bernur

Jag tänker ibland på Coleridges majestätiska dikt "Dejection: An Ode", en av de mest gripande av de brittiska romantikernas alster, och hans dystra ord om hur han upplever naturen och kvällshimlen, med dess måne och stjärnor: "I see them all so excellently fair / I see, not feel, how beautiful they are!" Jag såg verkligen fram mot Gunnar Hardings översättning, men hans ord känns konstruerade, och drabbar inte med den enkelhet som Coleridge hittade: "jag ser de rena ljus som himlen bär, / jag ser, men känner ej all skönhet som finns där" (2000). Och vad hände med det signifikativa utropstecknet! Ändå är Hardings tre böcker om romantiken hur bra sommarläsning som helst, vilken som helst av dem. Att läsa Coleridge är som att vada i sorgsenhet och brustna ambitioner, och dikter som i sin fragmentariska form alltid är lika vackra men ofullständiga.