bernur

Med slentrianen lurande i hörnet som en loj tiger har jag följt den senaste litteraturdebatten, men tycker som vanligt att nästan alla som blandar sig i inte kan undvika att bli dogmatiska och trångsynt endimensionella. Jag påminner om ett samtal mellan två av de mest sansade figurerna i vår litteratur, Torsten Ekbom och Lotta Lotass - visserligen för så många år sedan som fyra, i den numera nedlagda Allt om böcker. Båda var ense om att det i Sverige skrivs för många traditionella romaner, med fokus på realistiska psykologiska porträtt, och för få som är språkligt orienterade - det är motsatsen till nuvarande debatt. Jag påminner om att Sverige till skillnad från Finland och de finlandssvenska, var efterblivet när modernismen firade triumfer i Europa, och enligt Ekbom väntar vi fortfarande på att upptäcka den. Vi är fast i statarlitteratur och bondeskildringar (nä, jag hatar inte landsbygden, bara för att jag har dåliga personliga erfarenheter). Lotass pekar på vikten att våga misslyckas, att våga skriva det osäkra och oväntade, och Ekboms invändning att den "endimensionella prosan lider av att har man läst den så har man" kan jag bara hålla med om i min väntan på fler böcker som jag inte blir färdig med, fler romaner som gör mig frustrerad, förbannad på ett kreativt sätt och inte på det där deprimerande sättet. Jag vill bli o-road av de böcker jag läser, jag vill ha fler författare som skriver med slutna ögon - - -