bernur

Knappt hinner jag avsluta Slottet förrän jag öppnar Marie Norins kufiska bok kupa, som har följande bekanta Kafka-motto (allt av Kafka är bekant) inpräntat på sitt försättsblad: "Att rätt uppfatta en sak och att missuppfatta samma sak utesluter inte helt varandra." (Förresten är det med ett distinkt utropstecken K(afka). säger till pigorna Olga och Amalia i Slottet: "Låt bli att försöka tolka!") Vad kan Norin mena med citatet? Att vilja lura oss på villospår, för att skratta ut oss när vi erbjuder en på förhand givet tokig tolkning?  

Ordet 'kupa' väcker olika konnotationer, men främsta syftningen torde vara den glaskupa Sylvia Plath använde som metafor åt sin spruckna hjältinna i The Bell Jar. Här handlar det om en konvalescent kvinna av obestämd ålder i en obestämd tid som tillbringar en kvalmig sommar i sällskap med en herr O och en madam: hon ramlar och slår sig i ansiktet så illa att hon börjar tala barnspråk (något som författaren tycker är roligt att skriva, eftersom vi får mängder av illustrationer av hur hennes trasiga språk kan tänkas låta).   

Den lilla boken består av tjugo korta texter, och det är inte mycket som händer: kvinnan tycker att det kommer ljud från herr O:s rum, så när hon klagar på detta blir hans radio beslagtagen - det är ungefär det dramatiska som händer. Herr O måste vara en symbol för något - knappast en släkting till den kvinnliga O som Pauline Réage skrev S/M-romanen om - han ser ut som ett semikolon, tycker berättaren, som möjligen har skrivandet som yrke, och därför kan en sådan liknelse te sig som en yrkesskada.  

Både den kvinnliga berättaren och boken är vaga i konturerna - det är svårt att nå fram till någon av dem. Enda tidsmarkören är alltså radion, varför jag tippar att den utspelar sig på 40-talet (det var väl då folk senast var så intresserade av radion). Det finns en obehagskänsla över hela framställningen, men den kikar aldrig fram på riktigt, utan författaren skriver avmätt puttrande och likgiltigt.  

Eftersom Marie Norin är poet - jag har läst hennes tre diktsamlingar - hade jag större förväntningar på språket, men hon plockar fram klichéerna när hon ska beskriva något: regnet utgör en kompakt vägg, det är klibbigt varmt, för att inte säga rentav plågsamt varmt, och även så mörkt att man inte kan se handen framför sig, en snabb blick kastas på ett armbandsur, en svettdroppe tränger fram, en kompakt tystnad råder, regndropparna slår mot fönsterblecket - mer än något annat liknar det parodi på dåligt skrivande.  

Mängden av repliker har fått förlaget att kalla stycket för "ett trångt kammarspel", men jag tror inte att jag skulle springa benen av mig för att få se det här på teatern - däremot finns det gott om utbyten av missförstånd och repliker som missar sitt mål, och exempel på hur de talande inte har något att säga varandra. Kafkacitatet får väl gälla både hennes karaktärer och den stackars läsaren, som inte alls vet vad han ska med den här boken till.