My nose is bleeding from rubbing it into books
Ett par år efter Robert Louis Stevenson utkommit med sitt mest kända verk låter Oscar Wilde i sin dialogessä "The Decay of Lying" Vivian berätta om vännen Hyde som i Norra London råkar trampa på ett litet barn, och blir förföljd av en mobb när han inte vill uppge sitt namn - eftersom situationen är identisk med öppningen till Stevensons berättelse - tills han tar skydd hos en läkare, som ger folkmassan lite pengar för att de ska försvinna. När Hyde ska lämna doktorn ser han att dennes namn är Jekyll - "At least it should have been", tillägger Wilde lite lagom syrligt.
Nu har förstås dubbelnaturen Jekyll och Hyde ändå lämnat fiktionen och klivit in i vårt kollektiva medvetande - senast när den våldsamme Hagamannen greps förra året, efter att ha terroriserat en hel stadsdel i Umeå i nästan tio år. Polisen fann det otänkbart att denne mordiske figur kunde vara familjefar - när för drygt hundra år sedan Londonpolisen förstod att Jack the Ripper, eller Whitechapel-mördaren, var en gentleman, bland annat med stöd från Stevensons The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde, som på svenska alltid tappat bort attributet, nu senast Charlotte Hjukströms översättning Dr Jekyll & mr Hyde.
Det är svårt att föreställa sig den chock romanens första läsare erfor, när hemligheten uppenbarades: att den beskedlige Jekyll och den våldsamme Hyde var samma person. Det här är en av dubbelgångargenrens obestridliga mästerverk: en komprimerad atmosfärisk skräckberättelse som kan läsas hur många gånger som helst. Hyde är tio gånger så ond som Jekyll, till exempel, vilket borgar för en upptrappad brottslighet, när Hyde ledigt rör sig från det opassande till det avskyvärda. Den olösliga gåtan är varför Jekyll längtade efter och behövde Hyde: vad det var som fattades honom, som tvingade honom att skapa denna primitiva gärningsman.
Stevenson skildrar faran i att uppmärksamma och uppmuntra de monstruösa delarna av personligheten i denna varning mot att forska om det mystiska och metafysiska. För honom är människan en civiliserad apa - romanen innehåller mängder av referenser till Hyde som en hårig apa - med en tunn fernissa som skiljer den kultiverade från den barbariske. Redan titeln avslöjar att det handlar om klass, en degradering från doktorn ned till mistern.
Enligt Borges innehåller titelns The Strange Case även ledtråden som avslöjar att Jekyll och Hyde samsas i en personlighetskluven person. En intressant detalj är den spegel som Jekyll använde sig av vid förvandlingsnumret, för att granska förändringsprocessen - men en spegelbild är som alla bilder alltid falsk, och i det här fallet ännu mer bokstavligt, för vad såg han: sig själv (Jekyll) eller den andre (Hyde), och när upphör den ene för att bli den andre?
Stevensons stil är överspänd och melodramatisk, och pigg - översättaren har i stort sett lyckats bra med att överföra hans lediga vardagliga tonfall, om än jag tycker att hon är för sparsam med semikolonen. Men jag önskar verkligen att den här boken blir obligatorisk läsning på Polishögskolan, så att de i fortsättningen slutar att koncentrera sitt sökande efter en Hyde, när gärningsmannen ofta nog är en Jekyll.
Nu har förstås dubbelnaturen Jekyll och Hyde ändå lämnat fiktionen och klivit in i vårt kollektiva medvetande - senast när den våldsamme Hagamannen greps förra året, efter att ha terroriserat en hel stadsdel i Umeå i nästan tio år. Polisen fann det otänkbart att denne mordiske figur kunde vara familjefar - när för drygt hundra år sedan Londonpolisen förstod att Jack the Ripper, eller Whitechapel-mördaren, var en gentleman, bland annat med stöd från Stevensons The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde, som på svenska alltid tappat bort attributet, nu senast Charlotte Hjukströms översättning Dr Jekyll & mr Hyde.
Det är svårt att föreställa sig den chock romanens första läsare erfor, när hemligheten uppenbarades: att den beskedlige Jekyll och den våldsamme Hyde var samma person. Det här är en av dubbelgångargenrens obestridliga mästerverk: en komprimerad atmosfärisk skräckberättelse som kan läsas hur många gånger som helst. Hyde är tio gånger så ond som Jekyll, till exempel, vilket borgar för en upptrappad brottslighet, när Hyde ledigt rör sig från det opassande till det avskyvärda. Den olösliga gåtan är varför Jekyll längtade efter och behövde Hyde: vad det var som fattades honom, som tvingade honom att skapa denna primitiva gärningsman.
Stevenson skildrar faran i att uppmärksamma och uppmuntra de monstruösa delarna av personligheten i denna varning mot att forska om det mystiska och metafysiska. För honom är människan en civiliserad apa - romanen innehåller mängder av referenser till Hyde som en hårig apa - med en tunn fernissa som skiljer den kultiverade från den barbariske. Redan titeln avslöjar att det handlar om klass, en degradering från doktorn ned till mistern.
Enligt Borges innehåller titelns The Strange Case även ledtråden som avslöjar att Jekyll och Hyde samsas i en personlighetskluven person. En intressant detalj är den spegel som Jekyll använde sig av vid förvandlingsnumret, för att granska förändringsprocessen - men en spegelbild är som alla bilder alltid falsk, och i det här fallet ännu mer bokstavligt, för vad såg han: sig själv (Jekyll) eller den andre (Hyde), och när upphör den ene för att bli den andre?
Stevensons stil är överspänd och melodramatisk, och pigg - översättaren har i stort sett lyckats bra med att överföra hans lediga vardagliga tonfall, om än jag tycker att hon är för sparsam med semikolonen. Men jag önskar verkligen att den här boken blir obligatorisk läsning på Polishögskolan, så att de i fortsättningen slutar att koncentrera sitt sökande efter en Hyde, när gärningsmannen ofta nog är en Jekyll.
Kommentarer
Trackback