bernur

Bonniers ger ut en del översatt skräp (bara nästan allt från samma land), men har en vital del av sin utgivning ihopkrafsad i Panache-serien, där varje bok formges av geniet Lotta Külhorn. Ett av de senare tillskotten är fransmannen Éric Chevillards korta roman Rödöra. Chevillard har gett ut tretton romaner, så det är verkligen på tiden att Sverige hittar fram till den här underfundiga figuren.

Liksom så många andra bra böcker är det omöjligt att beskriva vad det här är för något. Det är långt ifrån någon smidigt paketerad lättläst och lättsmält historia. Chevillard djävlas lika mycket med läsaren som han gör med sin huvudperson, en sorglustig figur som går under namnet "Rödöra".

Rödöra är en grötrimmande poet som åker till Afrika (Mali) för att skriva den storslagna dikten som ska fånga kontinentens sanna essens, lyckas där alla andra har misslyckats. För västerlänningar är Afrika alltid mytiskt, ett "Afrika" som vägrar förhålla sig till de givna förutsättningarna, som vägrar uppfylla fördomarna. (För sydsvenskar som tycker att det är långsökt behöver ni bara tänka på det "Norrland" som ni har blivit tvångsmatade med i felaktiga nyhetsmedia och bara nästan mer felaktiga filmer som bara nästan alltid gjorts av Kjell Sundvall.)

Rödöra blir parodin på den korkade västerlänningen som avundas afrikanernas äkthet, och resenären, som bara är en eufemism för den förhatliga turisten, med skillnaden kanske att resenären är ännu mer hycklande falsk i sin inställning till det resemål som endast existerar för att han ska beslagta dess skatter. Det är gott om befriande roliga scener: "Turisterna med sina grova skor gör honom illa till mods. Själv går han barfota. Åtminstone bildligt talat, för det kryllar av giftormar och skorpioner i bushen. Viljan finns dock."  

Visst kan vi skratta åt den löjlige Rödöra, som önskar att han vore svart: han blir röd i stället, och när han fantiserar om ofarliga tropiska sjukdomar drar han på sig en vanlig förkylning. Han önskar se flodhästar, men det enda som visar sig är åsnor och en och annan oxe, och när han tror att han ska nöja sig med åsnornas skriande visar det sig vara avloppsrören som tjuter. Drömmar om äventyr leder bara fram till en verklighet ännu mer prosaisk än där hemma.     

Det är en lustig bok, där tillvaron lurpassar på Rödöra och kastar sig över honom. Den enda lärdomen han införskaffar sig under den här resan är att den som reser i andra länder blir ett barn: regredierar till ett primitivt stadium där det är lika svårt att hitta ord som platser, och där människor vägrar uppfylla hans önskedrömmar om exotism. Chevillard visar insiktsfullt närheten mellan idealisering och objektifiering, där Rödöras snuskiga fantasier glimtar fram när han tjuvkikar på vattenbärande kvinnor. 

Chevillard skriver knappast medhårs. Hans stil är obekväm och bångstyrig, samtidigt som han leker sig fram. Ibland känns det som att provokationerna som han riktar mot den stackars Rödöra hittar fram till läsaren också, som sitter där så mjuggt leende, och undrar vad det är som gör läsningen så trivsamt behaglig. Den där känslan av obehag som vagt lagts in i texten ger dig verkligen "någonting att tänka på", som det hette i Richard Scarrys värld.      

Allt jag skriver verkar handla om Tegnér: om jag trodde på något skulle jag tro att det var "ett tecken". I Expressen skriver den annars så oklanderlige Malte Persson om Fioretos nyöversättning av Lolita, och parafraserar Tegnér lite väl mycket, när han menar att orden om "klädningen fäst uppå den badande flickan, / låter du känslorna ses, röjer du tankarnas växt" handlar om svenskan, när det är grekiskan Tegnér syftar på. Inför Nabokov blir vi alla snubblande klumpedunsar. Intressant nog är den gamle poetens ord om Nabokovs engelska språk oerhört nedlåtande: "Allt i ditt fädernes land med ångmaskiner bedrives, / käraste, skaffa dig snart en för din tunga också".  

I går var det föreläsning om Tegnér som andlig talare på länsmuseet, av Barbro Wallgren Hemlin från Gbg Univ, och som vanligt kände jag mig ung: förutom föreläsarens två systerdöttrar (varav en var min elev) var alla andra dubbelt så gamla som mig. Men det var förstås intressant att höra Tegnérs tal så fint genomgångna av Wallgren Hemlin - dessa tal där det också är så lätt att hitta spår av hans poetiska språk; svårare kanske att ana i vilken grad Tegnérs talekonst även influerade hans dikter, men jag gjorde ett försök att fråga henne efteråt, något som det inte fanns något svar på, för det är en forskning som väntar på att göras. 

Jag stod på höjden av min levnads branter

där vattendragen dela sig, och gå

med skummig bölja hän åt skilda kanter,

klart var däruppe, där var skönt att stå.

[...] Då steg en mjältsjuk svartalf opp, och plötsligt

bet sig den svarte vid mitt hjärta fast:

och se, på en gång allt blev tomt och ödsligt,

och sol och stjärnor mörknade i hast Esaias Tegnér, "Mjältsjukan"

En sån dag

Fåglar sjunger man är glad

Allt är fest

Grannen spelar punk och man är bäst

Men då krälar svarta molnen

Tyst in över horisonten

Aldrig kan man riktigt spänna av

[...] Ragnar Strömberg i min hjärna Mattias Alkberg, "Ragnar"

Låter som nån info från folkpartiet: men här är den, eftersom tre (3) oberoende (?) personer har efterfrågat den. Läs och lyckliggörs, det är bara en bok som jag inte kan försvara, av dessa tjugofem.

AUGUST STRINDBERG - Inferno (1800-tal); STIG LARSSON - Autisterna (70-tal); CARINA RYDBERG - Den högsta kasten (90-tal)

HJALMAR SÖDERBERG - Doktor Glas (1900-tal); Den allvarsamma leken (10-tal); BENGT OHLSSON - Gregorius (2000-tal)

SELMA LAGERLÖF - Gösta Berlings saga (1800-tal); En herrgårdssägen (1900-tal); GÖRAN TUNSTRÖM - Juloratoriet (80-tal)

STIG DAGERMAN - De dömdas ö (40-tal); GABRIELLA HÅKANSSON - Operation B (90-tal); MARE KANDRE - Bübins unge (80-tal)

WILLY KYRKLUND - Solange (50-tal); PER HAGMAN - Att komma hem ska vara en schlager (2000-tal); MALTE PERSSON - Livet på den här planeten (2000-tal)

CARL JONAS LOVE ALMQVIST - Drottningens juvelsmycke (1800-tal); CLAS LIVIJN - Spader Dame (1800-tal); LARS GÖRLING - 491 (60-tal)

PÄR LAGERKVIST - Dvärgen (40-tal); BIRGITTA TROTZIG - Sveket (60-tal); CHRISTINE FALKENLAND - Öde (2000-tal)

VILHELM MOBERG - Utvandrarna (50-tal); HARRY MARTINSON - Nässlorna blomma (50-tal); JONAS HASSEN KHEMIRI - Ett öga rött (2000-tal)

Tillhör du en av de som lyckliggjordes av Alicia Erians novellsamling Kärlekens brutala språk (vem är du att motstå en sådan titel?) kanske du ska fortsätta med hennes första roman, den som heter Towelhead, och förstås har väckt rabalder i hemlandet, eftersom Six Feet Under-producenten Alan Ball köpt filmrättigheterna för den.

Trettonåriga Jasiras skilda föräldrar är irländska och libanesiska, och författaren följer henne under det första Gulfkriget. Jasira har en egenskap som gör henne till en av Nabokovs nymfetter; när först den irländska moderns manliga sällskap förälskar sig i henne skickas hon till fadern i en helt annan stad i Texas, där grannen ganska snart börjar göra närmanden av brutal art.

En inverterad Lolita, säger du, och jag säger - nja. Erian är helt klart ute i helt andra ärenden än Nabokov. Hellre än att skildra saker som vulgariseringen av ett helt samhälle (en hel kontinent), vill Erian sätta fokus på tonåringars nyfikenhet, som styr in Jasira och den något yngre Zack in på dennes faders samling av en tidskrift som heter Playboy. Här experimenteras det friskt, när Jasira nästan mekaniskt upptäcker sin kropp, och betar av dess beståndsdelar i ett utforskande som stundtals spårar ur och för henne till farliga trakter, där det finns något ödesmättat och olycksbådande i hennes tvångsmässiga aptit för vågspel. Kanske Jasira är en mademoiselle Chatterley, där sexualiteten blir något att invigas i (här finns dock ingen skogsvaktare, tacksamt nog).

Dessutom lägger Erian in flera scener som visar den öppna amerikanska rasismen. Titeln syftar förstås på "turbanskalle", det ord som de fantasilösa reserverar åt Jasira och hennes far. Fadern är en av de intressantaste figurerna i romanen - fast i en gammaldags värld, när han varnar dottern för att umgås med den svarte pojken Thomas. Umgänget mellan fadern och Jasira är kantigt och fullt av missförstånd, som när han ber henne visa sig i en nyinköpt behå, och hon tror att hon då ska ta av sig tröjan. Som moderssubstitut fungerar den förnumstiga grannen Melina, gravid med en dotter som när romanen publicerades i Amerika uppnått exakt Jasiras ålder - tretton år: missa den symboliken den som kan.  

Skickligt porträtterar Erian denna brådmogna tjej och gör henne levande och intressant. Jasira är skärpt och godtrogen på samma gång (den farligaste kombinationen? - vad vet jag?), och hennes bekräftelsebehov och vilja att vara till lags finns där för att utnyttjas av äldre. Spänningen ligger i vad hon ska välja att lyssna på: förmaningarna (varningarna) eller sin kropp: hon är ung, så gissa själv vad hon väljer. Bland annat får hon ständiga reprimander för att hon ler för sällan. Vad hennes berättelse handlar om är att kärlek är synonymt med mod.

Hela den här romanen har en underlig stämning, där det gulliga ofta tonar över i något otäckt - ibland otäckt på riktigt, i oförglömligt hemska scener. Den unges rädsla för vuxnas nyckfullhet lyckas Erian skildra övertygande, utan att det blir övertydligt. Hon har dessutom en osviklig känsla för svart humor, som när hon låter den vuxne mannen ta med en trettonåring på date och i bilen kommentera att det är o-l-a-g-l-i-g-t att ha reklamen på högre volym än musiken, eller när fadern ber sin dotter tänka på "det arabiska perspektivet" medan han själv öppnar en Heineken.  

I hans garage plockar vi fram dem, dammiga kassettband med bara bekanta namn prydligt skrivna med tejp. Vi tar med oss Status Quo, och jag lyssnar för första gången sedan högstadiet på den där favoritlåten jag hade, "Just Take Me", och minns det så väl, den där känslan - - - Nog vet jag att jag ska avsky Status Quo: det är ett band som helt enkelt inte existerar, det är inte ens musik, men den här låten är genialiskt bra, och den är det fortfarande. Den har positiv energi och - eh, trummor. Senare, timmar senare, blir jag inte lika lycklig ens när jag och min bordsgranne från Island tävlar om vem som kan komma ihåg flest Björling-dikter utantill - - -  Min favorit:
Att i ögon

doft och svalka

endast

och att som -

           och som du

att - är

Nu tänker jag så här: vem är jag, som sitter här och läser Erik Beckman, Samlade dikter? Jag vill sätta mig på ett tåg så att så många som möjligt ser mig läsa det här, jag vill kommunicera, diskutera. Eller, nä, jag slipper helst offentligheten när jag läser den här boken som får mig att nästan skratta.  

Först ska jag traska genom ett långt självmedvetet förord av Fredrik Nyberg, som kokett menar att det är en djävla syssla att skriva förord, men nu när han ändå ... etc ... fäller ett yttrande med pukor och trumpeter, att Tumme är "1970-talets allra bästa" diktsamling: ett kategoriskt påstående som ter sig nästan löjeväckande dramatiskt och floskulöst, men det följs av ännu värre plattityder: "Erik Beckman är en författare som verkligen arbetar med och i språket" - det kan väl sägas om alla riktiga författare. Hela förordet är ett imperativt 'läs', med två utropstecken, och ja - hela Beckmans dikt är ett imperativ.

Hur läser jag då? Jo, som förväntat: fnissigt, tänker på verkligheten och Ekelöf, att bristen på maner lätt blir ett maner i sig, att det lekfulla lätt urartar i tvångsartade tics. Jag måste förstås inte här redovisa exakt vad jag har läst av Beckman tidigare (två eller tre böcker i sin helhet: det är nästan skamligt vad jag har negligerat honom, men det har varit helt - uh - omedvetet). Jag gillar författare som tycker att genrer och etiketter är hinder, att de dummifierar. Det här är dikter, men också "så mycket  mer" (och mindre).

"Fixeringar är farliga", menar Beckman själv, och en läsare vet sällan var han har den här (o)lustigkurren. På ett sätt är han extremt tidsbunden, när han skriver den jobbiga konkretistiska Kyss er!, men det är också ett sätt att skriva som uppvaktar evigheten (den evighet som nu slipper jaga på antikvariat för att hitta dessa sju obskyra alster, utan kan vända sig till denna nätta samling). En del saker kan förefalla vara skrivna häromdagen, som när han redan 1969 skriver om något som heter 'elevdemokrati', medan en referens till Sid Vicious känns lika daterad som mellanöl och V-65: tills jag tänker på mina elevers ständiga Sex Pistols-t-shirts med ni vet vem fixerad i en arg pose. Han bråkar om det oavslutade Auschwitz, i ett längre parti som känns som en replik till Adornos beryktade påbud, "nach Auscwitz ein Gedicht zu schreiben ist barbarisch".

Det är på 60-talet långrandigt: (hur) ska man läsa en bok som Kyss er!? Det är tråkiga icke-dikter, som gör mig utmattad, vimmelkantig, yr. Tursamt blir han i sin senare produktion någorlunda traditionell som poet (någorlunda relativt betraktat), och en bok som Kärleksgubbar! Herdedikter innehåller vackra dikter och en fin och lagom vanvördig parafras på killen Orfeus. Det är också lite rörande att anti-metaforikern Beckman så flitigt alluderar till Tranströmer, och skriver dikter om Dylan Thomas och Erik Lindegren, storheterna bland 1900-talets stora metaforiska poeter.  

Beckman har en vasst ironisk blick på samtiden, som för honom mest verkar handla om politik och bandy; för honom handlar det om att (be)skriva "det verkligt verkliga". Att Nyberg i sitt förord utnämner Tumme till vad det nu var är ju bara barnsligt. Erik Beckman skriver utom tävlan, tål alla jämförelser och kan betraktas från alla håll och solen skiner ur hans bakdel (röv) och det är en lycka att få läsa honom just på våren när fåglarna och solen kvittrar i kapp, varifrån den nu kvitterskiner (från vems bakdel (röv)).

Eftersom jag inte läser litteraturkritik särskilt noggrant vet jag knappt hur Åsa Ericsdotters tidigare böcker har tagits emot, men jag misstänker att de har läst med något som de flesta bedömare skulle benämna "en sund skepsis": hon är ju så förtvivlat ung - och det är hon fortfarande, när hon 26 år gammal ger ut sin femte bok, Förbindelser, så hon lär fortsätta bli slentrianmässigt klappad överseende på sin lillgamla axel, fastän jag tycker att hon förtjänar att tas på större allvar.

Det är som vanligt, nej förresten här har gemenerna ersatts och hon lyder någorlunda en vedertagen grammatik och stavning, om än hon följer en oortodox kommatering och blandar ett hymniskt tilltal med en vardaglighet i uttrycket ('morron', 'mej', 'liksom'). Dock är det samma gamla vanliga kärlek som hon frambesvärjer och låter sitt jag konfronteras med, en kalkerad kärlekshistoria genom ett monomant raster, som ges liv av hennes förmåga att uppleva tillvaron med hetta.

Vad jag tidigare har uppfattat som Ericsdotters styrka är rytmen, det musikaliska tonfallet, som tillåter henne att följa ett hackigt ryckigt språk i hälarna, som dansar fram och slutar i det otåliga nejet. Hon skriver snyggt utan att det blir pråligt, låter jaget bestämt sätta ned foten, skriver med självförtroende: hon har upptäckt sina dimensioner, helt enkelt.

Det är i detaljerna den här boken visar sin storhet. Hennes förmåga att skildra förhållanden som något språkligt; i orden finns relationen, och förbindelserna som har gett boken dess titel hittas i emfatiska ord som återkommer i de annars disparata styckena, ord som 'månen', '8 år', 'blygdläppar', 'resväskor', 'otrohet' och [annans] 'graviditet', 'trosor', 'Gud'. Berättelsen hålls samman genom dessa nyckelord, och en viss antydan till en komprimerad roman kan skönjas, även om biblioteken ställer boken i Hc.03 - fast vad som gör detta till poesi eller prosalyrik har jag svårt att förstå.

Det är också en kroppslig berättelse: jaget diskuterar vad saker betyder och avbryter sig med sexualiteten, som en påminnelse om att också detta hör till. Läppar blir centrum för språket och kyssarna, liksom tungan används till både yttrandet av ord och ja, annat. Att fråga sig i vilken mån det är självbiografiskt ter sig löjligt, och det bidrar inte till något alls, även om hon kan inbjuda till en sådan läsning, bland annat genom några referenser till en suddig barndom. Jaget gör inte mycket i denna bok: vandrar igenom lägenheter och genom litteraturen (bland annat diktsamlingar av Bruno K. Öijer och en prydlig referens till Martina Lowdens post-it-lappar).    

Så här låter Åsa Ericsdotter duet bli tilltalat: "Du som aldrig har tappat ett skiljetecken ens i förbifarten. Jag som ägnat bok efter bok åt att väja för reglerna." Det är en dialog mellan ett skrivande jag och kanske ett skrivande du. Kanske hon väjer något mindre nu i denna femte bok: sämre är det inte, även för den läsare som måste erkänna att han minutiöst ser efter sina skiljetecken -  

*
sanningen varar, tiden läker -
hon går, du följer efter, men det finns ingen väg -

du följer den mörka kjolen, hennes rygg är det enda du ser, överallt framför dig -

din outgrundliga längtan för dig längre och längre bort från henne -

en gång höll hon din hand, och ni gick sida vid sida, osannolikt spökaktigt lyckliga -

du famlar efter mörker i det mörka, du vet att hon väntar på dig, du har alltid saknat henne -

djup ropar -

tiden läker, sanningen varar -

När du är ung läser du mycket som du senare av många anledningar tvingas (och ibland gläds åt att) omvärdera och förkasta eller förneka, men Susan Sontag är en tänkare som håller för hur många omläsningar som helst, om det inte rentav är så att du för varje gång tycker att hon blivit ännu skarpare i sina iakttagelser. Nu är hon förstås död, men i lördags läste jag ändå en kort tidigare opublicerad essä, som ingår i en volym som publiceras i april, At the Same Time. Här argumenterar Sontag entusiastiskt för litteraturen och dess anspråk på tvivel som alternativ till tv-mediets inmutning av lättköpta förklaringar. Hennes förklaring till varför vi behöver litteratur: den töjer ut vår värld.  

Radion har gett mig i uppdrag till tisdagens program läsa Hundarna av Jesper Larsson, hans andra bok efter den unisont hyllade novellsamlingen snö, tårar. Och så kommer då jag och säger: ah!

Denna tjockis till roman handlar om Frank Nilsson, en man som förmodligen går under beteckningen "vanlig människa" i de flesta sammanhang: han slevar i sig pizza, köper kalsonger på postorder, slöjobbar på en tidnings familjesida som en annan Polly Bloom - men i stället för att smygkika på tjejer som onanerar på stranden sitter han uppkopplad på det där förbannade internetet och tittar på när en amerikansk tonåring gör mer än både han och läsaren frågar efter. Klär hon av sig? frågar du. Ja, och börjar diskutera den globala uppvärmningen, samtidigt som hon suger av kameramannen.   

En slags svenskmanglad Ulysses, således? Ja, men skillnaden är att Jesper Larsson knappast är intresserad av att förnya det svenska språket. Här ska det cementeras gamla ideal - och så cementerar han i hundratals jämntjocka sidor, som är lika underhållande att läsa som att tugga i sig knäckebröd utan pålägg. Han plockar fram ett myller av gestalter, och låter dem breda ut sig i långa monologer utan riktning eller mål.     

Larssons ideal verkar vara att ge realismen en skevhet, en känsla av att verkligheten blir opålitlig. Det är till en början ganska tilltalande, som i en av de första scenerna, med en konstutställning som resulterar i en krigsparodi: där finns en spänning som kan påminna om Jerker Virdborgs förmåga att ge atmosfären en hotfull stämning. Sedan fortsätter det, men det blir mest en uppvisning i konsten att skriva solkigt: Larsson skriver som om han trodde att hans förnamn var Stig. Frank blir av med sitt arbete, han blir vegetarian, han går omkring och träffar människor som han inte verkar bry sig om.   

Det som är kärnan i intrigen är när Frank träffar en man som heter Bertil, och de delar på ett oförklarat sätt ett förflutet. Tillsammans ägnar de sig åt en mängd fritidsaktiviteter: de simmar, spelar tennis, spelar något som heter boccia, och Frank är överlägsen - förmodligen finns det här, liksom i de pornografiska avsnitten med amerikanskan som tänjer på gränserna och leker med föreställningen om vem som är voyeuren egentligen, och pizzaätningen (jag överdriver inte om jag säger att det äts cirka 75 pizzor i boken), en metafor begravd. Även när en pojke dimper ned i Franks lägenhet enkom för att bygga en hög och högre Lego-mur: går det att skriva mer symboliskt? 

Störande inslag är att några figurer talar en amatörmässig engelska, där pronomenformer blandas ihop (nä, Larsson, du kan inte använda 'thou' och 'thine' hur som helst, eftersom de är olika slags pronomen), liksom 'your' inte är samma ord som 'you´re', inte ens andra gången det skrivs fel, och det heter inte heller 'loosers', eller 'discusting'. Ännu värre är hur det svenska språket behandlas: som om det inte var skillnad mellan 'var' och 'vart'. Och så vidare.

Sammanfattning: pizzor och pornografi. Jag fattar ingenting. Och hundarna? Män(niskor) är djur. Jaha. För mig är hela läsningen att hälla vatten på en gås, men det finns säkert läsare till det här: någon som heter Kerstin i förnamn.   

Bara i dag: Thåströms fem värsta misstag:
1) Att liera sig med Regina Lund: jag vet inte hur, jag vet inte varför, och jag vet inte vad de har gjort tillsammans (upplys mig inte) - det är bara vedervärdigt och ovärdigt.

2) Peace, Love & Pitbulls: hela den estetiken med kvasifuturistiska symboler - dessutom var det bara samma gamla vanliga låtar i industrikostym, i stället för att göra spännande ny musik på riktigt.

3) "Ballad om en amerikansk officer": bara missriktat patos som kantrar över till det patetiska, när Oliver North skulle odödliggöras i en fruktansvärt högstämd sång.

4) "Die Mauer": lätt Ebba Gröns sämsta låt, med den där bröliga saxofonen och den kitschiga murromantiken: "jag ska aldrig förlåta" - nä, verkligen.

5) Skägget: av och till (mest till) har han under de senaste tio åren haft skägg - varför, när han är och förblir vacker pojkpoet?

R - som liten var jag helt övertygad om att det var bokstaven 'R' jag skulle få i mitt ansikte när äldre talade om någon som fått ett '[är]r'; vad detta vittnar om är väl att jag lärde mig alfabetet för tidigt.

Nä, jag tycker inte att Mona Sahlin är en välsignelse för svensk politik, och jag tror att hon kommer att få det svårt att "förnya partit", vilket verkar vara högsta prioritet. För mig har hon oändligt mycket att bevisa: för vad är det hon har sysslat med sedan hon kastade in sin vita blus 1995? Hon svänger hela tiden och gör sig till taleskvinnan för alla åsikter som ligger rätt i tiden, eller det är förstås bara jag som tycker att det är signifikativt att hon helt har undvikit ordet 'feminism' det senaste året? Allt prat om att hon är annorlunda jämfört med sin företrädare (vad han nu hette) går jag inte på: det handlar bara om den makt som likt cancer slukar alla ideal och allt patos och ideologi som någon gång funnits där. Hon är inte vägen framåt, hon är bakåtsträvare ut i sina kolsvarta ögonfransar.   

En té-fläckad pdf-förhandsutskrift av Jessica Kolterjahns första roman dimper ned hos mig, och jag skyndar mig att läsa den. Ut ur skuggan lyder den informativa titeln, och det är med viss bävan jag börjar läsa, med Christine Falkenland-ekon ringande i nästan varje meningsslut.

Är det inte ändå lite orättvist, att dra fram Falkenland-paralleller? Även här en ung kvinna som lever i sexuell ambivalens/frustration, med neurosen viskande i kulisserna, vilket ger hela atmosfären en dyster prägling av förbehåll och ouppnåeliga hinder. Ständigt vänder hon udden mot sig själv i självföraktande förtydliganden. Till detta läggs ett vagt obestämt förflutet, även om tidsmarkörerna är tydligare här, med hotfulla åtbörder när Europa harklar sig inför andra världskriget. Liksom Hjalmar Söderberg i Den allvarsamma leken hanterar Kolterjahn elegant och snyggt samtida händelser som ger fond åt berättelsen. Språket är lakoniskt och sepiafärgat, stramt arkaiskt, utan att bli för mycket av stilpastisch.  

Det handlar helt enkelt om Agnes, en ung kvinna som lever i en missnöjets vinter som varar i ett antal år. Liksom Bruno K. Öijers vackra man har hon "letat efter nåt att leta efter". Hon är fotograf, och det förklarar hennes bildminne, hennes förmåga att bildsätta sina erfarenheter, och det konsekventa bildtänkandet, som ger berättelsen trovärdighet. Mest handlar det om ett utanförskap som gör familjetillvaron outhärdlig, när hon åsidosätts av sin mor och nästan förskjuts av en hycklande far med obehagliga nazistiska idéer. Familjelivet skildras svidande vackert av Kolterjahn, när hon subtilt antyder de tysta överenskommelser som är förutsättningen för att kunna leva tillsammans.

Men det är en samvaro som är dömd: här rinner Agnes korta äktenskap ut i sanden, bara delvis beroende på att hon har andra intressen än att bli en dockhemsNora. Och ja, titelns skugga kan förstås syfta på den homosexualitet som hon försöker hantera. Tidsmässigt är det Radclyffe Hall-epoken, men Agnes är långt ifrån den manhaftiga schablonen av den lesbiska människan. Kolterjahn beskriver homosexualiteten med smygtagna antydningar, "det där röda", till exempel, som visar att känslorna saknar ord.

Äktenskapet med författaren blir en parodi av den skapande mannen och den improduktiva kvinnan, som förgäves försöker fylla sin kropp (sin tomhet) med barn som vägrar bli kvar i henne. Det är ett äktenskap som rör sig i cirklar mot tystnaden, med en man som frenetiskt hamrar på sitt tangentbord medan kvinnan inte gör mycket annat än gråter, i väntan på att få leva två liv: ett officiellt och ett privat, hemligt.

Påtagligt skickligt skildrar Kolterjahn sexualiteten, som när hon parodierar Freuds berömda urscen och låter en minderårig Agnes överraska sin onanerande bror: "Det var spännande och äckligt på samma gång", upptäcker Agnes. Senare överrumplar sexualiteten henne, på ett nästan rituellt sätt, och hon blir djärvare och djärvare, medan förlösningen saknas, samtidigt som språket inte följer med, utan behåller de ungdomliga schablonerna, som om Kolterjahn vill säga att kärleken är en kliché (gärna för mig).  

Det här är lyckat, och det är bra. Den läsare som kan ruska av sig Falkenland-associationen kan hämta mycket här. En klaustrofobisk levnadsskildring som övertygar, i kraft av sina intelligenta iakttagelser, som att umgängeskonst handlar om att undvika känslor, likväl som upptäckarglädjen när jazzen kommer till Sverige. Eftersom Kolterjahn är sparsam med de stora känslorna blir de desto mer drabbande när hon väl plockar fram dem. Hennes sätt att skildra miljö och människor är otvivelaktigt allvarligt menade, och det är löftesrikt, och känns som en befrielse att läsa något som är så sparsmakat koncentrerat - ett kammarspel - men ändå så detaljerat och värdefullt. Hon briljerar aldrig, men lyckas imponera ändå, nästan desto mer just därför.  

Att Ronnie Sandahls första roman skulle bli omdebatterad i nyhetsmedia var långt ifrån oväntat, eftersom han redan gjort sig ett namn som krönikör i en tidning som heter Aftonbladet - lika givet var det att många skulle skynda sig att såga boken, eftersom han bryter mot alla oskrivna regler som finns i svensk seriös litteratur: att vara på bild på omslaget, använda kolleger som referenser (Skugge, Cavling, Virtanen), men framför allt skriva krönikor i kvällspressen.  

Dessvärre bryter Sandahl mot allvarligare regler för litteratur, i detta förstlingsverk som fått den nästan skamligt kommersiella titeln Vi som aldrig sa hora: nämligen det här med att skriva vettigt. Boken är ett slarvigt mischmasch, ungefär som att författaren tror att med ungdomlig charm kan man komma undan med vad som helst, och skit i kritikerna, för de kan avfärdas och ogiltigförklaras eftersom de ändå bara är bittra gamla avundsjuka gubbar hela bunten (Marcus Birro skulle älska den här boken, han också). Jaha, jag är både gammal och bitter, i förhållande till ynglingen som poserar på omslaget (men mindre vax i mitt tunna hår).

Till skillnad från de sura kritikerna kommer boken förstås att hyllas av jämnåriga som läser lika slarvigt som Sandahl skriver. Hur skriver han då? Det är en lustig kombination av korta meningar som aspirerar på prosalyrik och högstämda floskler som drunknar i all den regn som på nästan bibliskt maner härjar Falköping. Handlingen är banal: en tjugo-någonting "kille" som med svansen mellan benen återvänder efter ett halvårslångt fiasko i huvudstaden, och väl tillbaka i småstaden tillbringar han (förlåt, 'spenderar' han) sin tid med att umgås med vänner och icke-vänner, i mördande tråkiga passager som inte leder någonstans: romanen är lika fastfjättrad i letargin som figurerna själva.

Något som är någorlunda bra är väl den rediga DDR-känsla som Sandahl förmedlar, när han skildrar småstaden - det känns autentiskt och empiriskt. Det är dock lite svårt att ta deras förlorarmentalitet på riktigt allvar, när de fortfarande är så unga: varför så bråttom? Men låt gå för att de är förlorare på riktigt: de lyssnar på Coldplay, dessa halvneurotiska förvuxna tonåringar.  

Sandahl skruvar åt dysterknappen (det är nästan lika trist att läsa den här boken som att lyssna på Kents senaste skivor); han är så sammanbiten i sin pose att käkarna knakar. Det enda budskapet är att godhet inte lönar sig, att tjejer är svin som inte förmår upptäcka att mjukismän är bättre än machomän. Det är så politiskt korrekt att änglarna i himlen redan har börjat putsa på sina violer för att skriva serenader för Sandahl när han dör - men bakom den inställsamma attityden gömmer sig ett kvinnoförakt. Romanens Hannes må ha honung i blicken men han hatar kvinnorna likväl, eftersom de är så stereotypa: deras enda funktion är att gråta och suga av.  

Tyvärr har Sandahl missförstått hela grejen med kollektivroman: det måste inte innebära grova generaliseringar. Och det stora förlaget borde också få stryk för att de ger ut slarvskrivna böcker som slår på den stora angelägenhetstrumman. Alla väntar på den stora Generationsromanen. Låt dem då läsa det här och tycka att det säger någonting om deras liv, du och jag vet att det har ingenting med skönhet att göra.

Prat - en remix av 'tal'; när talet behöver täcka sina skönhetsfläckar bör du vara aktsam, för det är mest ljudeffekter och utfyllnad.

Jag har länge gått omkring och sagt att De hängdas gud av Mary Wärme är den sämsta diktsamling jag någonsin har läst: Wärme, poeten med 90-talets generösaste dekolletage, och flest löjliga formuleringar ("Han liknar lord Byron där han går / under Medici´s marmorarm"), och på den tiden läste jag allt. Men nu eftersom det femton år senare kommit en ny diktsamling (den heter L.S.D) som recenseras av ingen mindre än otäckingen Ragnar Strömberg i GP, kanske jag måste revidera min uppfattning. Jag beger mig motvilligt motspänstigt till biblioteket, och skickar ned en motspänstig motvillig bibliotekarie ned i katakomberna (hon återvänder en smärre evighet senare - kanske hon fastnade drömskt vid baksidesfotot på pinuppan Mary W?), där boken magasinerats. Och så är det inte alls så dåligt som jag mindes det, kanske för att jag har läst så mycket annat dåligt sedan dess. Det är väl som dikter är ibland, knappast värre eller mindre engagerande. Fast - inte ens flyhänt skrivet - - -     

AAAAAAAH!"  Nick Cave, "King Ink"

Ironi - det sägs att barn inte förstår ironi, men det kan tvärtom vara så att just barn är mest lämpade för denna informationskanal; för är det inte vid barnåldern vi upptäcker att det vi kallar 'livet' egentligen borde heta 'döden', och att hela vår tillvaro förmörkas av dödsmedvetandet, som utesluter allt som brukar gå under beteckningen 'livskänsla'?

Det finns nästan inga kulturtidskrifter kvar, men Lyrikvännen har fler liv än katten, och har nu flyttat till Lund, och givits ett ännu vackrare format, och ett innehåll som balanserar det banala med det barnsligt-intelligenta, i första numret av den femtiosjunde årgången (jag tippar att den kommer att överleva åtminstone till den femtioelfte). Mest bäst en tidigare oupptäckt Hjalmar Gullberg-tolkning av Baudelaire, med skarpa kommentarer av någon som gick under namnet Tristan. Däremot fattar jag inget av texterna om Kristina Lugn: hon finns inte där, i dessa självupptagna hyllningsord.  

Skrivarskolorna redux. Är det den icke-kungliga avundsjukan, för att jag känner mig utanför? Snarare tror jag att det är förkastligt att läsa halvbra texter, för det är väl det som det sysslas med? Att läsa och bli en bättre författare, genom responsen och kommentaren. Men - ditt eget skrivande är inte betjänt av andras kommentarer, och dina kompromisser och eftergifter; bättre än att skriva för den tilltänkte läsaren med litet l eller stort L, som kommer med uppmuntrande klappar på din axel: skriv motströms, mot den lilla sadisten som inom dig liksom inom Virginia Woolf i varje andetag viskar sinistert "du kan inte skriva" - därför fortsätter du skriva, för att täppa till käften på denna röst inom dig. Du lär dig mer om att skriva romaner om du läser Henry James om och om igen, än om du läser halvfärdiga texter. Och jag har läst så mycket antologitext från olika skrivarskolor, och jag har elever på min egen skola som ibland skriver bättre texter än så. Det finns ingen som kan säga till dig att du "är på rätt spår" eller att du "inte når utanför din egen sfär", eller någon annan klyscha. Oftast är det när du skriver fel - när du skriver snett - när raderna börjar luta - som det blir bra. Jag behöver inte ge några exempel på misslyckade författare som har varit lyckade skrivarskole-elever. Det finns tillräckligt många lyckade författare som har skrivit bra böcker inte tack vare utan trots skrivarskolan. "We work in the dark - we do what we can - we give what we have. Our doubt is our passion and our passion is our task. The rest is in the madness of art." "The Middle Years", Henry James.   

Och om - och om igen.

Dikterna av Bosie, Lord  Alfred Douglas, är de lika usla som de brukar beskrivas? Eller finns det anledning att ärerädda dikterna, som samlades 1919, av lorden som gjort avbön från sitt tidigare liv som homosexuell, och poserar med en ny bästa vän (en ful hund) på försättsbladet, i den gröna bok som en vänlig själ lånat mig? Nja, det mesta är bara tråkigt - han har förstås utelämnat de skandalösa dikter som skrevs under hans vilda år tillsammans med Wilde, och i ett upplysande efterord passar han på att döma ut Walt Whitman och Yeats (senare skulle även T.S. Eliot kallas för "en bluff" av Douglas). Några roande rader om sömnlöshet piggar upp mig, och några uppenbart Shakespeare-influerade sonetter (även om Douglas tycker att bardens sonetter är skrivna av en klåpare) är ganska välskrivna. 

Sverige gick med i EU men blir allt mindre europeiskt och allt mer amerikanskt (fram till 80-talet översattes europeiska författare i lika hög utsträckning som de amerikanska, men sedan dess är det bara amerikanskt som översätts).Ändå är det ett tabu att erkänna att det bara är europeisk litteratur som är värd att bry sig om. När jag hittar författare från Sydamerika eller Japan till exempel, så är det författare som tilltalar mig tack vare att de är så europeiskt inriktade i sitt skrivande: de har assimilerat den europeiska kulturen och filosofin. Att jag läser amerikaner beror nästan enbart på mitt yrke (dessutom är orsaken till att The Great American Novel inte är skriven ännu att alla bra amerikanska författare skriver europeiskt), och det finns oändligt många kanadensare och kanadensiskor som jag inte ens orkar leta efter. Jag är skrämmande oinsatt i afrikansk och arabisk litteratur, och asiatisk likaså (förutom Mishima och Murakami: åtminstone den senare till drygt hälften europeisk, samt några snygga japanskor som översatts till engelska). Det värsta är att jag borde skämmas mer än jag gör - - -  

När du läser nya romaner hittar du dessa 10 tecken på att författaren har gått i skrivarskola:

1 Romanen du har läst är egentligen ett förtäckt filmmanus.

2 Du märker att författaren är ute efter att skapa en effekt hos läsaren. (Kort sagt: du känner dig nedvärderad, underskattad, idiotstämplad.) 

3 Språket är korrekt, hela boken är välskriven, men fantasin är död, mördad av Grammatiken.

4 Dialogen är ute efter att vara autentisk, och är full av talspråksmarkörer.

5 Romanen innehåller uppenbara cliffhangers, för att inte tala om en inledande mening som har värkts fram och endast är avsedd att få läsaren att sucka imponerat.

6 Romanen är skriven ur det motsatta könets perspektiv.

7 Författaren använder för få adjektiv.

8 Författaren använder för många adjektiv.

9 Figurerna har symboliska namn. (Exempelvis Blank, Tom, Ka[r]l, Inge.)

10 Språket är fullt av maner: varierad meningsbyggnad, ordval, metaforer, etc etc. Du känner en torr smak av "experimentlusta". 

Och egentligen - - -

Grannen har köpt en ny bil och jag vet fortfarande inte vad det är för märke (den är gröngrå eller något), men den är stor och ny och jag nickar sammanbitet när han pratar om något (cylindrar?), och tänker på vad jag skulle fråga om jag vore en riktig man. På tal om bilmärken, så hade jag övningskört några gånger på bilskola häromåret och min extremt bilintresserade son frågade vad det var för bil, och jag tänkte på det där märket som fanns på ratten, men vad var det för märke? Jag vet fortfarande inte. Men jag vet att vi har en Saab, och att jag kör den en gång varannan månad eller så, och att det är lika tråkigt varje gång, så jag nästan somnar (det enda som håller mig vaken är min frus paniska rop).  

Nog om Ebba Witt-Brattström nu, stönar du? Vad jag verkligen ser fram emot är den Horace Engdahl-bok som det har talats om sedan han tillträdde för snart tio år sedan, en bok som han var fullt upptagen med då, som skulle heta Ensamhetens poetik, och behandla Baudelaire och Mallarmé, det vill säga de riktigt aktuella författarna. Nu verkar alltför mycket tid gå åt till att läsa nobelpriskandidater av varierande klass.  

Naturen - det språk som du ännu inte har lärt dig.

Du stör dig förstås liksom jag på dessa skribenter som skriver särskrivningar, och då menar jag inte de uppenbara grodorna som i snart tjugo år har roat svensk[a]lärare ("skum tomte"), utan när mer perfida ord, som när förutom skrivs 'för utom', vilket kan läsas i vilket exemplar av DN som helst. I den andra ytterligheten finns särskrivningarna som skrivs ihop, i någon slags missriktad hyperkorrekthet, ord som blir så här fula i skrift: 'såhär' och 'tillsist'. Önskar inte du liksom jag att vi kunde väcka upp någon av de indignerade gubbarna som på 1920-talet beklagade sig över det svenska språkets förfall, för att höra hur de skulle reagera på dagens idiotiska fel?

Den franske filosofgurun Baudrillard har dött, läste jag i en pytteliten notis i DN, knappast värdig en av 1990-talets stora tänkare, eller åtminstone en av de som yttrade de smartaste orden på 80-talet. The Guardian har i alla fall en något längre artikel - "His death did not take place ..." Det är så typiskt engelsmännen att avsluta sina obituaries med ord som "Now, perhaps he knows", ungegär som när de hånade Shelley för hans ateism (nä, jag har fortfarande inte förlåtit dem, nästan 200 år senare!): "Nu får han veta om det finns en Gud eller inte". Baudrillard, mannen bakom de vackra språkliga ridåerna och den övertygande teorin om simulacra; den som på fullaste allvar kan hävda att Gulfkriget (1991) inte hade ägt rum kanske måste genomgå en särskilt rigorös obduktion: för hur ska en läkare någonsin kunna påstå att han är död på riktigt?  

För två veckor sedan såg jag första åttondelsfinalerna i CL med min äldsta son, och tyckte det var charmigt att han blivit så inläst att vi kunde ha intelligenta samtal om matcherna och spelet och spelarna; i går Liverpool-Barcelona och han var komplett odräglig med alla sina klagomål på kommentatorernas felaktiga uttal och missuppfattningar om spelet, och min fru som när jag beklagade mig över detta muttrade något om äpplen som inte faller långt från etc - - -

""Has anyone experienced that wonderful feeling when you're surrounded by people, and noise and chaos, yet you feel you're a million miles away?" asks Cave.

"What?" responds Ellis.

"When My Love Comes Down seems to embody that sense of displacement. It is, on the one hand, turbulent and frenetic and full of sonic remonstrations; but on the other hand, it sounds like it comes at you from a great distance."

"It's like a maelstrom...faraway..." says Jim, dreamily."
Speciellt gillar jag Warren Ellis genialiskt lakoniska 'What' - - -

Straff - straffet behöver brottet, liksom brottet behöver brottet, men inte straffet.

Självironi - rättfärdigar en ännu större självupptagenhet och självcentrering; i täckmanteln av att du egentligen är obetydlig (se blygsamhetstopos) tillåts du vara grandiost egocentrisk.

Nu har jag lyssnat på hur det har bråkats om det som kallas med ett styggt ord "livspusslet" och ännu styggare "hushållsnära tjänster", men det är som vanligt de fattiga som ska subventionera åt dem som ändå har råd att köpa städning, tvätt och disk, och en billig matlåda att ta med sig hem när barnen hämtats på förskolan. Men ack - meningen måste vara att barnen, speciellt pojkarna, lär sig laga mat, och det andra därtill, för annars får vi bara ytterligare en generation rika svin som skor sig på andras bekostnad, totalt omedvetna om vad det innebär att leva. Vi fostrar till i-landsproblem. Sönerna ska tvingas vara delaktiga i dessa hushållsnära tjänster, och krävs det då att de slutar spela hockey, för annars har de inte tid: jaha? Eller ska vi lära dem att pojkars tid är mer värd? Det är en viktigare kunskap att lära sig skära lök utan att kapa fingertopparna än att skolas in som blivande gängvåldtäktsman.    

Sara Stridsberg och Drömfakulteten, konstaterar jag yrvaket, vinner Nordiska Rådets litteraturpris, detta finfina pris som annars brukar ges till de riktigt gammelgamla författarna. Det här är ju hur underbart som helst: fler människor behöver lära sig av Valerie Solanas, och av Stridsberg hur skrivandet kan gå till - totalt besinningslöst identifikatoriskt och halvgalet och uppsluppet manodepressivt, med sikte mot framtiden med dåtiden som fond och nutiden som ett otryggt gungfly mittemellan. Det är oregerligt och nervöst, men mest av allt så vackert, så vackert.  

1491

The Road to Paradise is plain,

And holds scarce one.

Så många missförstånd om Zlatan, och så mycket dumt som har sagts rörande hans medverkan och segdragna bojkott. Att han är tillbaka i det svenska landslaget tror jag när han står på planen mot Nordirland. Men det är en myt att han alltid varit "större än laget": tänk bara på nesan när han förekom på alla affischer och programblad till en träningslandskamp där han inte fick spela en minut, så Svenska Fotbollsförbundet har tjänat massor på enbart hans namn och hans vackra ansikte. "Ingen lagspelare": hade han varit en lagspelare hade han spelat i Ajax fortfarande, eller ännu troligare varit tillbaka i Malmö. Han är ett geni, och det är förbundskaptenernas uppgift att se till att få ut det bästa av sina spelare, annars är de delaktiga i misslyckandet. Genier går inte att domptera, men det är genierna som gör saker som inte kan beskrivas med ord (som klacken i EM 2004, eller i lördags mot Livorno). Att han nu spelar så bra i Inter beror inte på att de resonerar så här: "Vi kanske inte ska spela med Zlatan på topp eftersom han inte är någon lagspelare". Han är en konstnär, en poet, det närmaste svensk fotboll varit en Erik Lindegren i ett lag som brukar bestå av Bob Hansson-typer (och en och annan Mary Wärme). (Lindegren, fotbollshataren, skrev en av sina konstigaste texter när han släpades med på en fotbollsmatch svårt bakfull, och hans skildring av de kval han fick utstå från läktaren får en att föreställa sig det eventuella Helvete som vi kanske kommer att belönas med.) Glöm för resten inte att Thomas Brolin nekade kvalspelet till VM 1994 och vägrade prata med pressen. Vad var det Zlatan gjorde i höstas? Var ute när det var mörkt, flera dagar innan nästa match. Det var en pojklagsbestraffning, och pojklag är vad Lagerbäck kommer att träna när han slutar i landslaget.     

"Philosophers have hitherto only interpreted Hegel; however, the point is also to change him", skriver Zlavoj Þiþek i boken The Plague of Fantasies, och ett liknande projekt utför den polske litteraturprofessorn Michaù Paweù Markowski i sitt stora arbete om Witold Gombrovicz, som kan sägas vara både landsman till Markowski och fullkomlig utomjording. Svart ström. Gombrovicz, världen, litteraturen är titeln på denna fantastiska bok. När ugglan sjunger om att ringa en skum polack måste det vara denne Gombrovicz han syftar på: och den som  tvivlar bör betänka att en tredjedel av den här boken tar upp telefonerandets betydelse hos Gombrovicz.

Markowskis idé är att Gombrovicz är en långt vildare och farligare författare än han erkänts som, så därför skriver han motströms, i polemik mot de flesta som tidigare tagit sig an denna vidunderlige författare. Visst, det ger hans idéer en fräschör, och han resonerar hela tiden utan att förhålla sig till konvenansen, utan påminner om någon som går omkring på en fin fest och svär fantasifullt mot de övriga gästerna. Det är konsekvent subjektivt skrivet, och ibland svidande vackert: "Världens best och språkets best är inga tama djur som går lätt att stänga in i intellektets hage." Senast jag läste en så extatiskt egensinnig kritiker var nog Camille Paglias Sexual Personae (1991).      

Det är alltså ett möte mellan två vildingar till författare. Markowski menar att Gombrovicz tillhör en svart ström(ning): redan på andra sidan hittar vi Unehimlich-ordet, och sedan griper han efter sina gunstlingar Freud, Lacan, Þiþek och Heidegger, för att belysa denna svarta Gombrovicz. Lyckligtvis har Modernista nyöversatt alternativt återutgivit en stor del av Gombrovicz prosa, vilket tillsammans med Dagboken (1900-talets näst vackraste text) utgör en fin fond till Markowskis väl genomförda arbete.

Behöver vi den här boken för att "bättre" läsa Gombrovicz? Nja, Gombrovicz läser vi ändå, för att vi inte har något val: den som har förstått hur världen ser ut kan inte vända sig bort från honom. Däremot kanske Gombrovicz som författare behöver den här boken, för att inte hamna på den där ärevördiga piedestalen som reserverats för alla omstörtande författare när tillräckligt lång tid passerat efter dödsdatumet.

Gombrovicz släpper fram ett gytter med sina böcker. Markowski visar hur det obegripliga invaderar världen, som återuppstår full av tvivel (Unheimlich). Den fasta marken ersätts av en flytande. Den svarta floden som återkommer som metafor kan förstås påminna om den svartaste av dödsrikets floder, Styx, men Markowski värjer sig för att göra för stor sak av Gombrovicz påverkan från mytologi och annan litteratur; desto mer gör han för att beskriva den "litteratur som erfar nedstigningen i verklighetens mörka skvalpande", med hans egna ord.   

Beröringångest ersätts med talet: det enda som kan vidröra (nå) människan är talet, menar Gombrovicz, menar Markowski. Den andra delen i denna tredelade essä handlar mycket om telefonerandet, och är väldigt teoretisk - en läsare med begränsat tålamod tycker nog att Markowski går vilse i Lacan-landet och Kafka-digressionerna. Enligt Markowski befinner sig språket utanför jaget hos Gombrovicz, och det leder till en permanent oförståelse som inte kan styras (det är en upprörd fors). Gombrovicz presenterar inte bara en kritik av kunskapen, utan ett ogiltigförklarande av kunskapsteorin: "jag tänker, alltså tänker jag" lyder Gombrovicz svar till Descartes berömda formulering.    

Det här är en vildsint och underbar bok, skriven i total identifikation med objektet, men stundtals är den så jobbig att läsa att man då kan undra om det inte är så att vi behöver en uttolkare till uttolkaren: att någon måste skriva boken som förklarar Markowski. Ofta finns det ett nietzscheanskt läsartilltal: "Ni får ursäkta, men nu tänker jag göra så här", liksom. Om Nietzsche är den store anti-filosofen är Gombrovicz den store anti-författaren (tillsammans med den allestädes närvarande Beckett, som Markowski tyvärr inte inkluderar i denna diskussion), och Markowski förstås den store anti-kritikern eller anti-läsaren.

Det finns inte många likheter mellan mig och Carl Bildt, det bara råkar vara så att vi är lika groteskt långa och groteskt smala, har haft samma frisyr i tjugo år, ingen av oss kan sjunga "Fyra Bugg och en Coca Cola", vi gillar Italien, vi är båda arroganta och pompösa - och allt detta har fört oss till bloggen, ett intresse vi knappast är ensamma om att dela. Liksom utrikesministern njuter jag av de likasinnades insmickrande kommentarer. Det är med vikande intresse jag har följt debatten om Bildts bloggande, eftersom jag har känt mig så träffad, så därför vill jag ta tillfället i akt att påpeka att det jag skriver här alltid är skolans åsikt - det är aldrig privatpersonens åsikt, eftersom jag inte är en privatperson (vore jag det skulle jag sova på natten). Dessutom är de åsikter som framförs här alltid förenliga med skolans värdegrund, för att inte tala om dess värdevind och värdebalkong. Det finns ingen person bakom bernur, bara en persona.  

När jag är sjuk blir jag enormt produktiv, så det är kanske därför jag är så hypokondrisk: det är en önskan att bli uppfylld av briljanta tankar. Men först alltså en dag av spyor, och sedan en dag av spydigheter, eftersom det är så mycket elakhet som måste komma ut då jag hela lördagen låg som ett vrak och suckade  - dock har jag lärt mig sucka väldigt uttrycksfullt, tycker min fru, som menar att allt sen människor först bebyggde den blomstrande jorden ingen dödlig som jag suckat så stagnelianskt. Men, undrar jag varsamt, var jag ens sjuk på riktigt, med feber och så? Förmodligen inte, eftersom de briljanta tankarna - förstås - inte visade sig den här gången heller, bara samma gamla vanliga gnällhet.   

Ebba Witt-Brattström intervjuas i DN, av en småsur herre som ägnar stor tid åt den icke-händelse som F!-debaclet utgör. Oh well, men i höst utkommer en ny bok av Ebba W-B! Den handlar om Ola Hansson, denna sidsteppade ärkeskåning som för drygt hundra år sedan var större i Tyskland än P-O Enqvist är nu, och ungefär dubbelt så bra dessutom. Jag kan inte hitta denna intervju på nätet (DN:s hemsida är ett virrigt virrvarr), men papperstidningen har den, och en fin bild från 1988 på denna underbara kvinna - - -

"Antag att litteraturen till sitt väsen är apollinisk och behärskad. I så fall är teatern dionysisk, den sliter sönder förnuftet, skapar kaos i begreppsapparaten och kastar oss in i fruktlösa bataljer som inte har några givna svar." Leif Zern, landets överlägset bäste teaterkritiker, kommer ut som Nietzsche-lärjunge i en DN-krönika. Men den riktiga litteraturen är inte ordnad och välkammad: den biter på naglarna och skriver virrvarrvirrigt och mot ordning och Ordning, hela tiden förtvivlad och missnöjd och besviken över oinfriade förväntningar. Sedan finns det förstås exempel - alltför många - av det Zern (Nietzsche) kallar appollinisk litteratur, den som har svaret på alla frågor, medan den riktiga litteraturen vill ha frågor till alla svar. Kort sagt: den litteratur som inte gör mig osäker och osäkrare och osäkrast vill jag inte befatta mig med.

Hög - en kategorisering av begreppen 'höghet' och 'låghet' låter sig göras enbart om du först är beredd att erkänna att det finns en mätbar skillnad, ett synligt måttband som du plockar fram ur bakfickan för att vara riktigt säker på att avståndet är påtagligt.

Jag var för gammal då. Och sedan för ung. Och och och - - -

Den behöver varumärken för att vara någon - utan dem försvinner den, oförmögen att yttra de innehållsdigra orden "jag är". Så varför klänga sig fast vid detta "jag är", eller snarare bara hälften av det, det tröttsamt monotona jag-jag-jag som är allt den har att komma med; hellre ersätta detta med är-är-är, som är ett långt mer tilltalande attribut.  

Den debattör som kraftfullast tagit avstånd från den nya förytligande pedagogiken (pedagogismen) är onekligen professorn i spanska Inger Enkvist, som i flera böcker (bland annat Feltänkt) visat det galna i den svenska utbildningspolitiken sedan kommunaliseringen infördes på 90-talet. Hennes senaste bok är vackert flammande orange och heter Uppfostran och utbildning, där hon utgår från engelskans "education": ja, och varför inte börja där?

Med flera övertygande vapendragare visar Enkvist hur den förändrade skolsituationens utlovade "inget tak" (ingen gräns för hur mycket eleverna kan lära sig) även har resulterat i ett dolt "inget golv" (ingen gräns för hur lite eleverna i verkligheten lär sig). Den som tycker att kunskap och kompetens är viktigt i skolan håller förstås med Enkvist, så enkelt är det. Det allvarliga är att hon visar hur sårbart samhället är om vi inte utbildar våra blivande samhällsmedborgare: och utbildningen måste sträva efter att lära oss samarbeta och inte agera utifrån våra egna önskningar.

Den nya lärarutbildningen döms ut som antipedagogisk, och bör ersättas av en bred allmänbildning. Vad Enkvist återkommande trycker på är ämneskunskaper. Något som borde vara självklart har som bekant blivit nästan tabubelagt. I vår kommun finns det personer med inflytande över skolan som menar att 70% ska ägnas åt social utveckling, och 30% till undervisning. Som kontrast visar Enkvist respekt för ämneskunskaperna, och pekar på utvärderingar som visar att det är inte de speciella projekten, utan "god vardagsundervisning" som ger mätbara resultat.   

I den här boken tycker jag att Enkvist har skärpt till tonen från tidigare, och vässat sina argument ytterligare. Till skillnad från hennes fiender använder hon ett språk befriat från floskler. Elever som visar arrogans genom att skolka eller vägra arbeta på lektioner hånar och visar förakt för läraren och dennes ämne, skriver hon. Ibland för resonemanget henne till ironin, förtvivlans sista utpost: "De [lärare] som genomgått längre och mer kvalificerade utbildningar bör till och med vara återhållsamma med att nämna detta, så att inte de som har kortare studievägar bakom sig känner sig mindre värda."

Det farliga är att många bortkollras av vimsiga teorier, som exempelvis det som brukar kallas "miljöteorin", att skickliga elever smittar de mindre skickliga, så att de bara behöver vistas i samma rum för att det ska vara utvecklande. Det är en övertro på miljöns betydelse. Snarare är det en mental misshandel: dessa skickliga elever blir understimulerade, och de mindre skickliga tappar sin självkänsla. Men målet är ju inte inlärning, utan jämlikhet, som har sitt ursprung i en "inställsamhet mot den okunnige", och alla hierarkier har avskaffats eftersom allt är lika viktigt oviktigt. 

Som mest upplivad blir Enkvist när hon refererar till Mercedes Ruiz Paz bok La secta pedagócica: "de lovar en strålande framtid med lycka för alla, de fördömer tidigare trossatser, de inför ett nytt språkbruk där vissa termer får en ny betydelse [...] Man hävdar ihärdigt att sektens pedagogik är framgångsrik samtidigt som världen utanför är ond". Den som inte är förment progressiv marginaliseras och betraktas som förstockad; följaktligen finns det ett stort antal lärare som tvingas ned i underjordisk verksamhet som partisaner. 

Att kommunerna lyckats åstadkomma denna vandalisering i namnet av "utvecklingsarbete" beror förstås på att inflytelserika politiker har infiltrerat staten, och där finns det makt att hämta för de lojala partivännerna när de bränt sina broar i kommunen. Som storskurk utmålar hon Foucault, som hon i en fotnot förlöjligar eftersom han ändå finner sig i att bli försörjd av en institution som han vill avskaffa då den är förtryckande.    

I vår kommun är ett av lönekriterierna för lärare att denne ska vara "ett med lärarrollen": med andra ord vara docerande och föreläsande på sin fritid, på middagar och kafferep (hädanefter är det slut med alla långtråkiga samtal om osthyvlar), för att inte tala om bloggar. Jag borde verkligen få en stor löneförhöjning, eftersom jag är lärare inte bara dygnets alla vakna timmar, utan också när jag sover (vilket i och för sig inte händer ofta); enligt min fru, som avlyssnar mig när jag talar i sömnen, har jag lektion ganska ofta dessa nätter. (Jag för dessutom in elevernas närvaro.)

Engagemang - ännu en ouppnåelig sfär som du inte når utanför.