bernur

Jag har länge gått omkring och sagt att De hängdas gud av Mary Wärme är den sämsta diktsamling jag någonsin har läst: Wärme, poeten med 90-talets generösaste dekolletage, och flest löjliga formuleringar ("Han liknar lord Byron där han går / under Medici´s marmorarm"), och på den tiden läste jag allt. Men nu eftersom det femton år senare kommit en ny diktsamling (den heter L.S.D) som recenseras av ingen mindre än otäckingen Ragnar Strömberg i GP, kanske jag måste revidera min uppfattning. Jag beger mig motvilligt motspänstigt till biblioteket, och skickar ned en motspänstig motvillig bibliotekarie ned i katakomberna (hon återvänder en smärre evighet senare - kanske hon fastnade drömskt vid baksidesfotot på pinuppan Mary W?), där boken magasinerats. Och så är det inte alls så dåligt som jag mindes det, kanske för att jag har läst så mycket annat dåligt sedan dess. Det är väl som dikter är ibland, knappast värre eller mindre engagerande. Fast - inte ens flyhänt skrivet - - -