bernur

Bonniers ger ut en del översatt skräp (bara nästan allt från samma land), men har en vital del av sin utgivning ihopkrafsad i Panache-serien, där varje bok formges av geniet Lotta Külhorn. Ett av de senare tillskotten är fransmannen Éric Chevillards korta roman Rödöra. Chevillard har gett ut tretton romaner, så det är verkligen på tiden att Sverige hittar fram till den här underfundiga figuren.

Liksom så många andra bra böcker är det omöjligt att beskriva vad det här är för något. Det är långt ifrån någon smidigt paketerad lättläst och lättsmält historia. Chevillard djävlas lika mycket med läsaren som han gör med sin huvudperson, en sorglustig figur som går under namnet "Rödöra".

Rödöra är en grötrimmande poet som åker till Afrika (Mali) för att skriva den storslagna dikten som ska fånga kontinentens sanna essens, lyckas där alla andra har misslyckats. För västerlänningar är Afrika alltid mytiskt, ett "Afrika" som vägrar förhålla sig till de givna förutsättningarna, som vägrar uppfylla fördomarna. (För sydsvenskar som tycker att det är långsökt behöver ni bara tänka på det "Norrland" som ni har blivit tvångsmatade med i felaktiga nyhetsmedia och bara nästan mer felaktiga filmer som bara nästan alltid gjorts av Kjell Sundvall.)

Rödöra blir parodin på den korkade västerlänningen som avundas afrikanernas äkthet, och resenären, som bara är en eufemism för den förhatliga turisten, med skillnaden kanske att resenären är ännu mer hycklande falsk i sin inställning till det resemål som endast existerar för att han ska beslagta dess skatter. Det är gott om befriande roliga scener: "Turisterna med sina grova skor gör honom illa till mods. Själv går han barfota. Åtminstone bildligt talat, för det kryllar av giftormar och skorpioner i bushen. Viljan finns dock."  

Visst kan vi skratta åt den löjlige Rödöra, som önskar att han vore svart: han blir röd i stället, och när han fantiserar om ofarliga tropiska sjukdomar drar han på sig en vanlig förkylning. Han önskar se flodhästar, men det enda som visar sig är åsnor och en och annan oxe, och när han tror att han ska nöja sig med åsnornas skriande visar det sig vara avloppsrören som tjuter. Drömmar om äventyr leder bara fram till en verklighet ännu mer prosaisk än där hemma.     

Det är en lustig bok, där tillvaron lurpassar på Rödöra och kastar sig över honom. Den enda lärdomen han införskaffar sig under den här resan är att den som reser i andra länder blir ett barn: regredierar till ett primitivt stadium där det är lika svårt att hitta ord som platser, och där människor vägrar uppfylla hans önskedrömmar om exotism. Chevillard visar insiktsfullt närheten mellan idealisering och objektifiering, där Rödöras snuskiga fantasier glimtar fram när han tjuvkikar på vattenbärande kvinnor. 

Chevillard skriver knappast medhårs. Hans stil är obekväm och bångstyrig, samtidigt som han leker sig fram. Ibland känns det som att provokationerna som han riktar mot den stackars Rödöra hittar fram till läsaren också, som sitter där så mjuggt leende, och undrar vad det är som gör läsningen så trivsamt behaglig. Den där känslan av obehag som vagt lagts in i texten ger dig verkligen "någonting att tänka på", som det hette i Richard Scarrys värld.