bernur

Det må så vara att Match Point är en suverän film, det rubbar ändå inte min uppfattning att det är Zelig som är Woody Allens mest geniala film - och jag gillar själva förklaringen till varför Zelig blivit kameleont: under en bjudning diskuterades Moby Dick, och eftersom han inte ville känna sig utanför låtsades han att han läst den, vilket fick som resultat att han började föreläsa om detaljer i boken, och en sällsam förvandlingshistoria inleddes ("I just wanted to be loved", kvider han på slutet, som orsak till varför han hela tiden hållit på och kameleontat sig). Nu inser jag att jag är motsatsen till Zelig, när jag som förberedelse för skolan läser Inger Edelfeldts samlade noveller (varav en av böckerna råkar heta Den förunderliga kameleonten): jag var ganska säker på att jag hade läst någon av hennes fyra samlingar, men när jag läser boken inser jag att jag har läst dem alla fyra, ibland för lite för länge sedan. Kanske det är så här med mycket annat: jag går omkring och låtsas att jag inte har läst det ena och det andra. Kanske är jag ändå beläst? (Förresten sa Edelfeldt förra året när hon skrev sin Morrisseybok Finns det liv på Mars? att hon upptäckte Morrissey bara för några år sedan, men i novellsamlingen Rit heter en herre från Manchester Steven - - -)