bernur

På Aris Fioretos hemsida finns det här omslaget till den engelska utgåvan av Sascha Knisch, betydligt snyggare än den svenska boken, och en ganska färsk intervju, som mestadels tar upp hans översättning av Lolita, men också ett resonemang om språket - det är få förunnat att kunna uttrycka sig lika nonchalant elegant som Fioretos:
"Som barn till invandrare från två olika kulturer och uppvuxen i en tredje har jag aldrig lyckats betrakta språk som något naturligt. Tvärtom visste jag tidigt, med den sortens bedrövade instinkt som personer ur andra generationen ofta uppvisar, att inget ord eller uttryck är oskyldigt. Olika språk tillhandahåller olika sätt att klä tankar på. Till denna komplikation hör att man vill tala det adopterade landets språk så invändningsfritt som möjligt. För den som inte kan göra något åt sitt namn eller utseende gäller det att åtminstone inte väcka uppmärksamhet genom sitt tal. Men detta är bara den första impulsen. En annan, lika stark, är viljan att tala de inföddas tungomål lika väl eller rentav bättre än de själva. Det medför en paradox. På sätt och vis försöker man kamouflera sig som påfågel. Det slutar förstås sällan väl."
På DN essä skrev Fioretos nyligen en fin text om Nicolás Gómez Dávila från Columbia (mindre känd än Garcia Marquez), vars aforismer finns tillgängliga på tyska - ett litet urval visar tydligt att den som gillar Ciorans muntra misantropi har mycket att hämta här: "Moderna personer tror att de lever i en mångfald av åsikter när det som härskar i dag i själva verket är en kvävande samsyn."