bernur

När jag ombads göra vara markör i den östgötska skogen fick jag ta med mig en termos kaffe och det Proustverk jag just då höll på med (jag tror att det var Kring Guermantes), och min enda syssla var att jag skulle hålla mig utom synhåll för de hundar som lite då och då skulle känna min vittring och markera att de uppfattat min närvaro. Jag minns att det var sällsamt att uppleva kontrasten med de minutiöst noggrant skildrade mondäna franska salongerna i slutet av 1800-talet och min trädomgivning; enda sällskapet var de fåtaliga myrorna som ibland kilade över boksidan. Jag minns inte hur många timmar jag låg där, men det var med nöd och näppe boken räckte tiden ut.