen är kanske mer filosofi än religion, och som sådan - som den presenteras av Hafiz - tämligen intagande, med sin uppmaning att bära våra bekymmer med tålamod, att sköta dig själv och skita i andra. Det är en mystik som gärna beblandar sig med hedonism, i sann zoroastrisk anda (religionen grundad av Zarathustra, vars dualistiska förkänska för att förena motstridiga element som bekant tilltalade Nietzsche). Hybris och Jantelag är okända begrepp, och lämnar plats för självförhävelse, och tal om sig själv i tredje person. Den här tidens viktigaste namn för Gud var "den Förlåtande".     

För att förstå den här poesin bör vi betänka att Hafiz såg sig själv som del av ett större sammanhang, någon som skrev på något påbörjat av andra och som skulle färdigställas av senare författare. Det är att göra honom en otjänst att ge emfas åt det kryptiska och esoteriska, även om han själv skriver (sjunger) att han är "själv sin egen slöja".       

I inledningen trycker Dahlén gärna på Hafiz förmågor som religiös förkunnare, och storheten i hans visioner - en storhet som kanske inte riktigt framgår av detta urval, där dikterna inte ens utgör halva boken, som förutom inledningen består av ett norskt förord och en ganska utförlig kommentardel samt en ordlista som inte lämnar mycket i övrigt att önska. Det känns som något av en efterhandskonstruktion att hela tiden härleda de flitiga referenserna till vin och berusning som en metafor för Gud - varför skulle inte Hafiz kunna vara både rumlare och grubblare, när han skriver att "vägen från moskén till vinstugan är kort"?    

Likaså uppenbaras Guds skönhet i skönheten hos en ung kvinna (en filosofi som delas av 95% av alla manliga rockstjärnor). Mer tilltalas jag av hur Hafiz medvetet söker en kontakt med det fördolda med avsikt att uppgå i Intet, i ett försvinnande i återvändandet, eller med hans egna smått paradoxala och förtjusande ord: "Intighet är sannerligen det fulländade varats mål" - kanske det kan gälla som förklaring till hur Hafiz kunde försvinna från Anders Olssons annars klanderfria bok Läsningar av Intet från 2000, som inte nämnde Hafiz en enda gång.   

34 Just do it!

Själ - ingen kan hitta den, och ju mer vi pratar om den desto mindre angelägen blir den att visa sig för oss.

När du är ung och utanför är den största faran (och fasan) att bli äldre och hamna innanför: men du kan inte fortsätta att hålla på med din vägran att passivisera dig. Du måste inte sluta bry dig, och börja tro att alla tycker som du, och att det du råkar uppfatta som viktigt delas av andra. Du får fortsätta vara annorlunda, fortsätta växa inifrån. Världen upphör att förnyas - - -

33 Ezra Pounds "Make it new!" - men vad menade han? Göra det gamla nytt, eller skriva helt nytt? Ligger betoningen på 'it' eller 'new', eller rentav 'Make'?

På 80-talet befann sig Ian McEwan i skuggan av sina landsmän Martin Amis och Julian Barnes, helt rättfärdigt eftersom det var de som tog riskerna med språket och skrev mycket mer ambitiösa romaner och vågade göra bort sig. Nu verkar alla vilja ta McEwan under sina vingars beskydd, till exempel den svenske Håkan Nesser, och enligt vad jag hört också hans moster.  

On Chesil Beach är den här brittens senaste tillskott i en utgivning som vitaliserats sedan 1998 års Bookerpris till Amsterdam. Jag kan tänka mig att den här boken får det att vattnas i nostalgikanalerna hos Nesser, eftersom den utspelar sig 1962 - dock saknas här överflödet av tidsmarkörer som gjorde ett löjeväckande intryck i den danska tv-serien Krönikan, som också utspelade sig under den här tiden, som så många medelålders män blickar längtansfullt mot. Antagligen avser McEwan ett återvändande till en mer oskuldsfull och icke-sexploaterad tid, men ack - här handlar allt om sex.   

Som två främlingar för varandra gifter sig de två oskulderna Edward och Florence en julidag detta år vid Chesil Beachs legendariskt svårpromenerade evighetslånga grusstrand, ännu en kuststad som blev bortglömt av bomben (den som tror att McEwan glömt sin Morrissey bör betänka att Ed och Flo ser filmatiseringen av Sheelagh Delaneys A Taste of Honey). Det engelska 60-talet är Morrisseylandet, men 1962 är också året då "Sexual intercourse began", i Philip Larkins dikt - och romanens hela intrig kretsar kring bröllopsnatten, där Flos ängslan inför vad som förestår kan påminna om åtskilliga Morrisseytexter (som "Pretty Girls Make Graves").      

I tjänst åt det politiskt korrekta gör McEwan Flora en aning intelligentare än Eddie (hennes IQ är 152, hans 135). I kapitellånga tillbakablickar redogörs för deras bakgrund, med kriget som fortfarande kastar sina skuggor över deras förehavanden, och tafatta kärlekshistoria. Tidsepoken skildras som en märklig blandning av melankolisk dvala och framtidsoptimism; med JFK fortfarande i livet verkade det finnas en anledning att tro på att något gott skulle komma ut av den här tillvaron.  

Lika fångade i tidsandan är det nygifta paret: de vacklar mellan att vara moderna föregångare och reliker, kvarlevor från en tid som likgiltigt spottat ut dem. McEwan skriver sävligt, och jag kan förstå varför så många gillar det: det ger högt utslag på trygghetsfaktorn. Han kan inte själv rå för att han blivit indragen i en svensk debatt om romanen, som ett exempel på hur den borde se ut, med sin uppvisning av klokhet och psykologiska insikter - men dessa insikter och denna vishet kan redovisas på andra mindre lättigenkännliga sätt.  

Det är med fin känsla för det komiska McEwan skildrar den här bröllopsnatten, med sin blandning av panik och förväntan för de två inblandade, och hur hennes blixtlås fastnar, och hur de placerar sina fuktiga händer på känsliga kroppsdelar: det är deras fördömda 'Englishness' som står i deras väg. Men i McEwans väg står hans fördömda distans, som tillåter honom att ironisera lagom mycket över sitt kärlekspar, men det är också den enda allvarliga invändningen mot hans roman.  

32 Att skriva rätt är att skriva dämpat (för att parafrasera Ekelund) - alternativet: att skriva med en felaktig ton, falskt.

Jag läser i Svd Jeana Jarlsbos artikel om Luchino Viscontis ofullbordade planer att filmatisera Proust, men det är långt ifrån givet på förhand att drömprojekt blir lyckade - den Swann och kärleken-film artikeln nämner minns jag som mycket segare och tråkigare än Prousts roman. Hellre tror jag då på den indirekta påverkan eller influens som Florence Colombani skriver i sin bok Proust-Visconti. Histoire d?une affinité élective.  

Herta Müllers böcker kan man hitta lite fuktskadade på loppmarknader för några småkronor - jag har ett distinkt minne av att jag med stigande förundran och beundran läste hennes första bok på svenska Flackland på Öland, medan min son satt bredvid mig och lyssnade på The Divine Comedys "Absent Friends" i radion. Nu har jag läst Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv, som är Müllers sjunde roman på svenska, men utgiven för tio år sedan på tyska (rumänskan flydde diktaturen dit för tjugo år sedan).  

Du kommer att hitta Müllers namn på någons lista över tänkbara Nobelpriskandidater: min bevekelsegrund för att placera henne på den vingliga piedestalen är inte att hon i sina böcker förevisar någon bländande stil med utsökta formuleringar, utan snarare hennes temperament som konsekvent ledsagar läsaren genom den paranoida atmosfären i det Rumänien hon ständigt monomant återvänder till, utan att finna någon plats för sentimentalitet eller förskoning.  

Det är politiska böcker - men inte pragmatiskt-ideologiskt, för Müller låter Osäkerheten bli ett omnipotent tema. Osäkerheten skickar hennes människor olika flyktvägar att bedöva sig i: alkoholism, sex, galenskap, blomsterkunskap. Hennes språk är spefullt, och har ett spänt tonläge, som krampaktigt marinerar hela hennes fiktiva värld, som alltså är en spegling av Ceauþescus diktatoriska mardrömsland. Det är en värld som har raderat ut frågetecknet: ett skiljetecken som inte existerar på denna författares tangentbord - därmed lyckas hon vända uppmärksamheten till de faktiska frågor som hon ändå explicit ställer, och gör dem till något mer än frågor.  

Ett kvinnligt frånskilt berättarjag delar sin tillvaro med alkisen Paul: det är hela handlingen. Vardagskänslan finns i detaljerna, som hon minutiöst återskapar. Språket är intrigen, och det är där brutaliteten visar sig, i invektiv, burdusa ord och vulgära uttryck, som obarmhärtigt stöts mot figurernas sköra självkänslor. De undertryckta innebörderna visar ordens egenheter, där allt har en hemlig, skuggigare sida: "Varför skulle man vilja skapa sin lycka, när man bara lyckas skapa sin rädsla", lyder romanens credo, som fångar undantagstillståndet där all lycka är kortvarig.  

Hela texten utgörs av berättarens monolog. Det är teatraliskt, när hela tillvaron blir ett spel, och figurerna hela tiden tvingas maskera och förställa sig. Samtidigt är det skildrat realistiskt, i korthuggna fraser som känns isande kalla. Skuggvärlden erbjuder inget annat än ohederlighet åt invånarna i den här staten, där säkerhetspolisens närvaro skräckinjagande sveper över atmosfären. Här vaktas det på orden, paranoian är en extra gäst i alla sammanhang, och varje dörrknackning placerar hjärtat i halsgropen: vad Müller åstadkommer är att hon förmedlar den där känslan av total maktlöshet och beroende, utan att överdriva eller demonisera: fienden är abstrakt och avlägsen, men kanske just därför så skrämmande, medan förföljelsemanin är mer konkret gestalt än hjärnspöke.  

Så, Nobelpriset hitåt? Ja, för säkerheten i hennes vision, som osvikligt leder henne rätt i den intrikata värld hon gestaltar med svärta och mer saknad än bittra anklagelser. Hon skriver ultravardagligt och kommunistgrått, och jag tycker att det är bättre än nästan allt annat.   

31 Det är när du glömmer bort att du skriver, som du skriver för första gången.

I dag recenserar Svd (Erik Bergqvist) äntligen Lolita, och han är förstås uppskattande. Men ännu hellre än Fioretos visserligen vackra svenska är Nabokovs Humbertska engelska ("sagolik", indeed). Som författare får förstås Nabokov recensenten att plocka fram sina stiligaste formuleringar: "Den verbala intensiteten är en sorts mask framför det fullskaliga sammanbrottet, men också en mask varigenom Humbert glimtvis tycks ana att både han själv och allt omkring honom är påhitt" - sällan recenseras Liza Marklund lika kärleksfullt. Jag håller med Bergqvist om omslagets barbariska gräslighet, som verkligen kan få en att undra vem som är så estetiskt tondöv att han vill läsa boken på bussen/tåget - - -

30 Dialog? Ingenting är monolog.

"Was this the face that launch´d a thousand ships" - Christopher Marlowe, Doctor Faustus
"This is the face that launched 1,000 shits" - Ben Gibbard, "1,000 Shits"

Det finns förstås tusen och en anledningar att avguda Morrissey: som när han under turnén efter "You Are The Curry"-albumet sjöng en av "Such A Little Thing"s textrader med ett emfatiskt tillägg "How I love all of the very simple things in life (not food)", som definitivt inte finns med när låten är b-spår på min sjutumssingel av "Interesting Drug" - och jag tänker på det när Sara Hallström ger ut sin andra diktsamling, eftersom hennes debut hette Vi måste ha protein (men inte 'du vet vad').  

Rötter smälter heter denna oansenliga bok av Hallström, vars barnboksomslag visar ett påpälsat androgynt barn (alla barn är androgyna) som blickar skälmskt, till tre fjärdedelar bortvänt, en tusenskinnsvarelse tecknad av Ellen Söderholm. Jag har aldrig gillat hur Norstedt kollektivt har formgivit sin lyrikutgivning, eftersom det sällan lämnar utrymme för överraskningar eller ett omslag som följer dikternas karaktär (som jämförelse har alla Aase Bergs fem böcker olika format).  

Vad skriver då Hallström? Det är prosaskisser som vänder uppmärksamheten till formen, med överklivningar svåra att ignorera. Till innehållet skriver hon med kroppen, med platsangivelser: hon låter marken bli kropp, på ett sätt som får mig att tänka på Death Cab for Cuties textrad "The skyline looked like crooked teeth in the mouth of a man who was devouring us both" (går det att säga vackrare?), men den här poeten verkar tyvärr bara ha lyssnat på Ulf Lundell.  

Hårt komprimerade som buljongtärningar är dikterna sammanpressade och koncentrerade, med flera tänkbara läsarter och öppningar. Hon låter språket bete sig annorlunda, i denna sömndagbok med opålitligheten som princip. De bästa ögonblicken finns just när Hallström struntar i att ställa in skärpan; då skapas en oro hos läsaren, som inte kan fixera intrycken - de vägrar stilla sig. Hon vill inte heller ställa sig in hos dig, och väjer inte för det potentiellt äckliga, och farliga. Hon ställer dörrar på glänt och frågar dig försynt: vill (törs) du kika in hit? Hon sveper sorgen som en doft omkring sig och omkring marken (kroppen).    

Ett bärande tema är (det kanske nödvändiga, men fortfarande smärtsamma) avståndet mellan människorna, som beskrivs som en smitta: vi måste hållas separerade, för vi är farliga för varandra. Det är kusligt men otydligt: "En främling vill inte göra dig illa men några flaggor väver en kokong runt landet och låter ingen se eller komma. Vinden har mutats in och står still. Det är smutsigt och du hörde när det hände.    

Skarpt skriver Sara Hallström sitt 'varsågod:', och som läsare säger du bara tack så mycket, utan att riktigt ana vad du egentligen har släppt in hos dig. Även om en lek med ord som 'ort' och 'rot' kan antyda att hon är en lärjunge till Frostenson, är det ännu mer påtagligt att hennes dikt befinner sig "utanför systemen".  

Självfallet drar jag en lans för skolans egen webbtidning som fått pris som Sveriges bästa!!! Men jag tycker att det är lite freakigt att när de äntligen har en bokrecension är den skriven på engelska, och jag erinrar mig den litterära kvaliteten på min egen skoltidning (Trötters ink hette den pretentiöst nog) när jag gick på gymnasiet i Umeå, då jag skrev en text som jämförde Don Quijote och Sancho Panza med Vladimir och Estragon: men det var förstås på 40-talet - - -  

"Respektera att inget av det jag skriver får publiceras utan mitt godkännande" - en rad från Malin Berghagen Nilssons blogg, som jag citerar med risk för att hemsökas av de andar hon tror på. Du som gillar pretentiöst dravel har kanske redan hittat till hennes blogg (du hittade ju till min), där hon slår något slags svenskt rekord i särskrivningar, och exploderande hjärtan, kraaaaaaamar och öppenhjärtiga "fundringar". Men "I do believe that / The more you give your love / And I do believe that / The more you give your trust / The more you give your trust / And the more you give your love / The more you're bound to lose" - - -

I en tidning som heter Expressen har en herre skrivit en brandfackla där han kritiserar OEI-folket, och hela hans inlägg känns som en surdegig kvarleva från KRIS-tiden. I dag kommer ett svar från Malte Persson, och han kommer förmodligen att ta upp att Sverige är ett litet land där kotterierna frodas och poeter frotterar sig med varandra på det där oundvikliga sättet. Är det då oroande att de som känner sig marginaliserade i själva verket är en del av maktstrukturen, som den där herren i artikeln antyder? Ääääääääääääh - - -

Hon som har Sveriges tuffaste initialer återkommer nu med en ny diktsamling på det största förlaget: Eva Kristina Olsson, med den olycksbådande titeln Den hängde advokaten. Varje gång jag plockar fram hennes debut Brottet (och blåser bort det lätta lager av damm som samlat sig) imponeras jag av hennes redan då väl genomförda övertygande dikter: är det då en cirkel som sluts med denna titel, med advokaten som en ofrånkomlig följd av brottet?  

Ja, det skulle man väl tro: snarare är det en logisk fortsättning på denna synnerligen konsekventa poets aktiviteter. Inte mycket har hänt, utan det är samma på ett ytligt plan beskedliga små stycken. En enda lång sammanhållen dikt, med ett bildspråk som präglas av surrealistisk skärpa och exakthet, och vissa ord som upprepas på ett sätt som för tanken till ramsor, mani och besatthet.     

Det här är knappast den mest miljömärkta boken, eftersom texten är tryckt i vitt på en svart botten - men snarare än Dylan Thomas Bibelsvarta metafor är det Twin Peaks kaffesvarta färg som Olsson eftersträvar. I mina mörka ögon är det befogat med det svarta, när ett ord som 'ljus' ensamt på en rad ges en speciell dignitet när den omges av allt svart, liksom fraser som 'i detta mörker' också får en hotfullare innebörd: detta motiverar alltså de svarta sidorna, med sina associationer mot bläck(fiskar) och barndomens Spökplumpen, förkolnade ark, natten, solförmörkelsen, blindheten - döden.  

På ett sätt kan dikten läsas som att Olsson med sina initialer reagerat - som ett eko - på senare tids skandalösa rättsfall där lagens förespråkare visat sig vara lika goda (dåliga?) kålsupare som de förövare de tillsatts att försvara. Här blir advokaten en skurk, en potentiell våldtäktsman, medan diktjaget vandrar ut och in genom figurerna, liksom för att försynt påpeka att även den som begår våldshandlingar är ett offer.  

Kanske vi ska läsa dikten som en allegori, med [A]dvokaten som en representant för [M]annen, som i vår tid har blivit del av de förgörande krafterna: advokatyrket blir en symbol för det manliga beteendet, som med sina beskyddande egenskaper uppluckrade och ödelagda förvirrat slår sig omkring mot allt som gitter ta emot det. Intrigen lånar skräckfilmens attribut.     

Olssons språk har tagit sig bort från musiken, från det sångbara, och blir kärvt och elakt, ett våldsspråk, från en mörk avgrund. Döden är alltid ett straff: advokaten döms pardonlöst till hängning. Ett pendlande tonläge känns igen från poetens tidigare samlingar, där 'hänget' har varit ett nyckelord, som i titeln Jag bryter hänget, där vertikala rörelser beskrivs, i svarta svängningar som kastar sin skugga över den mörkermörka fonden. Här erbjuds inte några säkra svar - men ska vi då kräva av poesin att den lämnar sanktionerade svar (frågade han retoriskt)? Hon skriver vad som händer när "det totala mörkret tar över".   

29 Än(nu). Nu? Inte snart, jag sa: nu. Det där? Då? Ja.

Jag har ägnat en del tid åt att lyssna på olika coverversioner av Morrisseys "Jack the Ripper" (som om det inte räckte med den hemska dj:ns version av "Stop me [if you think you´ve heard this one before]"), och till min fasa hade My Chemical Romance spelat låten live, vilket jag av någon anledning tyckte att jag behövde höra. Det är då utomordentligt märkligt hur detta band lyssnar på Morrissey och Joy Division och sedan spelar denna fasansfullt fruktansvärt dåliga musik. Och nu då, om jag inom en snar framtid (låt säga inom de närmsta trettio åren) dör och yttrar låt säga 'the horror' som mitt sista ord, låt det då bli ihågkommet att det är exakt detta jag syftar på - - -

28 Utrotar skammen, gör dig omedveten om den, om dig, om dem: får dig att förstå att ingenting (annat) finns.

Det är en sträv ogästvänlig stil som möter läsaren av Steinunn Sigurðardóttirs romaner, upptäcker jag när jag sent omsider hittar fram till hennes senast utgivna på svenska, Solhästen, som dagens radioprogram gett mig i uppdrag att läsa. Och min sedvanligt skeptiskt pliktskyldiga läsning avlöstes sakta av fascination och förundran: mina fördomar mot det isländska kommer på skam - det är en besjälad värld, visst, men inte på det där fjantiga sättet som vi vant oss vid. Titeln kommer från vad huvudpersonen kallar Pippi Långstrumps häst (heter han inte "Lilla Gubben" hos oss?).  

Framför allt lyckas Sigurðardóttir skapa en riktig människa, i protagonisten Lilla, och hur hon i vuxen ålder återser sin ungdoms kärlek: först efter att i vanlig ordning avhandla barndomsupplevelserna ska de tu mötas för att "hångla" - men hur det går lämnar jag till dig att upptäcka. Tillsammans med en lillebror växer Lilla upp med två avlägsna föräldrar: läkare, ironiskt nog, som inte har någon kapacitet att upptäcka sina egna barn: hon kallar dem "Paret", och den mest gåtfulla är kanske modern, Ragnhildur - stängd i sina egna begränsningar, reducerad till enbart yrkesmänniska, någon som är "helt och hållet sig själv" och inte borde ha barn.   

Ett sympatiskt drag hos den här författaren är att hon avstår från att berätta allt - hon vet när hon ska hejda sig. På ytplanet känns texten oordnad och fragmentarisk, och det krävs en del hopplockning av bokens brottsstycken för att sammanhang ska gå ihop (för den som vill ha det så): här ges du bara halva berättelsen, ett knep som sådana som Almqvist och Joseph Conrad också visste att utnyttja. Bilden av Lilla är lika suddig som omslagets kvinna i röd klänning: en apparition, som både finns där och inte gör det. Hon behöver någon som älskar henne för att bli synlig, få fasta konturer. Men den som blir verklig blir också dödlig.    

Den välkända besjälningen visar sig i hur författaren laddar tingen med betydelse: de är inte livlösa ting längre, och för läsaren känns det som att sitta bland stirrande fönster och lampor i Ekelöfs kök i den där sonetten som saknade en rad ("blommorna sover i fönstret ..."). Hela tillvaron ges karaktär av fiktion, med mytologiserade figurer ("pojkvännen"), och språket bryter ibland fram i lyriskt tonfall, och kontrasteras mot det nedtonade språket som annars gör allt för att undvika krumbukter.    

Översättaren har trots sitt namn (Swedenmark) svårt med språkkänslan, och gör sitt bästa för att förstöra och ger av någon anledning figurerna en banalt klingande småländsk dialekt (det är 'tyken' och 'tatt' och andra ord som inte hör hemma i något skriftspråk). För Sigurðardóttir lyckas väl med att skildra ur barnets perspektiv: den där godtrogna förundran som färgar av sig på alla barnets intryck och omdömen. För barnet är de vuxna främmande, gigantiska.     

Genom hela berättelsen finns en sorgsen atmosfär, som kan påminna om Kunderas Varats olidliga lätthet - den där eteriska melankolin som du inte kan göra något åt. Det är inte konventionellt eller effektivt berättat, men inte krävande heller. En öm scen när fadern dör och först då blir fader för Lilla, och inte längre den fadersbild han utgjort under hennes uppväxt. Det är alltid för sent, och orättvist, och det är ett genomgående tema i boken: döden kommer alltid olägligt, vid fel tidpunkt. 

Med risk för den mördande tråkigheten som stämplar alla som berättar sina drömmar: i går diskuterade jag med en kollega, som nämnde att han ganska ofta drömde om skolan, något jag nästan aldrig gör, sa jag - och så i natt drömde jag förstås att jag hade lektion - men det var en gympalektion, och det var bad i något kärrs murkiga vatten - kom nu inte bara dragande med någon Freudiansk tolkning att jag vill dränka mina elever (de kunde dessutom simma).

27 Den fortsätter, i tillblivelse, ett verbhjärtats språk, som spårar och sätter spår.  

Den oförliknelige Steven Patrick Morrissey: 22 maj 2007, och alla år - - -

Den tyske romantikern E.T.A. Hoffmanns vida omtalade parodiska och kanske avsiktligt ofullbordade Katten Murrs tankar om livet samt fragmentarisk biografi över kapellmästaren Johannes Kreisler i form av slumpvisa makulaturblad finns nu äntligen på svenska, till stor glädje för alla som har följt just den här vilda författarens härjningar med spöknoveller och den nästan för gotiska Djävulselixiret.  

Hoffmanns demoniska fantasi ges ännu friare spelrum i den här konstiga romanen, som utgörs av kattens självbiografi interfolierad med en biografi över Kreisler, som katten i vredesmod rivit sönder, och läsaren följer båda spåren, med en författare som vet hur han ska hantera sina cliffhangers och växlar när det är som mest spännande. I lika mån en parodi på den vid denna tidpunkt färska bildungsromanen som Sternes Tristram Shandy var en parodi på den regelrätta biografin, blir Hoffmanns roman hopplöst daterad: vad som känns fräscht är den där känslan att han behandlar litteraturen vårdslöst och ohyfsat - han leker med romanformen lika respektlöst som småglin leker med kattungar.   

Katten Murr är som sin författare lika vemodig som högmodig, när han skriver sitt "vemodigt jublande mjau", och det är också kattens historia som är den stora behållningen med den här boken. Murr trivs på sin mästers skrivbord, och upptäcker ganska snart att han kan lära sig läsa och skriva (med viss möda, eftersom han måste uppfinna skrivdon själv, och till en början doppar han sin tass i bläckhornet). Odrägligt självupptagen, egotist ut i spetsen på sina klor som stundtals glimtar, är Murr så där som katter brukar vara: absolut oförmögen att bli styrd och kontrollerad, och med höga tankar om sig själv och sin intellektuella kapacitet.    

Liksom i novellerna har musiken en framträdande roll (Hoffman var i sina egna öron kompositör), och fungerar som en dionysisk kraft, där den förlöser dunkla begär, och blir en slags svart magi. Att det fanns fler genier under den här perioden än någonsin förr eller senare behöver inte enbart betyda att deras kriterier var generösare.    

Hoffmann begagnar sig av sin landsman Fichtes kända idé om kärlekens transcendentala kraft, när han skriver att det är "enbart drömmarna som får våra fjärilsvingar att växa, så att vi blir förmögna att ta oss ur även den mest trånga och järnhårda bur och färgstarka och glänsande stiga upp mot de höga, ja de allra högsta luftlagren. Varje människa har dock när allt kommer omkring en medfödd lust att flyga, och jag har känt seriösa och anständiga personer som sent på kvällen fyllt sig med champagne, som lämplig gas, enbart för att på natten kunna stiga mot höjden både som luftballong och passagerare". Även musiken ges denna transcendentala laddning: men Hoffmann vet att det är mest ett önsketänkande, som bara lurar dig ned i misär.    

De svenska romantiker som i någon mån arbetade utifrån liknande villkor som Hoffmann är kanske främst den vilda Almqvist, och den ännu vildare Clas Livijn (som försvenskade Tiecks Mästerkatten eller Katten i stöflor), och i denna trio finns en olycksalig blandning av idealism, självuppoffrande arbete i mänsklighetens tjänst, och girig, privat narcissism och en drift åt djävligheter, som fick dem alla att badda sig i förtvivlan. Det är som om Hoffmann vill visa att det bara är de vilda tankarna som är något värda, genom att ge katten Murr ordet och behålla det (om än ständigt avbruten av berättelsen om Kreisler).   

I denna vrickade roman (på många håll på gränsen till oläslig, med sina infall, sina förvrängda citat, musikalisk jargong och fällor för den slumrande läsaren) finns en sagoton, som infiltrerar både den halvpsykotiska delen om Murr och Kreislers hopplöst besatta förälskelse i den försåtligt unga prinsessan Julia - som speglar Hoffmanns privata öde. Den som vill kan förstås hitta tillräckligt många paralleller mellan den mänskliga och den kattliga världen, och ställa sig frågan hur avundsjuka vi ska vara på dessa fyrbenta fåfänga genier.    

Varje gång någon yttrar dessa ord: "jag tror nog att jag talar för flera av oss, när jag säger ...", tänker jag: "Jag vet inte ens om jag kan tala för mig själv" - - -

Det återstår att se exakt hur krystat resultatet blir, men det blir alltså en serie novellsamlingar som bygger på sångtexter av olika artister, skriver svd i fredags - och först noveller baserade på The Fall (senare Joy Division och The Smiths, samt några amerikanska skruttband). Jag har länge länge tyckt att det är på tiden att rockmusiken betalar tillbaka till litteraturen för alla lån och stölder som genomförts successivt och metodiskt ända sedan 60-talet, men känner mig skeptisk till själva idén, med författare som självmant tiggt om att få medverka: det kan bli långsökta paralleller och smart uttänkta scenarion bara för sakens skull. Dessutom: varför ska alltid sådana här projekt rättfärdigas av att syftet är att litteraturen ska nå ut till ovana läsare? Den som inte läser är det något fel på, tycks man resonera.

26 Poesin säger aldrig: vem?

Det sägs lite då och då att vårt samhälle är översexualiserat, att den privata sexualiteten överfaller oss i alla offentliga miljöer - men det som då avses av dem som skriker så (de flesta heter Göran Persson) har ingenting med sex att göra: det är narcissism och en hyllning av den egna kroppen, som ingår i ett fascistiskt projekt att förvandla oss alla till lättledda objekt.  

Om sexualiteten som ett mörkt begär, en svart magi, skriver tjugonio franska kvinnor i antologin Ooh La La! Contemporary French Erotica by Women, redigerad av Maxim Jabukowski och Franck Spengler. De har plockat godbitarna ur sju volymer som publicerats sedan 1994, och det rör sig verkligen om godbitar, eftersom den här samlingen håller så hög nivå.  

Påfallande många skriver påfallande heteronormativt, och många väljer också att skriva om fantasier som tar deras huvudpersoner i besittning. Nog finns här också lekfullheter, som konversationen mellan en kvinna och en k*k i Métron (där den senare benämns 'the absolute anarchist'), men mestadels är det utmanande och häftigt. Det overkligt surrealistiska paras med snuskig realism - ibland ganska dirty. S/M finns representerat, liksom dödseroticism.    

Författarna är samtliga professionella - några av dem finns representerade som romanförfattare på svenska, som Alina Reyes, Calixthe Beyala och Régine Deforges - och här finns också litteraturlärare och skådespelare. Frankrike har som bekant en rik tradition, och många förebilder, alltifrån den ryktbare markisen till Dominique Aurys Berättelsen om O, vilket får redaktörerna att stolt proklamera att samlingen skrivits av "Os döttrar". Vad kan Sverige uppvisa? Ivar Lo-Johansson! Förutom honom har det getts ut liknande projekt även i landet som kallar 'chambre à coucher' för sovrum, men bristen har framför allt varit att svenskarna har försökt skriva "litterärt": här skrivs det fysiskt och kroppsligt.     

"[T]he best rules are those one gives oneself the right to transgress", skriver Marie Boman i sin  novell om en man som föds med guldfallos - mina favoriter i samlingen är annars Jeanne Decizes Bataille-inspirerade "Of Higher Joys", där himlen är slutmålet, och Geraldine Zwangs osäkra otrogenhetshistoria med kvinnan som (kanske) ljuger detaljerat för att hetsa upp sin man.  

Vem ska nu läsa det här? Jag minns en kompis som på universitetet skulle läsa en modernistisk författare, och tilldelas Apollinaire - eftersom det då saknades översättare till dikterna, valde han den ökända De elvatusen spöna, och blev förstörd för livet, eftersom han levde i någon slags inbillning att berömda författare skrev fläckfritt (på sin fritid gjorde han inget annat än läste fantasy-romaner). Alltså: du som vill bevara illusionen om franska kvinnor som eleganta eteriska varelser som typ aldrig går på toaletten, kanske ska läsa något annat än det här.  

Det är svårt att dra några växlar på detta urval. Kvinnor tar kontrollen lika gärna som de överger den. Exhibitionism och aktivt handlande i samma andetag. En viss monotoni och kvalitativ avmattning märks på slutet, men det kan lika gärna bero på att boken knappast är avsedd att läsas multipelt. Jag tror två till tre noveller i veckan vore det mest lämpade.  

25 Svårt. Svårare. Svårast.

24 Svårt? Nä, inte svårt - men omöjligt.

23 Att skriva för att du kan skriva (du kan inget annat): en kliché, upprepad till förbannelse, och du förbannar din välsignelse, i stället för att välsigna din förbannelse (till förbannelse).

Det var det förgängliga vi pratade om, jag och Erik, ett samtal som också det skall försvinna, utplånas av minnets städtanter som borstar bort de sista fragmenten av våra kloka repliker. Färgfoton som bleknar, CD-skivor som mister sin musik, och - berättade han - böcker som blir av med sina ord, när de obehandlade (eller menade han behandlade? - jag har svårt för detaljer när jag är full, eller om det är mitt minne som är som färgerna i ett färgfoto) papperen smulas sönder, och bokstäverna reduceras till en grå askhög. Just nu bevaras en mängd journalanteckningar in när de talas in (han är psykolog), eftersom de en gång nedskrevs på behandlat (obehandlat) papper, som nu är så sköra att de nästan faller i bitar när människohänder rör dem. Det finns ett antal böcker som jag verkligen hoppas är tryckta på dessa obeständiga papper, men det kan jag inte avslöja här, för det skulle vara - uh - elakt.

Det finns ingenting att skylla på när den här jorden upphör (mentalt), och vi sjunker i nonsenshavet med förvåning bubblande på våra läppar: hur kan något så ytligt vara så djupt - - -

22 Utan subjekt. Objektet som talar, och säger: å! - - -

Jag har läst Flickan i källaren. Berättelsen om Natascha Kampusch, av Allan Hall och Michael Leidig, vilket torde vara den första boken efter räddningen som skildrar den österrikiska tioåringen som 2 mars 1998 rövades bort av Wolfgang Priklopil, och sedan rymde 23 augusti förra året, efter 3096 dagar i fångenskap. Hall och Leidig är två brittiska journalister som har följt fallet från i princip dag ett, och de har förstås mycket att säga, och de gör det, men sedan är det inte mycket mer med det. 

Tyvärr känns det hastskrivet och slarvigt, även om jag inte betvivlar att de har kontrollerat sina källor både en och två och tre gånger. Det är bara det att de skriver så fantasilöst och korrekt och tråkigt. För annars är det här en historia som "har allt". I en långt mer välskriven artikel som Ord & Bild publicerade i sitt paranoia-nummer 1/07 visar Rainer Just att det finns en uppenbar romanförlaga till den här kidnappningen, men det är inte Samlaren av John Fowles, utan snarare delar av Prousts romanbygge som Priklopil förmodligen omedvetet imiterar. Enligt dessa britter finns det också en koppling till Lolita, men det kan vi låta vara, efter att ha tagit del av deras skrattretande referat av Nabokovs roman, fullt av missförstånd och felaktigheter.  

Konsekvent beskriver de Natascha som en slags flickaktig superhjälte, som med lätthet dompterar den labile förövaren. Hur det är med den saken kommer vi aldrig att få veta, eftersom Nataschas egen version var ganska tvetydig, som när hon bemötte frågor om eventuella övergrepp med att de "hade ett ömsint förhållande". Wolfgang begick som bekant självmord, genom att hoppa framför ett tåg - höjden av ironi, enligt författarna, eftersom han i sin ungdom var en hängiven modelljärnvägstillverkare, men enligt min definition är det inte ironi, snarare ett sjaskigt men kanske oundvikligt sammanträffande.  

Hall och Leidig är uppenbart intresserade av att göra Wolfgang till ett monster, något som rimmar illa, då han samtidigt mest är en löjeväckande gestalt i detta drama. Hans namn kommer från tjeckiskan priklopit, som betyder 'att täcka över någonting'. Den skenbara normalitet han lyckades gömma sig bakom räckte för att dupera en lättlurad österrikisk poliskår, men innan vi börjar hånle ska vi kanske erinra oss den Hagaman som gäckade en minst sagt lika klantig svensk polis i ungefär lika många år.  

Hela den här historien känns solksorglig, och författarna känner sig manade att fylla i alla spekulationsluckor de kan hitta: innebar Nataschas eventuella erfarenheter av sexuella övergrepp att hon lättare kunde hantera Wolfgang? Tja, vad vet man? Wolfgang är inte heller mer än eventuellt pedofil - sannolikt låg andra bevekelsegrunder bakom bortrövandet: en mindervärdeskomplexaktig önskan att forma en idealkvinna. Deras åttaåriga förhållande må vara höljt i mörker, men vi kan konstatera att det var av det bisarra slaget, med Natascha som karikatyren av hemmafrun.  

Tyvärr bidrar inte den här boken till några förklaringar, eller skingrande av rökridåer. Det kan tyckas lite udda att ett medium som heter Rosalinde Haller var tämligen exakt i sin beskrivning av var Natascha höll hus som fången, men givetvis var inte heller detta något som den österrikiska polisen fann intressant. Den vita skåpbil som Priklopil använde vid kidnappningen är för oss och författarna till denna bok ett svart hål, eftersom vad som inträffade under den åtta år långa fängelseperioden är ett olöst mysterium. 

"Människan går långt för att upptäcka mirakler och glömmer bort att de lever inom henne [...] Vi kan köpa mycket, men inte kärlek och sann glädje [...] Själen väger ingenting, men där lever min första lägenhet". Du vet förstås vem det är som skriver så här fjantigt uppblåst floskulöst: Björn Ranelid - och det här är bara ur de tre första styckena i en text för hyresgästföreningens finurligt betitlade Hem & hyra. Han skriver om hur synd det är om de miljoner människor i Indien, Kina och Afrika som inte har något hem, bara för att i nästa andetag skriva att han har två hus i Skåne och en hangarliknande lägenhet i Stockholm (jag tänker på Socker-Conny, när han extraknäckte som jourhavande medmänniska, och någon ringde och kände sig ensam, hade inga vänner, vilket fick SC att ropa i luren: "Jag ser två telefoner!"). Det allra löjligaste med Ranelid är hans hemsida, med ett fotogalleri, där han poserar som vanligt lika fånigt som den där mannen med de vita tänderna på Tv 4. Nu har Ranelid skrivit den viktigaste boken som har getts ut i Sverige de senaste fyrtio åren: ett öppet brev till George W. Bush (kan han svenska?); jag erinrar mig presidententhustruns historia om hur det gick till när de träffades, hur hon förklarade att hon arbetade 12-14 timmar om dagen på ett bibliotek - "and yet somehow I managed to meet George".

I nya numret av Odd at Large, som har tryckt in ett tema om sömn och dröm, är höjdpunkten Jenny Mörtsells vackra teckning av Rufus Wainwright, men också en ganska rolig intervju (dock börjar det bli lite tjatigt med den där uteblivna raggningen för honom i Stockholm häromåret). Det påminner mig om att deadline för Amirs textanalys av "Easy Money" är överskriden med mer än ett år, medan jag laglydigt för länge sedan skrev 999 ord om låten. Nu tänker jag inte börja skriva något om "The Art Teacher" eller "Little Sister", så Amir - om du sitter i Kina och tjuvläser: börja (fortsätt) skriva! I dagens DN en ganska intetsägande intervju med Rufus.  

I nya numret av Ord & Bild (2/07) kan vi läsa Gert Lovinks långa essä "Bloggandet, den nihilistiska impulsen" på svenska för den som inte vill läsa den på engelska på eurozine, där den fanns när jag skrev om den i vintras. Vad jag minns var det en besvärlig text, men ändå en av få som tog bloggandet på allvar (på ett bra sätt). Ett exempel var att han rekommenderade att stänga av kommentatorsfunktionen, vilket vore något för Linda Skugge att tänka på, nu när hon slutar för att hon blivit attackerad (verbalt?) av anonyma nätmobbare (?). Nu är knappast detta något problem för mig, men det var inte heller meningen för mig att jaga läsare, och jag tror att de som hittade hit efter att Malte Perssons errata länkade snart jagar vidare - - - Men jag börjar förstå varför det kan vara en bra idé att inte ha några kommentarer: den som skriver med andra i åtanke är lätt att genomskåda - den som skriver för att andra ska kommentera skrivandet kan jag inte respektera, och den som hela tiden har i åtanke vad någon annan / några andra ska säga - nä, bespar mig från dem. När du börjar fundera på hur det du skriver ska tas emot, då är det dags att lägga av. Jag började med det här för att bedriva distansundervisning med alla mina gamla elever som jämt och ständigt hörde av sig: alla andra som tjuvläser kan jag inte göra något åt.  

21 Aldrig 'a second language': poesi är alltid det första språket; det som fanns före ditt modersmål, före ordböckerna, före diktsamlingarna.

20 Att veta att du inte är ensam.

Åtminstone inte när A.S. Byatt häromdagen i svt:s Rapport (eller Aktuellt) fördömde alla som läste biografier om Virginia Woolf i stället för hennes krävande romaner behövde jag känna mig träffad - jo, jag läser ofta allt jag kommer över om Woolf, men ännu oftare allt av henne, gång efter gång (ja, jag är trög). Jag tänkte på min lärare på Universitetet när jag hamnade i hennes kontor för att diskutera något praktiskt inför en tenta, hon var en sådan där feminist, och hade en fotostatkopia av den där berömda profilbilden av Virginia Woolf, och jag hånade henne tyst inombords: en sådan kliché, att ha just den bilden på sin vägg - tills jag kom på att jag hade exakt den bilden på min egen vägg. Men min var i alla fall av bättre kvalitet.  

I sin senaste diktsamling Nu försvinner vi eller ingår visar Birgitta Lillpers att hon har lyssnat en del på gamla Cureskivor de senaste åren, och kanske allra mest "A Forest". För även här är riktningen in mot skogen, in mot träden, och det är nästan lika fascinerande att följa henne som det var att följa Robert Smith i hans olyckliga tidiga 80-tal.  

Det här bondelandet som Lillpers så gärna uppehåller sig vid är en förskönat mytologiserad bild - det politiskt korrekta är förstås att fortsätta romantisera och idyllisera den här gammelsvenska världen, men mina egna 70-talsminnen från landsbygden bestod mest av hemskheter, som den odör som utgick från alla djuren, grannar som sköt med hagelgevär för att man pallade en morot som man tvättat av på sina egna jeans, och en massa farliga insekter som dök som kamikazepiloter i alla mina saftglas, och illvilliga kusiner som hittade på djävulskap. Bondelivet gör sig nog bäst ändå på svartvita fotografier.  

Lillpers skriver med sina sinnen öppnade som vanligt trevande, tassande, i cirklar mot varje dikts enskilda epicentrum. Mycket av det hon skriver handlar om gränssättningar, över en geografi som känns tämligen abstrakt. Hon har en förkärlek för ålderdomliga och dialektala ord: förmodligen ska det hela uppfattas som något "äkta". Även hennes människor är äkta rekorderliga individer vars stora integritet inte respekteras av oss andra. Med sedvanligt hymniskt tonfall besjunger hon dessa vardagsmänniskor som spottar och snusar: även för den som försöker nyansera dessa figurer blir de lätt reducerade till schabloner.   

Mer än människorna gillar jag hennes skog, hur hon tar sig in i den som främling men gör sig hemmastadd; där finns mindre av idealistiskt tänkande, eller gullande med dess invånare. Att skogen är en farlig plats visar sig främst i diskreta antydningar, som att en björn knackar på trädstammar, eller en vacker men lite otäck dikt om en död(ad) rävunge. För Lillpers diktjag blir skogen en plats att göra sig och (för)hålla sig tydlig på.   

Samlingens tre sviter utgörs av att hon inledningsvis går in i det råa, för att i den centrala delen ställa sig frågan: ge efter eller fortsätta, och avslutningsvis handlar det om att göra det otillåtna, i den kufiskt betitlade sviten "(barnorv)", som både uttalat och outtalat pekar mot barnarov: en dyslektisk pedofil, som hugger ned de ovuxna träden, med motorsåg (en av bokens få banala jämförelser).  

Att Lillpers försöker utröna eller beskriva det mänskliga tillståndet är kanske ett vanskligt försök, ett anspråksfullt företag om något. Mer imponeras jag då av hur hon använder skogen som ett ställe att försvinna i, och det är ett mångsidigt försvinnande - som människa, som företeelse, och utsagan som gett samlingen dess titel, "nu försvinner vi eller ingår", återkommer som refräng (en bortskuren rad från en sprucken villanelle) i den mittersta sviten: som fråga, anklagelse, besvärjelse, utrop, förtvivlad uppgivenhet. I den otrygga tunnheten och den drömska vagheten gör sig hennes särpräglade stil bäst, när hon vänder sig ifrån den bebyggda världen och tar sig in i den farliga skogen. 

Nu har jag hört dj:n Mark Ronsons version av "Stop me if you think you´ve heard this one before" - och vill jag instämma i den kör som sjunger "hang the DJ"? Eh, jag har alltid varit emot covers, eftersom de nästan aldrig tillför något (undantaget t.A.T.u.s version av "How soon is now", eftersom det föranledde en av Morrisseys mest intelligenta kommentarer ("Well, aren´t we all?"). Om nu Ronsons argument är att han vill att någon ska "upptäcka" The Smiths musik förstår jag inte vilken värld han lever i. Den som inte har "upptäckt The Smiths vid det här laget kan väl fortsätta lyssna på schlagermusik.  

19 Ljud, musik, något som låter. Vad?

I DNs bilaga På stan skriver Bengt Ohlson i dag en hel krönika om en gammal oförrätt, när han för sex år sedan av Kristian Luuk blev anklagad för att vara "tråkig" [sic], och han drömmer sig tillbaka till en tid när han i stället för att yttra små artigheter till sin antagonist skulle slå honom på kinden med en vante och utmana honom på duell - för med sådana villkor skulle det vara slut med de här slappa angreppen, och skribenter skulle maskera sina elakheter bättre. Men då läste han inte Horace Engdahls lömskt infernaliska recensioner när han med pedantisk nit ironiskt recenserade i samma tidning på 80-talet, eller för den delen när han i ett tv-program berömde Kristian Petri för att han i sina noveller visste att han skulle referera till Henry James och Edgar Allan Poe i stället för Jan Guillou, och Petris grimas när han förstod  - - -   

Trevligt och nyttigt och tråkigt - - -

18 Hälsosamt? Ett gift, inte medicin.

När jag läser den vådligt begåvade Malte Perssons Dikter försöker jag göra det utan att det så gott som unisona kritikermottagandet ställer sig i vägen, men det är svårt att inte ta plats bakom de där högljudda rösterna som utropade sitt "honom ska vi ha-ha-ha!" (därmed har den här författaren fått en vikt plats till 00-talets summering), och jag ger fan i konsensustänkandet när jag läser med nästan lika förbehållslös förtjusning som Livet på den här planeten. 

Den här boken är ganska svår att summera eller beskriva, eftersom den är så sublimt kalibrerad mellan plojaktigt charmiga nonsensdikter och en allvarlig vilja att skildra en oförställd euforisk kärleksförklaring till både litteraturen och språket och tillvaron. En läsare blir lätt bortdribblad av Zlatan-artade (ord)vridningar och (ljud)klackningar - det känns som att läsa en koffeinstinn Erik Lindegren, i den här samvaron mellan det spontana (ögonblickskänslan) och det utstuderade (konstruerade). (Jag hoppas att Persson inte är lika frikostig som Lindegren med att dela med sig exakt hur spontan skapelseprocessen är, för det skulle rasera en del myter.)  

Innehållet: en slumpstation med fragment - kanske av äkta slag, utbrutna ur ett större sammanhang, sex sonetter av ganska skiftande kvalitet, ett antal dikter som innehåller de otidsenliga rimmen, ett självbiografiskt dagboksblad om ett nyårsfirande, en suveränt komprimerad uppväxtskildring, metadikter, en genial dikt som heter "HIMLEN[1]" där fotnoterna tacksamt nog ingår i dikten, en smädesdikt som heter "SAFT I SVERIGE", en modernt uppfuckad Orfeusmyt, och mer mer mer.       

Persson berusar sig på finessrika, roliga och oroliga samtidsmarkörer; i hans vokabulär finns lättantändliga ord och pigga allitterationer. Han putsar sina ord så att de skimrar, glittrar och blänker. Bildspråket har möjligen till delar lånats av barocken, med det där självsäkra anspråket att skriva snårigt och invecklat. Intrycken registreras väldigt omsorgsfullt och konstmässigt. Hela samlingen präglas av spänstigheten i språket, som lyfter svävar eteriskt i en egenhändigt komponerad vokabulär där konsonanterna tvingas ned av ljuva vokalassonanser.   

Det mest påtagliga är variationsrikedomen i hans uttryckssätt: han prövar sig fram lekfullt och smekfullt, genom och under och över en svenska som han älskar - och det är en ömsesidig kärlek, för han plundrar inte, eller missbrukar några förtroenden, utan vårdar orden och behandlar dem ömt. Referenser av ibland tämligen intern art, oblyga citat och lån redovisas från kända och okända källor, där Mishima och Rilke blir hopfösta med esoteriska uttryck och begrepp som jag förgäves hittar i min fatabur. Associationer bubblar och sprudlar i oväntade sammansättningar - det är som att tänka sig en fantasifull inredningsarkitekt som fått fria händer i ett oupptäckt språkrum, beläget lite vid sidan av ordtopologin.   

Omslaget är sobert helvitt, med titeln i hjärtrött, och det är överhuvudtaget mycket hjärta i den här boken (som Persson skriver korrekt, hans "enda muskel"). Det är förmodligen så att alltför många svenska poeter aldrig har lärt ('läst', säger du?) en av Oscar Wildes vackraste rader, från "The Critic as Artist", där han skrev att "All bad poetry springs from genuine feeling". Men Malte Persson lyckas äkta sina tjusade känslor med ett tjusigt intellekt och därmed skapa balans mellan form och innehåll. Läsaren känner sig upprymd av ett helt annat slag (i en helt annan sfär) än efter Perssons förra diktsamling, Apolloprojektet, och det är roligt nästan jämt, som det heter i sången. När min kollega frågar: "är det bra?" kan jag bara svara med att peka på ett fragment: "allt är bra (egentligen) - ".        

Jag har varit på biblioteket, där delar av min arbetsplatsförlagda tid ligger, och hittade en bok med Anne Leibovitz foton mellan 1990-2005, och tänkte låna den - men just idag hade jag ingen skottkärra med mig, för den här boken måste vara den största och tyngsta jag någonsin har sett: det var som att den var formgiven av Max Book. Jag nöjde mig med att bläddra bland svindlande bilder av Patti Smith, Nicole Kidman, Johnny Depp och Kate Moss i en - eh, intim pose - och Keith Richards i sitt legendariska och för hans hälsa så vådliga bibliotek. Jag kikade mycket närmare än jag vågade granska bokens alla nakenbilder för att se vad det nu fanns för böcker i hyllorna (jag erinrade mig även en intressant diskussion nyligen om vad som fanns i Borges bibliotek), men ack - det var mest ordböcker, reader´s digest och Hemingway och dylikt som jag kan skrapa ihop på vilken loppmarknad som helst för samma summa som Keith dagligen spenderar på tobak, samt Mailers halvroman Marilyn, men den köpte jag som julklapp till min fru häromåret.

17 Dikt är.

"Just passing through, till we reach the next stage.
But just to where, well it´s all been arranged.
Just passing through but the break must be made.
Should we move on or stay safely away? "
"From Safety To Where"

"Vad är då mänskan själv? En fladdrig tidens dröm, / en skugga utav mer än alltför korta dagar, / en ifrån rot till topp maskstungen sorge-lager, / ett vrak, som kastas av och an på ängslans ström." Så här modernt skriver den svenske 1700-talsdiktaren Carl Johan Lohman i en av de tolv dikter som utgör den första samlingen av hans dikter, utgivna 8 maj 2007 när tidskriften Lyrikvännen (som kommer med ett finfint Ekelöfnummer) låter boken komma inklämd i tidskriften, som en diminutiv fripassagerare, en oansenligt liten bok i den nymornade "Lilla serien" från Ellerströms.  

Att Lohmans dikter nu görs tillgängliga må vara en fin kulturgärning, men jag kan inte direkt säga att jag blir lika salig över den här boken som när Svenska Akademien för några år sedan gav ut sin mastiga Thorild-volym: men tillhör inte heller den här senbarocken mina favoritepoker direkt. Den svenska grenen av barocken är dessutom utspädd jämfört med vissa exemplar från det franska och engelska hållet.   

Men innan de tolv dikterna får vi återigen ta del av Tomas Tranströmers uppsats, som senast kunde läsas i Författarnas litteraturhistoria: jag mins det som en ganska tråkig text, som mer än Lohman handlade om mallar och stilarter som var allenarådande för den här tiden. Och visst, arton sidor text handlar mest om kolleger till Lohman, innan sista en och en halv sidan tar upp föremålet självt. En massa lärdom förevisas ivrigt, och det är fullt av (krigs)fakta från den svenska skamfulla "stormaktstiden". 

Att Tranströmer gillade Lohman är både oväntat och - så här i efterhand - förutsägbart. För nu har Tranströmer som ingen annan svensk poet lyckas bli "folkkär" (möjligen med undantag av Kristina Lugn, men hon är lika föraktfullt förlöjligad som beundrad), och då kan det förvånas att han uppehåller (uppehöll) sig vid en så exklusiv poet - om det är något som kännetecknar de folkkära författarna, så är det att de uteslutande brukar tala om de redan etablerat hyllade. Det förutsägbara i Tranströmers val ligger förstås i metaforiken, som Lohman mycket riktigt visar sig behärska intill en perfektion som ligger ganska nära Tranströmers egen, kanske.  

Ett exempel, som också Tranströmer nämner i sin uppsats: Lohman gör en koppling mellan värdshuset och dess homonym som omfattar världen - senare skulle Tranströmer i sin dikt "Vermeer" peka på den här likheten. Men jag tröttnar ganska snabbt på dikterna, trots att de alltså är relativt få: det där överflödet och den pråliga stilen ger mig äckelkänslor (som att vara turist och gå på något av de gamla slotten som har guld guld guld överallt, medan resten av deras samtida gick i träskor och svalt).   

Förutom metaforerna visar Lohman en tidstypisk dödsbesatthet, som möjligen passar in också i vår apokalyptiska (snart med 'post-' som prefix) tid. Naturligtvis var han präst, men det ursäktar inte att dikterna påminner om förtäckta predikningar (även Donne och Swift var präster), eller hur mekaniskt dikterna är uppbyggda efter klassiska retoriska medel. Den svenska senbarockens upptäckt att livet är kort är kanske inte så himla djärv eller exceptionellt unik heller. 

Däremot gillar jag delvis hans visserligen klassiskt retoriska fråge-svar-teknik: "Vad är ... Jo!" Det känns någorlunda fräscht, om än hans tonfall kan te sig något förnumstigt: "Hör nu på go' vänner så ska jag för er berätta ..." Även hans av allt att döma uppriktigt menade känsla av naturen tycker jag är vettig och föredömlig.    

Avsaknad av ideologi är mer provocerande än nihilism, även om nihilismen i sig är den stora paradoxen (större än ateismen), och kan inte leda till andra insikter än "jag förnekar, alltså förnekar jag".

Min fru, som tidigt assimilerades i den här delen av landet som vi har hamnat i, frågade mig: "Vad sjöen? Sjón?", när hon såg mig läsa den här islänningens senaste roman, som på svenska fått den prosaiska titeln Fisk och kultur. Hon suckade elakt, och mindes när hon plågades av en av hans tidigare tråkiga böcker, som jag lyckades undvika. 

Förlaget gör stor sak av att han var medlem i The Sugarcubes: något som knappast bekräftas på de tre skivor bandet släppte, där han konsekvent saknas i rollistan. Men vad som får mig att läsa den här boken är troligen att det vankas äktgrekisk mytologi, visserligen filtrerad genom den sedvanligt isländska åldermannen (är han vis? frågar du okynnigt, retoriskt). Parallellt med Cannongates ambitiösa projekt att låta ett antal etablerade författare runtom i världen skriva om de gamla myterna, har Sjón helt oombedd skrivit om åtminstone en ganska specifik del av den grekiska mytvärlden - Jasons sökande efter det gyllene skinnet.  

Omslaget signalerar barnbok, och faktiskt känner jag mig brydd under läsning och förbryllad efteråt. Kanske är jag för lite barn för att uppskatta sådana här historier, där gamlingarna har de obligatoriskt plirande ögonen när de slår sina blå dunster i de som orkar lyssna på deras flera tusen år gamla historier. För här möter huvudpersonen, en ganska gammal isländsk fiskdyrkare med dunkla idéer om att nordbor tillhör en överlägsen ras eftersom de äter så mycket fisk, en ännu äldre andrestyrman, som har en del att berätta om när han var en av argonauterna på Jasons skepp.    

Sjóns sätt att skriva underfundigt uppskattas säkerligen av Erland Loe-läsarna, av vilka det som bekant finns åtskilliga. Även här finns den där patenterat finurliga humorn, som kan uppfattas som ganska utstuderad och tvångsmässig. Själv tröttnar jag på det där originella och småknäppa som ska ges plats, och detaljer som ställer sig i vägen: en kaffebryggare som rymmer fem liter vatten, och den kan minsann brygga tevatten också - så bra då.  

De två skeendena som skildras gör mig bara förvirrad. Dels historien med Valdimar Haraldsson och hans fiskar, och dels andrestyrman Kainevs historier. Jag stör mig på att jag ens orkar bry mig om petitesser, som att det serveras felstavad irländsk whisky [sic], när minsta barn vet att just den irländska drycken stavas 'whiskey'. Interna skämt, och att en man som heter Knud Hamsun framträder, gör inte saken bättre. Ett resonemang om likheten mellan fiskar och människor känns påklistrat, som ett mångordigt exempel på stating the obvious - med undantag för några amerikaner vet vi vid det här laget att vi kommer från fiskarna, det är inte mycket att göra åt det. 

Att Sjón blivit en kritikernas gunstling har jag principiellt inget emot - de kan gärna behålla honom. I ett efterord resonerar han om hur Kainev och Valdimar representerar de två tidsbegreppen Kronos och Kairos - två ord som i Sjóns definition ter sig snarlika, varför det förefaller en aning överflödigt och förvirrande att ens inleda den diskussionen. Vem som ska representera Kronos och vem som ska vara Kairos ids jag inte utreda, men det finns säkert anhängare till olika teorier där också.    

I går råkade jag se en intervju med skådespelararen Simon Callow (som var bra, bland annat i Shakespeare in Love) på den där BBC-kanalen som skvalpar runt - jag har ingen aning om vilka kanaler vi har, för jag kan inte zappa längre än till 9 med vår fjärrkontroll - och det är så underbart att höra den där ärkebrittiska accenten (jag bekänner mig till relativt få perversioner, men detta är i alla fall en), och hans idéer om skådespelandet. Här har vi en teaterskådespelare som harvar omkring i diverse småroller i diverse skitfilmer, med något undantag, och hela tiden lyser i hans ögon kärleken till det han sysslar med, som när han säger att det inte är uppskattningen och applåderna som är motivationen, utan den där magiska känslan när allt stämmer - den utomjordsliga känslan av att allting hör ihop, repliker som kommer spontant och allting fungerar. Men också hur det är en dålig dag när ingenting stämmer: det är som att känna sig slightly ill - man känner att allting blir fel, vad man än säger låter det på något sätt fel.

16 Pessimistisk dikt existerar inte (den upphör): för att det ska vara dikt ska den vara kommunicerande, annars är det dålig dikt (det finns inte), jag menar inte ens dålig dikt, och det är en paradox, för dikt kan bara vara bra.

15 Den måste vara destruktiv: förstöra, utplåna, för att också kunna bygga upp - dess skugga måste vara konstruktiv, skapande, och inte vice versa: en konstruktiv dikt med destruktiv skugga fungerar inte.

I november 2003 skriver Pete Doherty med självinsikt på Internet: "and my tears - are they real any more? I´ll cry them anyway". Jag har läst Alex Hannafords bok om Doherty, Last of the Romantics, med ett förord av modern Jackie (delvis på latin). Alla bandhistorier uppvisar samma mall: slitet - genombrottet - upplösningen - och över allt vilar en oregerlig dimma av groupisar, droger och bråk. Att turnerandet är största orsaken till sammanbrottet framkommer tydligt här.  

Det hör till att genier alltid är missförstådda, och Hannaford gör ganska stor sak av att underblåsa genitanken hos Dohertys dikter, för att inte tala om hur han smickrar in sig hos fansen som minsann förstår sig på Pete, och ser bortom tabloidskvallret - men för att lyckas med det måste han nedtona drogexcesserna, och det är kanske en svårare uppgift. Jag kan inte bedöma i vilken grad Doherty är ett geni: för mig vilar hans storhet på de två Libertines-albumen, medan jag fortfarande tycker att Babyshambles inte kan upplösas fort nog.  

Enligt Hannaford var The Libertines det första bandet sedan The Smiths som sjöng om ett igenkännbart England (av Doherty som bekant arkaiserat till 'Albion', helt i bland andra Blakes anda), men då glömmer han Pulp, och överdriver kanske det ironiska hos Blur. Överhuvudtaget är det lite synd att all musik Doherty skapar måste beskrivas i förhållande till andra hela tiden: det är The Jam och The Clash och The Sex Pistols och Morrissey - som om det inte kunde stå på egna ben (och, kanske inte).   

Hannaford visar att Doherty kommer från ett gaeliskt ord som betyder 'obstructive', och det skapar knappast någon förvåning. Medan Pete Doherty för inte så länge sedan kunde skapa fantastisk musik har hela hans existens reducerats till en freakshow, som starkt påminner om Johnny Thunders på 80-talet, med de icke inställda konserterna som avbröts efter ett par låtar. Det är lätt att skylla på heroinet, men orsaken finns förstås i det Doherty med Bergmanskt bildspråk kallar för "demonerna" i hans huvud, som måste dämpas med något. Hannaford skildrar bättre hur Dohertys vilja att göra sig själv illa pareras med en önskan att rädda sig själv: som om han såg sig själv utifrån.  

Att skildra rockmusik sker oftast i efterhand, med facit i hand. Det är lätt nu att se till exempel storheten hos The Clash, eller hur extremt inflytelserika The Smiths var för all bra musik från 90-talet och framåt. Den här samtida historieskrivningen blir helt distanslös, vilket får vissa av Hannafords profetior att te sig smått galna; samtidigt aktar han sig för att ge sig in i resonemang som kan visa sig felaktiga (liksom flera andra artister, till exempel Morrissey och Nick Cave, har Doherty mytologiserat delar av sitt förflutna - det vill säga, har ljugit hejdlöst).    

Skillnaden mellan svensk och brittisk rockjournalistik är gigantisk - det enda svenska undantaget från löjeväckande trist och ointresserad ointressant är och förblir Fredrik Strage - och det är en fröjd att få Liam Gallagher avfärdad som inte "the sharpest tool in the box"?. Det kan te sig lite storartat ambitiöst och kanske orättvist att jämföra Doherty med de romantiska poeterna Byron, Shelley och Coleridge, och Hannaford är långt ifrån den förste som ser paralleller mellan rockstjärnor och dessa poeter - men låt gå för det. Dock är jag tveksam till att Doerty knyckte låttiteln "The Boy Looked At Johnny" från den bok Tony Parson skrev 1977, utan snarare från Patti Smiths låt "Land".    

Om det är något som jag gärna undviker så är det teoretiserande historieskrivningar av rockmusik - för den bästa och mest intressanta rocken är litterär, men sällan av det bokliga slaget. Den brittiska punken, ämnet för Phil Strongmans Pretty Vacant. Punkens historia en gång för alla, är kanske mindre boklig än mycket annan rockmusik, så det är närapå en paradox att vi de senaste tio-femton åren översköjts av så många böcker om åren 1975-78, något som får denna överexploation att likna en explosion.  

Men jag erkänner gärna att Strongman ofta undviker att komma med storslagna analyser och långtråkiga teoribyggen, med undantag för bokens allra sista sidor, när han vill sammanfatta den här epoken, vilket utmynnar i en ganska lättviktig slutsats. Mest intresserad är han av att återberätta historierna, putsa på myterna utan att skärskåda dem alltför noggrant (det tål de knappast), och gärna för mig, som fortfarande kan se framför mig kvällstidningarnas mittuppslag när Sex Pistols gjorde sin Sverige-turné 1977, då Sid Vicious åt Ahlgrens-bilar tills han spydde. 

Att Bonniers av alla förlag ger ut den här boken på svenska är kanske också något av en paradox: för när etablissemanget profiterar på medelålders ryggmärgsnostalgi och de välartade tonåringarna tycker att det är häftigt att klä sig i Clash- eller Sid Vicious-tröjor kanske jag må bli förlåten för att jag tycker att punken förtjänar att vila i frid. Ett störande inslag i Strongmans bok är att han känner sig manad att göra sidospår till den amerikanska scenen; hans bok hade mått bättre av att uteslutande koncentrera sig på den brittiska, där hans sympatier ligger - för nu blir beskrivningen av amerikansk punk rapsodisk och ytlig. Bokens styrka ligger i hans förmåga att återskapa atmosfären vid klassiska ögonblick, som Siouxsie and the Banshees första spelning med Sid Vicious som trummis, en tjugo minuter lång "The Lord´s Prayer", som bland annat bevittnades av ett tv-team från Nya Zeeland - med sina kameror nedpackade! 

Även slagordsestetiken och den våldsamt vildsinta aggressiviteten förmedlar Strongman bra, liksom resonemanget kring just Sex Pistols tredje singel, "Pretty Vacant" - den i mitt tycke enda av deras låtar som fortfarande håller - och Rottens uttal av andra stavelsen till 'cunt', liksom att refrängen lånat melodin från ett band som heter ABBA ("S.O.S" lär låten heta), och att det taggiga introt (ett av världens bästa) är något influerat av The Stooges "No Fun".  

Mest handlar det förstås om de som var först och mest inflytelserika i ett kortare perspektiv, men långt ifrån bäst: Sex Pistols, här kallade "motsatsen till omskrivningar". Som centrum i boken återfinns den legendariska tv-inspelningen med den fulle programledaren Bill Grundy, när han gubbsjukt stötte på Siouxsie och hetsade medlemmarna att yttra sina värsta svordomar. Jodå, Strongman är skicklig på att hitta fram till nostalgins tårkanaler, men han är fullt medveten om vad han gör, och skriver förhållandevis osentimentalt, och riktigt sansat när han varken vill ge punken större eller lägre status än den förtjänar.  

Lite tråkigt att bokens enda bild är den självmordiske Sid Vicious på omslaget - när punken var en så visuellt fantasifull miljö: jag saknar bilderna på Pistols omslag, och klädmodet och säkerhetsnålarna och hakkorsen. Sorgligare öde än Vicious kan man nog bara hitta i de gamla skillingtrycken: det problemfyllda var förstås hans själva förutsättning, men också det som hindrade och dödade honom. Detsamma gäller för punken som koncept: det destruktiva som finns inbyggt blir ofarligt när det reduceras till en pose för att sälja fler skivor - det måste vara hotande på riktigt, och dödligt och dödande. (Några månader efter filmandet av The Great Rock´n´Roll Swindle var sex personer i rollistan döda.)    

Arvet från punken ligger antagligen i att man bröt ned barriärerna mellan banden och publiken (med något undantag, som Patti Smith, var det också bandet snarare än artisten som var det viktiga), något som i hög grad har försvunnit - The Libertines hemmaspelningar var åtminstone några försök att återupptäcka detta. Kanske det där som heter myspace kan åstadkomma något revolutionerande här?  

14 Det är ett ljud som samsas med oljud, i riktning mot harmoni. Men hur ska harmoni kunna förstås, vara meningsskapande? Snarare en tillvänjning, lära sig uthärda.

"En bra dag
solen skiner över stan
i Björns trädgård leker barn

men du tar piller för att vara glad"

[ingenting] "Hollywood Dreams", 2006 

"I Björns trädgård låg en handfull knarkare och tjöt till varandra eller tillvaron med gälla feminina röster."
Isobel Hadley-Kamptz, Jag går bara ut en stund, 2007

Så har jag läst ännu en av dessa kvällstidningsjournalisters debutromaner: Isobel Hadley-Kamptz Jag går bara ut en liten stund, vars omslag visar en snygg kvinna (men hon är blond) som döljer en gäspning med knogen (inte särskilt stiligt). Symptomatiskt? frågar du, och jag svarar: eeeh? Hela texten är lila i denna bok, med stiliga lila ramar - så lättlurad är jag.  

Snarare än att skriva en roman har författaren känt ett behov "att skriva av sig", i terapeutiskt syfte. Jag kan nog tänka mig mer lovvärda syften. Här handlar det återigen om en fobi mot att gestalta och skildra - i gengäld är det gott om beskrivande partier, där författaren grovt överskattar läsarintresset i att bland annat följa huvudpersonens måttligt givande funderingar, till exempel att hon önskar sig en sådan där manick som kan spela in så hon kan bevara sina minnen, eller att hon gillar vackra anteckningsböcker (jaha?).  

En sådan gammal gubbe som dansken Georg Brandes (som vissa av mina gamla elever gillade så mycket att de tryckte upp "Brandes FC"-t-shirts) skulle vara överlycklig om han fick ta del av nyutgiven svensk litteratur denna vår: för här sätts problem under debatt, minsann. Hadley-Kamptz nisch är barnlösheten, som härjar hennes huvudperson Isobel, och hon kompenserar den med en ganska omotiverad otrohet, när hon brottas med sin identitet: hon vill vara intellektuell, men tvingas inse att hon - ack - också har en kropp.  

Helt klart finns det hos vissa kulturjournalister och krönikörer en önskan att bli en snackis bland de trendkänsliga. Men det torde vara en kortvarig och efemär lycka, för dessa alster är så monumentalt utbytbara och umbärliga. Hon lyckas till och med citera inte bara samma Martha Wainwright som Sara Svedland, utan samma låt: "Bloody Mother F***ing A**hole". Varningsklockor ringer när huvudpersonen heter samma sak som författaren, men feminismen har gjort det omöjligt med biografiska läsarter, och just den här författaren ägnar sig åt lite klassiska kurragömmalekar med läsaren, när hon kallar sin bok för "den här nödtorftigt maskerade dagbokstexten". Det känns som att hon vill domptera läsaren, och att hon markerar gränser enbart för nöjet att få överskrida dem.       

Det är käckt skrivet, och humöret på författaren verkar det inte vara något fel på: friskt satsar hon. Men hennes liknelser är både sökta och långsökta, och ganska snart blir berättelsen tjatig och babblig. Hon uttrycker sig också så osmidigt att det blir svårläst, med en ältningsapparat satt på repeat, samt en uppenbar vilja att förtydliga sina förtydliganden, så att ingen läsare lämnas kvar på perrongen när narrationståget tuffar igång - men sådant är bara underskattning, och förnedrande för den som läser. Ren smörja lyckas hon inte heller undvika, som när hon skriver så här: "Vilken lycka att jag börjat vaxa på salong. Mina knän är mjuka som siden" - tack så mycket?   

Dock finns här några partier där det bränner till någorlunda, som när huvudpersonen flirtar med några yngre killar (även om hennes poängterande av åldersskillnaden är löjeväckande). Ofta rör det sig annars om osorterade infall, som kanske inte bombarderar texten men sprids som ett hasardaktigt splitter. Så det är inte skrattretande dåligt då? Nä, snarare som en gäspning.

Talesätten förnyas. Här på skolan är det vanligaste dessa tider, när eleverna kommer och frågar vad de ska göra för att slippa S eller IG, att någon lärare suckar helt oberoende av varandra: "För sent ska syndaren vakna!"

I går
pratade jag med den ryske vännen Roman om Tarkovskij och åt lax till lunch och kvällsmat, trots vår diskussion om de etiska aspekterna av vegetarianism;
drack jag kaffe med Allyson och lyssnade sedan på Elvis Costello, och hans dyslektiska "Allison";
fick jag ett brev från Portland, US: it never ends - och brev på papper är något annat, en kontakt med ett förflutet, något annat, förseglat inlåst i kuvert;
cyklade jag utan cykelhjälm, eftersom jag trodde att barnen hade slarvat bort min (det visade sig vara jag, som vanligt när jag försöker skylla på dem);
ropade babyshamblen Robert att han ville att jag skulle spela "Common People" på engelskan, och jag svarade som vanligt "Oh, you´re so funny";
läste jag en bok från början till slut;
forslade jag en fullastad vagn med pärmar och papper till min blivande arbetsplats på tredje våningen - hädanefter vill jag kallas Bertha Mason;
diskuterade jag med min fru födelsedagpresent till vår son som fyller 12 på tisdag - - -

13 Poesi: att hitta takten i otakten.

Passing stranger! you do not know how longingly I look upon you,

You must be he I was seeking, or she I was seeking, (it comes to me as of a dream,)
I have somewhere surely lived a life of joy with you,
All is recall'd as we flit by each other, fluid, affectionate, chaste, matured,
You grew up with me, were a boy with me or a girl with me,
I ate with you and slept with you, your body has become not yours only nor left my body mine only,
You give me the pleasure of your eyes, face, flesh, as we pass, you take of my beard, breast, hands, in return,
I am not to speak to you, I am to think of you when I sit alone or wake at night alone,
I am to wait, I do not doubt I am to meet you again,
I am to see to it that I do not lose you.
Walt Whitman, "The Stranger".
Ett brev med dikt av Anne Sexton på kuvertet: The Lady blev förtjust - - -

Vi är alla sömnlösa, en del sömnlösare än andra - som Nabokov, som avskydde sömnen, eftersom den berövade honom hans skarpsynta intelligens och gjorde honom till ett dreglande barn. Ändock - för att orka med det krävande kärvande skrivarbetet tog han sömnpiller - - - 

12 Orfeus var den förste och siste poeten.

Pappadagar i råttans år lyder den något krystat långsökta titeln på Daniel Möllbergs debutroman. Möllberg "jobbar inom media" och har uppfunnit en protagonist som "jobbar inom media", och alla eventuella likheter med verkligheten är helt avsiktliga: både Daniel och romanens Alexander är drygt trettio och har varannan vecka två små söner. 

Alltså ännu en svensk debutroman skriven av någon som "jobbar inom media" och inte har lärt sig gestalta. Det här är dock ännu mer provocerande dåligt skrivet - författarens odrägligt självupptagna tonfall maler och har ett vardagsslarvigt tonfall (som väl ska harmoniera med att han är så slarvcharmig), med usel uppfattning om elementära kunskaper i grammatisk struktur, förutom det begränsade ordförrådet.  

Alexander heter han, förmodligen för att Möllberg så många gånger som möjligt ska inpränta det smeknamn han ger sig själv, "Alexander den Pyttelille". Hans språk är kladdigt, som när han ofta kallar sina söner "mina prinsar", "mina älsklingar", etc - samtidigt som dessa pojkar inte betyder något i hans liv, för de förblir märkligt anonyma och efemära genom hela berättelsen, och aldrig ges några riktiga egenskaper. Lika kladdigt klyschig är hans standardhyllning av Bollibompa, "bäst i världen på barnprogram som både är underhållande och utbildande". Vem uttrycker sig så?  

Han bearbetar uppbrottet med barnets moder, tills han kommer på: "Man kanske skulle träffa någon" - och gissa om han gör det, och gissa hur osmidigt det går. Det mesta i boken är parodiskt, som den här sexskildringen: "När vi skulle ta vårt älskande till nästa nivå svek min erektion mig". Dylika anglicismer är sprejade över hela boken. 

Boken är full av tvivelaktiga felaktigheter och lögner. Enligt Möllberg talar dagispappor bara om bilar, medan mammorna talar om barnen (det stämmer inte, enligt mina empiriska studier i ämnet). Och det går visst att skilja på kolikbarns gråt, om orsaken är hunger eller smärta eller existentiell ångest. Annat att störa sig på är hans etablerande av stereotyper, som att kvinnor tänder på farliga män (han skriver som om det var han som kom på detta), och den politiskt korrekta utsagan att småbarnsmammor behöver höra att de är vackra, "ofta ofta".  

Att han kan skriva men inte läsa sin egen bok bevisas av att Alexander berättar sin impotenshistoria för sin bästa vän, med löfte att den får förmedlas till vännens hustru - men när hon ett par hundra sidor senare pikar honom blir han förbannad för att vännen inte kan bevara en hemlighet. Helt oombedd kan han dessutom skriva omotiverade texter om skitmusik (Caesars Palace och Green Day), helt utan den distans Bret Easton Ellis gav Patrick Bateman, samt skriva en skrattretande kategorisering av "de nya pappatyperna", av allt att döma författade på fullt allvar - vilket förstås gör läsarens sadistiska hånskratt desto mer nöjaktigt.  

Omslaget visar en man som i sin halva uppenbarelse står vid en bardisk, och den andra halvan omgärdas av två småkillar. Han ser ut som författarfotot på Möllberg, och det är förmodligen också han. Är det då en roman? Jag har ibland tyckt att det är en hutlös taxa psykoanalytikerna tar för sina sessioner, men om deras klienter är lika odrägligt jobbiga som den här Daniel, som verkar ha behov av något åt det hållet, kan jag tycka att de förtjänar varenda tusenlapp - - -

11 Författaren som kritiker vill bara se sin egen poetik förverkligad; han gör reklam för sig själv.