bernur

Skrivarskolorna redux. Är det den icke-kungliga avundsjukan, för att jag känner mig utanför? Snarare tror jag att det är förkastligt att läsa halvbra texter, för det är väl det som det sysslas med? Att läsa och bli en bättre författare, genom responsen och kommentaren. Men - ditt eget skrivande är inte betjänt av andras kommentarer, och dina kompromisser och eftergifter; bättre än att skriva för den tilltänkte läsaren med litet l eller stort L, som kommer med uppmuntrande klappar på din axel: skriv motströms, mot den lilla sadisten som inom dig liksom inom Virginia Woolf i varje andetag viskar sinistert "du kan inte skriva" - därför fortsätter du skriva, för att täppa till käften på denna röst inom dig. Du lär dig mer om att skriva romaner om du läser Henry James om och om igen, än om du läser halvfärdiga texter. Och jag har läst så mycket antologitext från olika skrivarskolor, och jag har elever på min egen skola som ibland skriver bättre texter än så. Det finns ingen som kan säga till dig att du "är på rätt spår" eller att du "inte når utanför din egen sfär", eller någon annan klyscha. Oftast är det när du skriver fel - när du skriver snett - när raderna börjar luta - som det blir bra. Jag behöver inte ge några exempel på misslyckade författare som har varit lyckade skrivarskole-elever. Det finns tillräckligt många lyckade författare som har skrivit bra böcker inte tack vare utan trots skrivarskolan. "We work in the dark - we do what we can - we give what we have. Our doubt is our passion and our passion is our task. The rest is in the madness of art." "The Middle Years", Henry James.