bernur

Det är verkligen lite suspekt när Patti Smith använder sin döde make Fred som alibi till varför hon accepterade att bli invald i Rock and Roll Hall of Fame i går - hon behöver inte be om ursäkt, och hon har ju leende tagit emot franska medaljer tidigare. Hon skriver vackert om hur hon upptäckte rockmusiken för nästan hundra år sedan: "Rock'n'roll, at that time, was a fusion of intimacies. Repression bloomed into rapture like raging weeds shooting through cracks in the cement. Our music provided a sense of communal activism. Our artists provoked our ascension into awareness as we ran amok in a frenzied state of grace." Det känns oändligt avlägset, som om hon vore en av de sista i en lång rad stora artister. Att godta priser och utmärkelser må kännas mer som en förnedrande förlust än en seger för somliga - så länge hon fortsätter göra lika förbannat arga skivor som "Trampin´" skiter jag i vilka priser hon får.