bernur

Dikterna av Bosie, Lord  Alfred Douglas, är de lika usla som de brukar beskrivas? Eller finns det anledning att ärerädda dikterna, som samlades 1919, av lorden som gjort avbön från sitt tidigare liv som homosexuell, och poserar med en ny bästa vän (en ful hund) på försättsbladet, i den gröna bok som en vänlig själ lånat mig? Nja, det mesta är bara tråkigt - han har förstås utelämnat de skandalösa dikter som skrevs under hans vilda år tillsammans med Wilde, och i ett upplysande efterord passar han på att döma ut Walt Whitman och Yeats (senare skulle även T.S. Eliot kallas för "en bluff" av Douglas). Några roande rader om sömnlöshet piggar upp mig, och några uppenbart Shakespeare-influerade sonetter (även om Douglas tycker att bardens sonetter är skrivna av en klåpare) är ganska välskrivna.