Hur många blå skåp finns det, egentligen?
Som jag ser det finns det två anledningar, delvis ihopkopplade, till att folk som gillar bred litteratur är sura på smalare och mer experimentell litteratur och dess företrädare. Den ena är att de tycker sig se ohederlighet och kejsarens nya kläder: "vaddå, en avskriven insändare presenterad som dikt, det är ju inget hantverk!". (Exempel på extrem hantverksskicklighet på den experimentella sidan, som Perec, avärdas istället som bortkastad möda.) Den andra är att de saknar något som avantgardet har: för trots breda upplagor och popularitet får ju sällan den breda litteraturen och dess förespråkare den status av teoretisk excellens som experimentalister (med rätt eller orätt) erhåller. Man vill, lite barnsligt kanske, ha allt: både framgång och intellektuell status. Till de bredas försvar får man väl säga att det ibland kan ligga något i känslan av att allt smalt inte är så avancerat, när man skalar bort den teoretiska modejargongen. Vad som ter sig lite konstigt i debatten är att det inte verkar ses som möjligt att ena dagen läsa OEI-dikter och nästa dag Kerstin Ekman och tycka båda är bra.
Exakt: många tror att du bara kan ha intresse för antingen det ena eller det andra, när det egentligen är så att du kan gilla helt disparata saker, och ingen av mina svensklärarkolleger ogillar Raattamaa, även om de annars är tämligen traditionella i sin smak (liksom jag).