bernur

Cassadaga goddam! Det är så typiskt Conor Oberst att ge en låt titeln en så fjantig titel som "Classic Cars" och göra den så bra att jag  inte kan sluta lyssna på den, eller att avsluta med en sex minuter lång magiskt stillsam, på gränsen till stillastående låt, där han tar av sig skorna och går in i skogen och känner sig borttappad och funnen med vartenda steg han tar; hela tiden lurar de lömska skuggorna orkester och stråkar, och vänder sig mot hans hela tiden lutande röst, och får musiken att plana ut och bli jämn. De fortfarande arga texterna och hans fortfarande ostadiga röst och hans aldrig svikande oförmåga att hitta rätt, och inte en endaste gång funderar jag på om det här är bra eller inte - bara att det låter vackert. (Jackson Browne, you were always wrong: music is not supposed to sound good, it´s supposed to sound beautiful.) Ja, vid varje ny skiva suckar jag och tycker att han rör sig för mycket och gör för mycket och försöker för mycket, men jag vet att om ett år har jag fortfarande inte lyssnat färdigt på den här skivan, med min cykel kedjad vid stjärnorna - - -