bernur

Jag läste igår i DN en artikel om svensk rocks första och största storhetstid, det begynnande 80-talet och band som Brända Barn, Garbochock, Cosmic Overdose, Lolita Pop (de litterära referenserna, Dagerman och Nabokov, känns nu avlägsna, när band heter saker som - ja, vad? - jag har slutat lyssna på svensk musik). Nu släpps en bunt cd med dessa band, och jag borde glädas, men ack - det ligger i min dator något som min lillebror har släpat dit, "Ny våg", med nästan samtliga band som nämns i artikeln, utspridda på en generös dubbel-cd, och att lyssna på dem nu är ingen rolig erfarenhet, utan mycket känns amatörmossmässigt, med texter att gråta över - av helt fel anledning. Å andra sidan tyckte jag en gång i tiden (det begynnande 90-talet) att det gjordes overkligt mycket bra svensk musik, men när jag lyssnar på det nu skäms jag - - -