bernur

Fritz Langs oroligt oroande film M innehåller så mycket av förebådande naziparanoida känslor att den känns kuslig att se nu, snart sex år efter 11:e september 2001. Framför allt känns filmen så modern i både sitt bildspråk och ljudspår, med effektivt tillvaratagande av tystnaden, och den metropoliska känslan med bilarna, och mördarjakten som utspelar sig mitt emellan tidningslöpsedlarna och tuggummireklamen. Också känns det som att senare tiders rutinmässiga polisserier har imiterat allt från denna films spaningsarbete. Senare gjorde Lang i Hollywood Fury, som nästan lika lyckosamt fångar den där otrevliga stämningen när mobben vädrar offer. Här visslar mördaren Grieg, något som känns som att Lang anakronistiskt kommunicerar med den Kubrick som ackompanjerade ultravåldet i A Clockwork Orange med Beethoven. Det är en film som är nästan lika bra som von Triers Dogville, med den parodi på rättvisan som slutscenerna förevisar, när ett gangstersyndikat försöker tillämpa sin form av rättvisa på Peter Lorres på många plan dubbelbottnade barnamördare.