Get off the stage
Rubriken i tidningen: "Två döda på Stones-konsert". Först trodde jag att det berodde på att färdtjänstpubliken var så gammal, sedan att det berodde på att musiken var så mördande tråkig - men det var alltså två stackars scenarbetare som fick sätta livet till, för att detta giriga band ska hålla på med sina tradiga turnéer. När ska de nöja sig? Först drunknade en av deras egna bandmedlemmar, sedan misshandlades flera åskådare till döds av bandets egna säkerhetsvakter (Hell´s Angels), och så nu detta: Rolling Stones är farligare än fågelinfluensan.
Poetiken
60 "Sekundernas bro", som Pia Tafdrup skriver om: en manifestation av icke varaktigt slag. Men när du frågar dig: "är detta dikten?" blir svaret: "detta var dikten".
Djävla reklam
"No god up in the sky
No devil beneath the sea
Could do the job that you did
Of bringing me to my knees"
Nick Cave, "Brompton Oratory", en av hans bästa bästa låtar. När jag med fasa hörde hur SJ stulit David Bowies "Heroes" till en av sina reklamkampanjer tänkte jag på att Nick Cave konsekvent vägrat att sälja sin musik till bilföretag, eftersom låtarna betyder så mycket, och ingen ska behöva ha begravt sin hund till "den där billåten".
Anti-Zelig
Det må så vara att Match Point är en suverän film, det rubbar ändå inte min uppfattning att det är Zelig som är Woody Allens mest geniala film - och jag gillar själva förklaringen till varför Zelig blivit kameleont: under en bjudning diskuterades Moby Dick, och eftersom han inte ville känna sig utanför låtsades han att han läst den, vilket fick som resultat att han började föreläsa om detaljer i boken, och en sällsam förvandlingshistoria inleddes ("I just wanted to be loved", kvider han på slutet, som orsak till varför han hela tiden hållit på och kameleontat sig). Nu inser jag att jag är motsatsen till Zelig, när jag som förberedelse för skolan läser Inger Edelfeldts samlade noveller (varav en av böckerna råkar heta Den förunderliga kameleonten): jag var ganska säker på att jag hade läst någon av hennes fyra samlingar, men när jag läser boken inser jag att jag har läst dem alla fyra, ibland för lite för länge sedan. Kanske det är så här med mycket annat: jag går omkring och låtsas att jag inte har läst det ena och det andra. Kanske är jag ändå beläst? (Förresten sa Edelfeldt förra året när hon skrev sin Morrisseybok Finns det liv på Mars? att hon upptäckte Morrissey bara för några år sedan, men i novellsamlingen Rit heter en herre från Manchester Steven - - -)
My nose is bleeding from rubbing it into books
Knappt hinner jag avsluta Slottet förrän jag öppnar Marie Norins kufiska bok kupa, som har följande bekanta Kafka-motto (allt av Kafka är bekant) inpräntat på sitt försättsblad: "Att rätt uppfatta en sak och att missuppfatta samma sak utesluter inte helt varandra." (Förresten är det med ett distinkt utropstecken K(afka). säger till pigorna Olga och Amalia i Slottet: "Låt bli att försöka tolka!") Vad kan Norin mena med citatet? Att vilja lura oss på villospår, för att skratta ut oss när vi erbjuder en på förhand givet tokig tolkning?
Ordet 'kupa' väcker olika konnotationer, men främsta syftningen torde vara den glaskupa Sylvia Plath använde som metafor åt sin spruckna hjältinna i The Bell Jar. Här handlar det om en konvalescent kvinna av obestämd ålder i en obestämd tid som tillbringar en kvalmig sommar i sällskap med en herr O och en madam: hon ramlar och slår sig i ansiktet så illa att hon börjar tala barnspråk (något som författaren tycker är roligt att skriva, eftersom vi får mängder av illustrationer av hur hennes trasiga språk kan tänkas låta).
Den lilla boken består av tjugo korta texter, och det är inte mycket som händer: kvinnan tycker att det kommer ljud från herr O:s rum, så när hon klagar på detta blir hans radio beslagtagen - det är ungefär det dramatiska som händer. Herr O måste vara en symbol för något - knappast en släkting till den kvinnliga O som Pauline Réage skrev S/M-romanen om - han ser ut som ett semikolon, tycker berättaren, som möjligen har skrivandet som yrke, och därför kan en sådan liknelse te sig som en yrkesskada.
Både den kvinnliga berättaren och boken är vaga i konturerna - det är svårt att nå fram till någon av dem. Enda tidsmarkören är alltså radion, varför jag tippar att den utspelar sig på 40-talet (det var väl då folk senast var så intresserade av radion). Det finns en obehagskänsla över hela framställningen, men den kikar aldrig fram på riktigt, utan författaren skriver avmätt puttrande och likgiltigt.
Eftersom Marie Norin är poet - jag har läst hennes tre diktsamlingar - hade jag större förväntningar på språket, men hon plockar fram klichéerna när hon ska beskriva något: regnet utgör en kompakt vägg, det är klibbigt varmt, för att inte säga rentav plågsamt varmt, och även så mörkt att man inte kan se handen framför sig, en snabb blick kastas på ett armbandsur, en svettdroppe tränger fram, en kompakt tystnad råder, regndropparna slår mot fönsterblecket - mer än något annat liknar det parodi på dåligt skrivande.
Mängden av repliker har fått förlaget att kalla stycket för "ett trångt kammarspel", men jag tror inte att jag skulle springa benen av mig för att få se det här på teatern - däremot finns det gott om utbyten av missförstånd och repliker som missar sitt mål, och exempel på hur de talande inte har något att säga varandra. Kafkacitatet får väl gälla både hennes karaktärer och den stackars läsaren, som inte alls vet vad han ska med den här boken till.
Ordet 'kupa' väcker olika konnotationer, men främsta syftningen torde vara den glaskupa Sylvia Plath använde som metafor åt sin spruckna hjältinna i The Bell Jar. Här handlar det om en konvalescent kvinna av obestämd ålder i en obestämd tid som tillbringar en kvalmig sommar i sällskap med en herr O och en madam: hon ramlar och slår sig i ansiktet så illa att hon börjar tala barnspråk (något som författaren tycker är roligt att skriva, eftersom vi får mängder av illustrationer av hur hennes trasiga språk kan tänkas låta).
Den lilla boken består av tjugo korta texter, och det är inte mycket som händer: kvinnan tycker att det kommer ljud från herr O:s rum, så när hon klagar på detta blir hans radio beslagtagen - det är ungefär det dramatiska som händer. Herr O måste vara en symbol för något - knappast en släkting till den kvinnliga O som Pauline Réage skrev S/M-romanen om - han ser ut som ett semikolon, tycker berättaren, som möjligen har skrivandet som yrke, och därför kan en sådan liknelse te sig som en yrkesskada.
Både den kvinnliga berättaren och boken är vaga i konturerna - det är svårt att nå fram till någon av dem. Enda tidsmarkören är alltså radion, varför jag tippar att den utspelar sig på 40-talet (det var väl då folk senast var så intresserade av radion). Det finns en obehagskänsla över hela framställningen, men den kikar aldrig fram på riktigt, utan författaren skriver avmätt puttrande och likgiltigt.
Eftersom Marie Norin är poet - jag har läst hennes tre diktsamlingar - hade jag större förväntningar på språket, men hon plockar fram klichéerna när hon ska beskriva något: regnet utgör en kompakt vägg, det är klibbigt varmt, för att inte säga rentav plågsamt varmt, och även så mörkt att man inte kan se handen framför sig, en snabb blick kastas på ett armbandsur, en svettdroppe tränger fram, en kompakt tystnad råder, regndropparna slår mot fönsterblecket - mer än något annat liknar det parodi på dåligt skrivande.
Mängden av repliker har fått förlaget att kalla stycket för "ett trångt kammarspel", men jag tror inte att jag skulle springa benen av mig för att få se det här på teatern - däremot finns det gott om utbyten av missförstånd och repliker som missar sitt mål, och exempel på hur de talande inte har något att säga varandra. Kafkacitatet får väl gälla både hennes karaktärer och den stackars läsaren, som inte alls vet vad han ska med den här boken till.
Rip it to shreds
Döden förekommer på omslaget till #10 av Odd At Large, men det blir inte något förutsägbart gothnummer, utan tidskriftens allra sista, efter en livslängd på knappt ett och ett halvt år. Jaha. En kort artikel om Marguerite Duras innehåller detta sista nummer, skriven efter standardformuläret när Duras ska diskuteras, och den obligatoriska meningen "en författare för trånande, tungsinta tonårstjejer" - det känns skönt att äntligen få bli kategoriserad, som jag har väntat på det - - - Desto mer glädjande att i höst Katarina Frostensons översättning av Abahn, Sabana, David utkommer.
Pion
Så här vacker såg en av våra pioner ut häromveckan - nu har alla blommat ut och blivit tunga och tappat färg och styrka. Men snart kommer gladiolisarna. Förresten vann jag för många år sedan en pion i en dikttävling i Vi, efter att ha skrivit en pinsamt metapoetisk dikt som de förstås belönade för att de tyckte synd om mig. Det är ganska komiskt att jag vann i en tävling om blommor, ett ämne som jag är lika okunnig i som bilar. Det här är exakt halva dikten - det som jag har utelämnat är ännu värre - - -
Blomma, det vet jag att du är,
men vad mer? en jungfrus kön dessutom -
Vill du verkligen invaderas av mina bokstäver? [...]
Men i dina blads veck kan jag ändå ana
hur ett visst intresse visar sig -
jungfru, vad är det du förnekar? [...]
Men, bär ändå inte din oskuldsfulla färg
spår av en egendomlig, privat fåfänga -
som visste du vem som är det lidande offret.
Vi, 25 juli 1991. Pionen som jag vann mördade min mor, tillsammans med den omilda norrländska vintern. Dikten lever, trots att den kändes gammal redan för sexton år sedan - - -Poetiken
59 När du får syn på den är den redan borta: fjärran, abstrakt - Icke- och Anti-, två prefix som möts (på en bro).
My nose is bleeding from rubbing it into books
Franz Kafka må vara den författare som oftast refereras till i diskussioner i olika sammanhang - men vem läser honom? Det råder en märklig tystnad kring förlaget Bakhålls utgivning av Kafkas samlade verk i översättning av de noggranna Hans Blomqvist och Erik Ågren, något som jag inte tror beror på att de svenska Kafkadiggarna läser hans legendariskt svåra pragtyska med österrikiska inslag i original. Nu har paret kommit fram till Slottet, något jag verkligen har sett fram emot, eftersom min gamla bok med översättning av Tage Aurell dels inte är komplett, och dels snårar till originaltexten. (Hans Levanders översättning från 1990 har jag aldrig fått tag på.)
Liksom Kafkas två övriga romanprojekt är Slottet oavslutat - man kan misstänka att han hade en panisk rädsla för slut. Huvudpersonen - reducerad till bokstaven K. - är en lantmätare som kommer till en lantlig by för att få tillträde till ett slott, men blir uppehållen, ingår förlovning med en kvinna och tvingas arbeta som skolvaktmästare. Han träffar människor, ingenting händer - det är hela handlingen. Författaren tappar tålamodet med sina karaktärer, han är ingens vän: det är en elak författare.
Allt är öppet för tolkning, och allt är lika slutet som det är öppet (tyskans 'Schloss' betyder förstås både slott och lås) - det är både frustrerande och hoppingivande. Slottet är Kafkas mest labyrintiska verk, med gångar som inte leder någonstans. Ur detaljerna lösgör sig helheten, som om K. liksom sin namne Josef K. hade en autistisk blick, där tingen avslöjas långsamt. Kafka bryter mot skrivarskolornas alla budord.
Alla lyckokänslor besudlas av ängslan. Över hela tillvaron i byn sträcker sig slottets tentakler, i byråkratiska hårklyverier och spetsfundiga reglementen som styr deras handlingar och ickehandlingar. Det är lite lustigt att Franz K. fått erkännande som arkitekten bakom vår moderna tid, när han är en utpräglad antirealist - framför allt i sina kortare berättelser gör han utfall mot det reella, men även här mister verkligheten sina konturer, och blir en hotfull ickeplats - en skådebana för begären.
Kvinnorna är driftiga och handlingskraftiga, medan männen är beskedliga oduglingar, som saknar styrsel och drivkraft. Som i en dröm går K. omkring i byn, utsätts för saker, men ter sig märkligt oberörd, och nästan likgiltig: det är det som är det Kafkaeska - att du kan inte påverka något, för du är bara en karaktär i någons dröm, oklart om det är din egen. Kafka förfrämligar kvinnorna: antingen har de simhud mellan fingrarna som i Processen, eller som pigorna här djurtänder - eller lärarinnan som använder en katts tassar för att riva ett sår på K.
Är då Slottet ett besvärjande av det meningslösa, eller en uppvaktning av det? Tolkningarna av romanförsöket har varierat och varit tidsbundna, alltifrån den religiösa (sanktionerad av Brod), via Freudianska, Marxistiska, existentialistiska, till den hermeneutiska, som menar att Kafka ständigt refererar till skrivandet - allt är kommentarer till skrivsituationen. Jag uppfattar Kafkas texter som starkt självbiografiska, nästan till excess, oavsett om de avser en religiös eller estetisk problematik; genom att ge sig själv attributet av en bokstav tillät sig K(afka) att vara mer sig själv än i den (oskrivna) traditionella självbiografin.
Poetiken
58 Den finns (inte).
(Don´t) Look Now!
Som en av klenoderna från 70-talet uppenbarar sig Nicholas Roegs Don´t Look Now, om paret vars drunknade dotter (kanske) meddelar sig när de är i Venedig, där en mördare härjar. Den är så bra att det bara är en tidsfråga innan det görs en nyinspelning, så se den innan dess; hela filmen är mystisk, med olika teman som återkommer (vattnet, den röda färgen i flickans regnkappa och moderns stövlar, blickarna, spöken, döden) - men också en excentrisk klippning (av Graeme Clifford, som senare regisserade avsnitt av Twin Peaks). I en nyinspelning får du inte njuta av 70-talstempot, den stötiga musiken, pappans klanderfria italienska (så länge han är i sin yrkesroll: privat stapplar han sig fram), referenser till Milton, samt den skamlöst vackra Julie Christie. Synd att Roeg senare blivit bortglömd, och att han återanvänder i sin tv-version av "Mörkrets hjärta" exakt hur han låter hela filmen passera revy i ett dödsögonblick - - -
Who´s Afraid of Patrick Wolf?
Sk-rock: jag läser i DN om skrockramsan man ska använda sig av när man ser skator: "One for sorrow, / Two for mirth, / Three for wedding, / Four for birth, / Five for silver, / Six for gold, / Seven for something that can´t be told!" Nästan ordagrant använder Patrick Wolf denna ramsa i "Magpie" på sin tredje skiva "The Magic Position" - låten gästas av Marianne Faithfull, vars "There Is A Ghost" jag av onaturliga skäl lyssnat mycket på de senaste veckorna. Jag tycker att Wolfs två tidigare skivor varit ojämna, med flera intetsägande låtar, men den här skivan är som en Best of-samling, som om han känner sig ha anledning att bevisa en massa, och gärna för mig. Musiken låter förälskat euforisk, och jag har förstås alltid anledning att tjusas av textrader som dessa: "Let´s just bin / All invitations / Leave our bikes down at the station / And lose all sense of direction".
M.M. läser W.W.
"I exist as I am, that is enough,
If no other in the world be aware I sit content,
And if each and all be aware I sit content."
Marilyn Monroe läser Walt Whitmans "Leaves of Grass"
W***ing Class Hero
Det fjantigaste jag hört på länge är Green Days cover av Lennons "Working Class Hero", eftersom förutom att deras version är helt poäng- och tandlös de två gånger beepar bort textens 'fucking', eftersom de vill få låten spelad i amerikansk radio: så punkigt! Men de gör inget åt det ännu fulare ordet på fyra bokstäver, 'work', som till och med finns i titeln - - -
"Till litens allvar / ta på allvar / svekläk / smek"
Knutbypastorn ska gifta sig för tredje gången, efter att ha mördat (eller dräpt) sina två första fruar - det är då skönt att han är heterosexuell och har Gud på sin sida och får gifta sig, för de homosexuella i det här landet får bara ingå partnerskap - - -
Hemsökt ruckel köptes
Det finns vissa författare som man gärna tror spökar - som Strindberg, när Stellan Skarsgård berättar att han när han repeterade officern i Ett drömspel och varje gång han läste fel bankade det i väggen - eller systrarna Brontë: deras barndomshem såldes i måndags i Leeds, för summan 178 000 pund, obetydligt mer än ett grannhus i byn. Detta barndomshus har plågat sina ägare i snart två hundra år, där slaktare, restaurangägare och turistcentrum jagats bort.
Det kommer böcker i höst
Ges det ut för få böcker eller för många? Jag tror att de som bryr sig om detta inte kan komma överens, eftersom varje vår- eller höstkatalog mottages med samma blandade känslor: här finns ingenting att läsa, muttras det surt - med tillägget att det samtidigt ges ut för mycket onödiga böcker (men jag vill inte förneka någon nöjet att läsa böcker av Yvonne Ryding, Björn Ranelid och Malin Berghagen). Malte Persson hittar mestadels döda storheter när han bläddrar, men jag ser fram emot översättningen av Pia Tafdrups senaste diktsamling Tarkovskijs hästar, liksom av Murakamis mest svårlästa The Wind-Up Bird Chronicle (eller Nejimaki-dori Kuronikuru, eftersom den översätts från japanska), men mest Ebba Witt-Brattströms bok om Ola Hansson, Dekadansens kön, som kommer i september. Fast, inte mycket annat. Det är i vilket fall tydligt att det knappast är OEI-människorna som marginaliserar poesin, utan de stora förlagens minimalistiska utgivning - - -
Tipsad om musik som gör mig tipsy
Bara för att de på omslaget klär ut sig till ett emo-band bör du inte avstå från ynnesten att lyssna på CocoRosies skiva "The Adventures of Ghost Horse and Stillborn", som i själva verket innehåller hippiemusik med ganska många stänk amerikansk urbefolkning - föga förvånande gör de en cover på Devendra Banharts "Houses". Sångerskan Bianca Leilana Cassady låter som ett busigt barn som har har rymt från ett dagis för småtroll, en blandning av Björk och Danielle Dax. Musiken är vacker och ständigt oförutsägbar och tillåter sig att uppvakta det stillsamt okonventionella, men inte det sökt tillkrånglade: om du vill känna dig exklusiv och svår ska du kanske leta efter något annat.
Poetiken
57 Som barn blev du kidnappad av språket; sedan är det för sent.
"Don´t want your bullshit, yeah / Just want your sexuality"
Carina Rydberg skriver ett av sina sällsynta inlägg i DN om "Dunka mig gul och blå", den vedervärdiga låten som jag själv nyligen hörde för första gången. Den så kallade debatten om låtens existensberättigande har jag inte orkat bry mig om - det är så typiskt detta land att allt måste godkännas av Socialstyrelsen - men jag blev väldigt upprörd, och förbjöd genast mina barn att lyssna på den här låten. För textens skull? Nä, de förstår inte skånska - men det är en så dålig låt (de får bara lyssna på bra musik), och Carina Rydbergs jämförelse med Magnus Ugglas "Varning på stan" är löjlig. Även om jag är pryd som ett kylskåp är jag medveten om att rock/pop ska handla om sex - men den här texten verkar vara skriven som en långkatekes av finniga högstadieelever: är inte Frida som har skrivit den 24 år? Det är bara erbarmligt dåligt, och jag tror att i stället för att spekulera i hur klassisk den här låten kommer att vara om trettio år, hellre tro att Frida kommer att bli lika bortglömd som Feven, Dilba och Laleh - - -
My nose is bleeding from rubbing it into books
Jeanette Winterson gillade Stevensons Treasure Island så mycket att hon lät huvudpersonen inte bara i förra romanen Lighthousekeeping heta Silver, utan även i sin senaste roman Tanglewreck. Från fyrväktare till tidsväktare, för det här är en s/f-roman, skriven i första hand för ungdomar - tillägnad hennes två guddöttrar (är det någonsin en bra idé att skriva med läsare i åtanke?). Bland svenska författare är det en säker pensionsförsäkring att skriva en deckare - kanske de engelska kollegorna, vars deckartradition ser annorlunda ut, vill tjäna pengar på något som smidigt kan överföras till Harry Potterliknande film - för här är gestalterna så utmejslade och replikerna så kraftigt markerade att läsaren vare sig han vill eller inte reduceras till regissör.
Föga förvånande då att denna Silver är föräldralös, att hon har en elak faster som negligerar henne, och att en profetia har utsett henne till den som ska hitta något som kallas för "the Timekeeper" - för det har hänt tråkiga saker med tiden: den stannar, eller rör sig för snabbt eller för långsamt, och någon - Silver - måste ställa allt till rätta.
I ärlighetens namn har Wintersons version av Askungen mer av Dickens än Rowling över sig, med kraftigt karikerade stereotyper. Jag är kanske inte tillräckligt insatt i den här typen av böcker för att bedöma hur det funkar, men efter en ganska lovande upptakt är det som att jag som läsare hamnar i en av de där tidstornadorna som det talas om, och tycker att tiden står stilla i flera hundra sidor. Samtidigt som Silver beger sig ut på förutsägbara äventyr tillsammans med en typisk följeslagare, försöker två osedvanligt klumpiga skurkar bryta sig in i hennes ärvda hus Tanglewreck, för att leta efter the Timekeeper.
Den obligatoriska mystiska klubben finns också: Opus Dei heter här Tempus Fugit, ett hemligt sällskap som har funnits i århundraden, i väntan på Silvers ankomst, får man förmoda. I det illustra sällskapet återfinns storheter som den gamle 1600-talspoeten Marwell - dock inte den tidsfixerade T.S. Eliot, även om Wintersons utsaga "all time is present" låter som ett eko av Eliots "Burnt Norton": "Time present and time past / Are both perhaps present in time future, / And time future contained in time past."
Wintersons ständiga humoristiska blinkningar ter sig som obehagliga tics, om än hon aldrig blir riktigt lika obehagligt humoristisk som sin landsman Jasper Fforde. Hon tar också tillfället i akt att kritisera vår förlorade kontakt med Gaia, som vi hetsplundrar frenetiskt, som om vi inte hade bråttom nog att ödelägga vår stackars jord. Det finns förvisso även några befogade angrepp på vår stressade tid - men vilken tid har inte upplevt sig själv som sönderstressad?
I böcker av det här slaget är intrigen allt, och språket är förstås sekundärt - sådant kan till och med jag fatta. Jeanette Winterson skrev en gång i tiden den mest rytmiska engelska prosan sedan Virginia Woolf - att döma av hennes senaste tre fyra böcker börjar jag starkt befara att hon aldrig mer kommer att skriva lika rytmiskt vackert. Till Wintersons försvar ska dock anföras att hon inte underskattar sin underåriga läsares intelligens, i ganska avancerade resonemang i ämnet fysik. Som en eftergift åt den faiblesse för gimmicks som verkar behäfta genren är Silver vegetarian.
Föga förvånande då att denna Silver är föräldralös, att hon har en elak faster som negligerar henne, och att en profetia har utsett henne till den som ska hitta något som kallas för "the Timekeeper" - för det har hänt tråkiga saker med tiden: den stannar, eller rör sig för snabbt eller för långsamt, och någon - Silver - måste ställa allt till rätta.
I ärlighetens namn har Wintersons version av Askungen mer av Dickens än Rowling över sig, med kraftigt karikerade stereotyper. Jag är kanske inte tillräckligt insatt i den här typen av böcker för att bedöma hur det funkar, men efter en ganska lovande upptakt är det som att jag som läsare hamnar i en av de där tidstornadorna som det talas om, och tycker att tiden står stilla i flera hundra sidor. Samtidigt som Silver beger sig ut på förutsägbara äventyr tillsammans med en typisk följeslagare, försöker två osedvanligt klumpiga skurkar bryta sig in i hennes ärvda hus Tanglewreck, för att leta efter the Timekeeper.
Den obligatoriska mystiska klubben finns också: Opus Dei heter här Tempus Fugit, ett hemligt sällskap som har funnits i århundraden, i väntan på Silvers ankomst, får man förmoda. I det illustra sällskapet återfinns storheter som den gamle 1600-talspoeten Marwell - dock inte den tidsfixerade T.S. Eliot, även om Wintersons utsaga "all time is present" låter som ett eko av Eliots "Burnt Norton": "Time present and time past / Are both perhaps present in time future, / And time future contained in time past."
Wintersons ständiga humoristiska blinkningar ter sig som obehagliga tics, om än hon aldrig blir riktigt lika obehagligt humoristisk som sin landsman Jasper Fforde. Hon tar också tillfället i akt att kritisera vår förlorade kontakt med Gaia, som vi hetsplundrar frenetiskt, som om vi inte hade bråttom nog att ödelägga vår stackars jord. Det finns förvisso även några befogade angrepp på vår stressade tid - men vilken tid har inte upplevt sig själv som sönderstressad?
I böcker av det här slaget är intrigen allt, och språket är förstås sekundärt - sådant kan till och med jag fatta. Jeanette Winterson skrev en gång i tiden den mest rytmiska engelska prosan sedan Virginia Woolf - att döma av hennes senaste tre fyra böcker börjar jag starkt befara att hon aldrig mer kommer att skriva lika rytmiskt vackert. Till Wintersons försvar ska dock anföras att hon inte underskattar sin underåriga läsares intelligens, i ganska avancerade resonemang i ämnet fysik. Som en eftergift åt den faiblesse för gimmicks som verkar behäfta genren är Silver vegetarian.
Poetiken
56 Det säger 'du' hela tiden.
"Ask the angels who they´re calling / Go ask the angels if they´re calling to thee"
"Jag tror att vi alla har kreativa krafter, vi behöver bara hitta dem, få tillgång till dem". Patti Smith från DN-intervjun förra veckan: hon är alltid så vacker och hon säger alltid så kloka saker, och ingenting hon gör behöver förlåtas eller bes om ursäkt för - "She is blessed among women / Oh god, I fell for you" - - -
Från rummet hördes hennes stämma
Innan Gina Jacobi blev ofirad superstjärna i den svenska postdepprocken i slutet av 80-talet sjöng hon i Sundsvallsbandet Rummet, och kommenterade redan 1985 vårens väskdebatt och Sisela Lindbloms roman De skamlösa:
"Ni draperar er i drömmar
med en doft av dyr parfym
men när morgonljuset strömmar
är ni ingen vacker syn [...]
Och vem står för idealen
vem bestämmer mina mått
och vore man smått galen
om man gillar det man fått".
"Skamlösa Små Flickor".
My nose is bleeding from rubbing it into books
När Sisela Lindblom återkommer till romangenren efter tio år gör hon det med besked, med den flammande pamfletten De skamlösa, som har getts ett utsökt glamoramaglittrigt omslag av världens bästa formgivare, Lotta Külhorn, som stämmer bra med innehållet: en skrevande artificiell mun som pornografiskt öppnar sig.
För det är med ursinne Lindblom tar sig an vår förytligade värld, utifrån i första hand konkurrentväninnorna Tito (den frenetiskt duschande) och Nathalie (den hämmat porrsurfande), som arbetar på en veckotidning där mode verkar spela en stor roll. Hela boken är en lång desperat besviken reaktion mot den svinaktiga kommersialisering som kan få hela ens tillvaro att känna sig vinglig, som om vi balanserade på en avgrund.
Det smarta med Lindbloms bok är att hon ger sina karaktärer egna röster, och låter dem hållas i självupptagna monologer, som genomgående visar patologisk inkompetens i att avläsa sina medmänniskor: ständigt begår de misstag när de ska tolka andras beteenden. Det är också en rolig bok, där figurernas förakt av andras egoism bara visar att de är blinda för sin egen, som givetvis är av ett ännu värre slag. Men den som inte känner andra känner inte sig själv. Deras ömhetslängtan rör sig mot det groteska och vulgära, och deras perspektiv på omvärlden är löjeväckande smalt och inskränkt.
Lindblom har lyckats skriva en satir över konsumtionen som stundtals är lika elak som Bret Easton Ellis American Psycho, om än inte lika mordisk. Här uppvisas även vår egoism och illojalitet mot andra människor: Tito och Nathalie blir självklara symboliska representanter, och de har många systrar i sina släptåg. Det manliga inslaget Erik, Titos blivande make, är inte mycket bättre med sina pretentiösa resonemang och osäkra identitetskriser. Han talar uppstyltat som i en pilsnerfilm, med moraliska värderingar som inte har luftats sedan medeltiden.
Sisela Lindblom har en fin förmåga att uppfånga nyanserna i hur olika människor uttrycker sig (här har hennes arbete inom teatern befruktat prosan), och det är också det som får boken att kännas så helgjuten och övertygande - att hon har lyckats skapa egna unika tonfall åt de tre som främst har ordet. (I periferin råder Eriks första flickvän, den blivande författaren Amanda, som kanske lite övertydligt blir Lindbloms språkrör i texter som bildar en metalitterär ram.) Humorn är finkänslig, som när Tito funderar på vilka som egentligen är författare (mest journalister, konstaterar hon): "de som pratar om 'författare' brukar i regel vara svensklärare".
Osäkerheten är den känsla som förföljer figurerna. Tito må vara blond, men är mer medvetet vilsegången än en ignorant bimbo, även om hon älskar att bli uppfläkt betraktad av andra. Det är en modigt oroande bok, som provocerar i olika riktningar: ingen går säker för civilisationskritiken, när de genuint otrevliga figurerna paraderar, i parodiska monologer för sig själva. Boken är ambitiöst skriven, och skildrar skickligt den obotliga själens ensamhet som redan Hjalmar Söderberg visste av (han citeras, bland ganska många andra, när författaren kanske lite väl ambitiöst pekar ut olika källor). Men mest av allt är det befriande att läsa en svensk roman som lyckas gestalta ett problem, och inte bara fiktionalisera ett debattinlägg.
För det är med ursinne Lindblom tar sig an vår förytligade värld, utifrån i första hand konkurrentväninnorna Tito (den frenetiskt duschande) och Nathalie (den hämmat porrsurfande), som arbetar på en veckotidning där mode verkar spela en stor roll. Hela boken är en lång desperat besviken reaktion mot den svinaktiga kommersialisering som kan få hela ens tillvaro att känna sig vinglig, som om vi balanserade på en avgrund.
Det smarta med Lindbloms bok är att hon ger sina karaktärer egna röster, och låter dem hållas i självupptagna monologer, som genomgående visar patologisk inkompetens i att avläsa sina medmänniskor: ständigt begår de misstag när de ska tolka andras beteenden. Det är också en rolig bok, där figurernas förakt av andras egoism bara visar att de är blinda för sin egen, som givetvis är av ett ännu värre slag. Men den som inte känner andra känner inte sig själv. Deras ömhetslängtan rör sig mot det groteska och vulgära, och deras perspektiv på omvärlden är löjeväckande smalt och inskränkt.
Lindblom har lyckats skriva en satir över konsumtionen som stundtals är lika elak som Bret Easton Ellis American Psycho, om än inte lika mordisk. Här uppvisas även vår egoism och illojalitet mot andra människor: Tito och Nathalie blir självklara symboliska representanter, och de har många systrar i sina släptåg. Det manliga inslaget Erik, Titos blivande make, är inte mycket bättre med sina pretentiösa resonemang och osäkra identitetskriser. Han talar uppstyltat som i en pilsnerfilm, med moraliska värderingar som inte har luftats sedan medeltiden.
Sisela Lindblom har en fin förmåga att uppfånga nyanserna i hur olika människor uttrycker sig (här har hennes arbete inom teatern befruktat prosan), och det är också det som får boken att kännas så helgjuten och övertygande - att hon har lyckats skapa egna unika tonfall åt de tre som främst har ordet. (I periferin råder Eriks första flickvän, den blivande författaren Amanda, som kanske lite övertydligt blir Lindbloms språkrör i texter som bildar en metalitterär ram.) Humorn är finkänslig, som när Tito funderar på vilka som egentligen är författare (mest journalister, konstaterar hon): "de som pratar om 'författare' brukar i regel vara svensklärare".
Osäkerheten är den känsla som förföljer figurerna. Tito må vara blond, men är mer medvetet vilsegången än en ignorant bimbo, även om hon älskar att bli uppfläkt betraktad av andra. Det är en modigt oroande bok, som provocerar i olika riktningar: ingen går säker för civilisationskritiken, när de genuint otrevliga figurerna paraderar, i parodiska monologer för sig själva. Boken är ambitiöst skriven, och skildrar skickligt den obotliga själens ensamhet som redan Hjalmar Söderberg visste av (han citeras, bland ganska många andra, när författaren kanske lite väl ambitiöst pekar ut olika källor). Men mest av allt är det befriande att läsa en svensk roman som lyckas gestalta ett problem, och inte bara fiktionalisera ett debattinlägg.
Ska inte spöken också få semester?
Vi har haft svårartade problem med vårt vattenskadade badrum, och för någon vecka sedan pajade tvättmaskinen - något som var att vänta, eftersom dessa tingestar verkar ha en medellivslängd på tio år. Men den nya maskinen höll bara åtta dagar, vilket vi nog tycker är lite väl trist. Nu har tre olika reparatörer varit här och kikat och skruvat och mätt och gjort onämnbara saker med den stackars maskinen - senast en gråhårig man, som efter att ha misstänkt att vi skulle få låna en maskin medan denna skickades till Rumänien för reparation, äntligen kom fram till att det var elementkablarna (heter de kanske) som hade lossnat, ett bekymmer som han aldrig hade hört talas om, utan han tvingades ringa en avlägsen kollega. Vore det inte för de frekventa spökaktiviteterna i huset skulle jag bli förvånad - det här känns som ett typiskt poltergeistspratt. Nu höll denna reparation i två tvättar, sedan tyckte väl spöket att vi hade haft vårt roliga så det räckte.
Intertextualitet 11
"Wir haben die Kunst, damit wir nicht an der Wahrheit zugrunde gehen." Friedrich Nietzsche
"Human kind cannot bear too much reality." T.S. Eliot
"Human kind cannot bear too much reality." T.S. Eliot
Poetiken
55 Går det att (inte) lära sig?
My nose is bleeding from rubbing it into books
Den från Sri Lanka bördige men numera kanadensiske författaren Michael Ondaatje har nyligen kommit ut med sin blott femte roman sedan debuten för trettiotalet år sedan, Divisidero, och jag läser den med den svaga Anil´s Ghost i åtanke, men det är en oro som snart stillas: det här är en mycket bättre bok. Och ändå: Ondaatjes romaner är långt ifrån givna succéer varken stilistiskt eller berättartekniskt, eftersom han berättar dels försynt och nästan utan stilfyrverkerier, och dels med en så komplicerad och krävande intrig.
Den här romanen är kluven i två delar - klyvnaden återkommer som ett genomgripande tema i boken - med en första hälft som berör tvillingparet Anna och Claire och deras Heathcliff-liknande styvbror Coop, som orsakar en livslång separation - klyvnad - när han ligger med den sextonåriga Anna, och upptäcks av fadern, som får mord i blicken och i nävarna (för Anna blir följden att "her life splintered at that moment"). Andra hälften är en komprimerad biografi över den obskyra franska författaren Lucien Segura (han platsar inte i Leandoers bok om fransk modernism), som Anna intresserar sig för, och vars liv har givna paralleller med trion från romanens första del.
Det låter rörigt och tillkrånglat sökt, men Ondaatje lyckas göra det utsökt. Han har ett sätt att förhålla sig till sina karaktärer som är ganska sympatiskt. Det finns också över hela romanen en atmosfär av sorg och smärta, en känsla av att allt är för sent - paradoxalt, eftersom Ondaatje verkar i Faulknertraditionen, som vägrar acceptera att det förflutna är ett passerat stadium, utan tillåter sig att vistas i ett evigt nu.
Efter det våldsamma uppbrottet skingras den täta trion bryskt brutalt, där Coop blir pokerspelare. Han portionerar ut korten i samma takt som han avverkar kvinnor, och detta leder till hans andra katastrof, för våldet fortsätter att vara en osynlig följeslagare. Kvinnorna används för att bedöva minnet av Anna, och när han tänker på en av dem konstarerar han: "He did not know whether she was a lens to focus the past or a fog to obliterate it."
Vad Ondaatje vill säga är att livet gör oss till fångar: vi kan inte bryta oss ut ur de förutbestämda ramarna, de givna förutsättningarna och våra ärvda gener. Det är en pessimistisk tanke, men det uppbyggliga ligger i att göra det bästa av situationen. Alternativet är ännu värre, eftersom det leder till våldsamma konflikter. Titeln Divisidero kommer från det spanska ordet som betyder 'delning', men det kan även härstamma från divisar, som då betyder att spana efter något avlägset: Ondaatje ägnar sig åt bådadera i denna roman.
I stället för att betrakta sig själv som en gudaingiven konstnär eller geni vill Ondaatje visa respekt för hantverkare, och verkar mena att han själv tillhör en sådan tradition. Hans romanbygge är i vilket fall oerhört tätt utfört, omöjligt att rasera. Det är lätt att beundra skickligheten i dessa böcker som inte känns så märkvärdiga, men som du fortsätter tänka på, som om karaktärerna lever vidare inom dig, och du minns hans tidigare romaner med en sällsam värme och nästan glädje.
Hans språk är nedtonat och avskalat, samtidigt som det är komprimerat och tätt. Det är långt ifrån den expansiva stil som präglar så många av hans transatlantiska kollegor, utan snarare en elliptisk stil, som är tålamodsprövande men med en rikedom som belönar sig i längden, och för den som inte ger upp finns gott om insikter, fantasi och visdom. Utan att det känns påklistrat eller högtravande låter han sina bildade karaktärer obehindrat referera till Nabokov och Flaubert, och lyssna på Tom Waits och The Clash. Det vilar en melankolisk långsam road movie-stämning över romanen, framför allt första hälften.
Den här romanen är kluven i två delar - klyvnaden återkommer som ett genomgripande tema i boken - med en första hälft som berör tvillingparet Anna och Claire och deras Heathcliff-liknande styvbror Coop, som orsakar en livslång separation - klyvnad - när han ligger med den sextonåriga Anna, och upptäcks av fadern, som får mord i blicken och i nävarna (för Anna blir följden att "her life splintered at that moment"). Andra hälften är en komprimerad biografi över den obskyra franska författaren Lucien Segura (han platsar inte i Leandoers bok om fransk modernism), som Anna intresserar sig för, och vars liv har givna paralleller med trion från romanens första del.
Det låter rörigt och tillkrånglat sökt, men Ondaatje lyckas göra det utsökt. Han har ett sätt att förhålla sig till sina karaktärer som är ganska sympatiskt. Det finns också över hela romanen en atmosfär av sorg och smärta, en känsla av att allt är för sent - paradoxalt, eftersom Ondaatje verkar i Faulknertraditionen, som vägrar acceptera att det förflutna är ett passerat stadium, utan tillåter sig att vistas i ett evigt nu.
Efter det våldsamma uppbrottet skingras den täta trion bryskt brutalt, där Coop blir pokerspelare. Han portionerar ut korten i samma takt som han avverkar kvinnor, och detta leder till hans andra katastrof, för våldet fortsätter att vara en osynlig följeslagare. Kvinnorna används för att bedöva minnet av Anna, och när han tänker på en av dem konstarerar han: "He did not know whether she was a lens to focus the past or a fog to obliterate it."
Vad Ondaatje vill säga är att livet gör oss till fångar: vi kan inte bryta oss ut ur de förutbestämda ramarna, de givna förutsättningarna och våra ärvda gener. Det är en pessimistisk tanke, men det uppbyggliga ligger i att göra det bästa av situationen. Alternativet är ännu värre, eftersom det leder till våldsamma konflikter. Titeln Divisidero kommer från det spanska ordet som betyder 'delning', men det kan även härstamma från divisar, som då betyder att spana efter något avlägset: Ondaatje ägnar sig åt bådadera i denna roman.
I stället för att betrakta sig själv som en gudaingiven konstnär eller geni vill Ondaatje visa respekt för hantverkare, och verkar mena att han själv tillhör en sådan tradition. Hans romanbygge är i vilket fall oerhört tätt utfört, omöjligt att rasera. Det är lätt att beundra skickligheten i dessa böcker som inte känns så märkvärdiga, men som du fortsätter tänka på, som om karaktärerna lever vidare inom dig, och du minns hans tidigare romaner med en sällsam värme och nästan glädje.
Hans språk är nedtonat och avskalat, samtidigt som det är komprimerat och tätt. Det är långt ifrån den expansiva stil som präglar så många av hans transatlantiska kollegor, utan snarare en elliptisk stil, som är tålamodsprövande men med en rikedom som belönar sig i längden, och för den som inte ger upp finns gott om insikter, fantasi och visdom. Utan att det känns påklistrat eller högtravande låter han sina bildade karaktärer obehindrat referera till Nabokov och Flaubert, och lyssna på Tom Waits och The Clash. Det vilar en melankolisk långsam road movie-stämning över romanen, framför allt första hälften.
Två dikter av Michael Ondaatje
Björnkram
Griffin ropar och vill att jag ska kyssa honom godnatt
jag skriker okey. Slutar med nåt jag håller på med,
sen nåt annat, går sakta runt
hörnet till min sons rum.
Han står med armarna utsträckta
väntar på en björnkram. Flinande.
Varför ger jag min känsla ett djurnamn,
ger den denna mörka dödspressning?
Det här är kramen som samlar ihop
alla hans små ben och hans varma nacke mot mig.
Den tunna tuffa kroppen under pyjamasen
låser mig fast som en blodmagnet.
Hur länge hade han stått där,
så där, innan jag kom dit?
Elizabeth
Fånga, sa min farbror Jack
och å, jag fångade hans enorma äpple
rött som fru Kellys rumpa.
Det är rött som fru Kellys rumpa, sa jag
och Pappa vrålade
och svingade mig på sin mage med en lyftning-
Sen gömde jag äpplet i mitt rum
tills det krympte som ett ansikte
och fick ögon och tandben.
Sen tog Pappa mig till djurparken
han kände en man där
dom la en orm runt min hals
och den krälade nedför framsidan på min klänning
jag kände hur den slängande tungan
droppade på mig som en dusch.
Pappa skrattade och sa Kloka Ormen
och fru Kelly, som var med, skällde.
I dammen där dom hade guldfiskar
krossade Philip och jag isen med spadar
och försökte spetsa fiskarna;
vi dödade en och Philip åt den,
sen kysste han mig
med den råa osaltade fisken i sin mun.
Min syster Mary har dåliga tänder
och sa att jag hade haft tur, sen sa hon
att jag hade stora tänder, men Philip sa att jag var snygg.
Han hade stora händer som luktade.
Jag ville tala om Tom, stillsamt skrattande,
som dansade morgnarna runt soluret
han lärde mig franska danssteg, vred
sig med solens rytm på de snedvridna grenarna,
som höll mitt bröst och och såg hur det rörde sig som en snigel
lämnade sin kvicka brådskande kärlek i min handflata.
Och jag behöll hans kärlek i min handflata tills den fick blåsor.
När dom halshögg hans axlar och hals
rörde sig blodet som en gren i folkmassan.
Och han stapplade med sin hängande axel
förbannade deras upphetsade rop, snurrande
valsande på det franska sättet föll på knä
höll sitt huvud mot marken,
blodet levrade sig på hans kläder som en rodnad; hitåt
när dom siktade dunsen i hans rygg.
Och jag upptäcker kyligare underhållning nu
med vita unga Essex, och mina snabbtänkta rim.
Michael Ondaatje, översatt av B.K. 21/6 2007
Griffin ropar och vill att jag ska kyssa honom godnatt
jag skriker okey. Slutar med nåt jag håller på med,
sen nåt annat, går sakta runt
hörnet till min sons rum.
Han står med armarna utsträckta
väntar på en björnkram. Flinande.
Varför ger jag min känsla ett djurnamn,
ger den denna mörka dödspressning?
Det här är kramen som samlar ihop
alla hans små ben och hans varma nacke mot mig.
Den tunna tuffa kroppen under pyjamasen
låser mig fast som en blodmagnet.
Hur länge hade han stått där,
så där, innan jag kom dit?
Elizabeth
Fånga, sa min farbror Jack
och å, jag fångade hans enorma äpple
rött som fru Kellys rumpa.
Det är rött som fru Kellys rumpa, sa jag
och Pappa vrålade
och svingade mig på sin mage med en lyftning-
Sen gömde jag äpplet i mitt rum
tills det krympte som ett ansikte
och fick ögon och tandben.
Sen tog Pappa mig till djurparken
han kände en man där
dom la en orm runt min hals
och den krälade nedför framsidan på min klänning
jag kände hur den slängande tungan
droppade på mig som en dusch.
Pappa skrattade och sa Kloka Ormen
och fru Kelly, som var med, skällde.
I dammen där dom hade guldfiskar
krossade Philip och jag isen med spadar
och försökte spetsa fiskarna;
vi dödade en och Philip åt den,
sen kysste han mig
med den råa osaltade fisken i sin mun.
Min syster Mary har dåliga tänder
och sa att jag hade haft tur, sen sa hon
att jag hade stora tänder, men Philip sa att jag var snygg.
Han hade stora händer som luktade.
Jag ville tala om Tom, stillsamt skrattande,
som dansade morgnarna runt soluret
han lärde mig franska danssteg, vred
sig med solens rytm på de snedvridna grenarna,
som höll mitt bröst och och såg hur det rörde sig som en snigel
lämnade sin kvicka brådskande kärlek i min handflata.
Och jag behöll hans kärlek i min handflata tills den fick blåsor.
När dom halshögg hans axlar och hals
rörde sig blodet som en gren i folkmassan.
Och han stapplade med sin hängande axel
förbannade deras upphetsade rop, snurrande
valsande på det franska sättet föll på knä
höll sitt huvud mot marken,
blodet levrade sig på hans kläder som en rodnad; hitåt
när dom siktade dunsen i hans rygg.
Och jag upptäcker kyligare underhållning nu
med vita unga Essex, och mina snabbtänkta rim.
Michael Ondaatje, översatt av B.K. 21/6 2007
Poetiken
54 Säg inte kanske, säg nej nej nej.
Trollmjölk
Liksom författare i allmänhet spexar Michael Ondaatje gärna till det i sina böcker, och roar med allehanda tricks, men han har nog fått en del om bakfoten när han i sin nya roman Divisidero påstår att det glas mjölk Anthony Perkins bjuder Vivien Leigh på i Psycho är så vitt att det måste finnas en lampa i glaset - däremot i Hitchcocks tidigare film Suspicion (kan den heta Illdåd planeras på svenska?) bär Cary Grant ett glas mjölk uppför en skuggig trappa till Joan Fontaine, och han har förstås också onda avsikter, och denna mjölk lyser i denna skuggtrappa eftersom den var belyst av en lampa på brickan Grant bar (Hitchcock ville få publiken att misstänka att han skulle förgifta henne): han var en regissör som ogärna upprepade sina tricks, så jag är ganska säker på att mjölken i Psycho är helt oskyldig.
My nose is bleeding from rubbing it into books
Vårt sekel är reserverat åt lögnen. Artiklar 1938-1993 med några anslutande dagboksanteckningar: så fullständig lyder titeln till den senaste klippsamlingen av Olof Lagercrantz, den oförbätterlige publicisten, sammanställd av Niklas Nåsander. Det är ett långt tidsperspektiv, men Lagercrantz skriver konsekvent om sina två så gott som enda ämnen: litteratur och politik.
Vi som har läst Lagercrantz författarporträtt och den bok som kanske är 1900-talets mest magiska svenska bok, Konsten att läsa och skriva, förvånas knappast av hur ledigt elegant den här stilsäkre skribenten lotsar sina läsare genom artiklar, krönikor, recensioner och debattinlägg. Tacksamt nog ingår ett parti med dagboksutdrag, som visar att han använder den formen som en träningslokal där han testar sina formuleringar, ungefär som konståkaren eller gymnasten övar sina hopp i enskildhet innan de förevisas offentligt.
Mycket i den här boken kan te sig kuriöst eller exotiskt ändå för en nutida läsare - men knappast det som Nåsander i förordet misstänker: artiklarnas längd, utan snarare att det redan på 40-talet fördes debatter om hur det svenska kulturlivet var inskränkt, och att det togs för mycket hänsyn, att kompisar skrev om kompisar. Lagercrantz råd är att författarna i ett litet land borde skaffa sig andra inkomster, så slapp de vara så eftergivet inställsamma.
Jag roas även av en fin längre artikel från 1944, med utsökta skrivråd: "Adjektiven, dessa språkets ogräs, måste gallras kraftigt" (en mening som ändå innehåller ett adjektiv). Men Lagercrantz förklarade - liksom Martin Amis senare - krig mot klichéerna, i en pigg, vital stil, med generös tilldelning av det oöversättliga engelska ordet 'wit': en kvicktänkt fyndighet, en slags nonchalant klokhet, som uppenbaras i de känsliga ordvalen - men också i elakheten, som när han kommenterar en kvällstidningsredaktör med orden "en man som inte torde kunna skilja mellan Bergspredikan och en veckotidnings takt och ton-spalt" (det var alltså inte bloggskrivarna som uppfann elakheten: där ser man).
Här finns de tvärsäkra ställningstagandena, som ibland skapade sådan oreda och kalabalik hos de eftertänksamma. Lagercrantz kallar sig aldrig för en renodlad pacifist, men i stället för att kritisera enstaka felbeslut kan man beundra hans osviktande kritik av totalitärism, eller för den delen fjäsket kring kungahuset. Stilen är koncis, kompakt och sparsmakad, och blir aldrig pladdrig. Han viftar smidigt och lätt, och lyckas med en enstaka mening uttrycka något innehållsdigert, som när han på 60-talet kommenterar amerikansk tv med orden "en mardröm i sockerkrokant".
En mängd artiklar om Kina från skiftet mellan 60- och 70-talen provocerar säkert de som i dag har lätt för att ta ställning, liksom hans stundom ganska onyanserade förmedling av intryck från Amerika - fast samtidigt varnar han tidigt för vilka konsekvenser västvärldens egotripp skulle få. Men jag förmodar att hans antagonister mer har hakat upp sig på att han är så skicklig i att kategorisera människor i sin omgivning, och skilja de äkta idealisterna från charlatanerna - titeln syftar på en artikel som behandlar det första Irakkriget 1991, och det är uppenbart att Lagercrantz ämne är sanningen.
Tyvärr är boken utgiven av ett mindre förlag, och obefintligt korrekturläst, vilket orsakar att bokstäver har tappats bort. Att Gyllensten anklagade Lagercrantz för att ha drivit Harry Martinson till självmord är befängt, och omoraliskt: det Lagercrantz skrev 1974 när Martinson fick sitt svårsmälta Nobelpris är sansat och neutralt. Däremot förvånar det att Lagercrantz så omedelbart kritiserar Camus.
Vi som har läst Lagercrantz författarporträtt och den bok som kanske är 1900-talets mest magiska svenska bok, Konsten att läsa och skriva, förvånas knappast av hur ledigt elegant den här stilsäkre skribenten lotsar sina läsare genom artiklar, krönikor, recensioner och debattinlägg. Tacksamt nog ingår ett parti med dagboksutdrag, som visar att han använder den formen som en träningslokal där han testar sina formuleringar, ungefär som konståkaren eller gymnasten övar sina hopp i enskildhet innan de förevisas offentligt.
Mycket i den här boken kan te sig kuriöst eller exotiskt ändå för en nutida läsare - men knappast det som Nåsander i förordet misstänker: artiklarnas längd, utan snarare att det redan på 40-talet fördes debatter om hur det svenska kulturlivet var inskränkt, och att det togs för mycket hänsyn, att kompisar skrev om kompisar. Lagercrantz råd är att författarna i ett litet land borde skaffa sig andra inkomster, så slapp de vara så eftergivet inställsamma.
Jag roas även av en fin längre artikel från 1944, med utsökta skrivråd: "Adjektiven, dessa språkets ogräs, måste gallras kraftigt" (en mening som ändå innehåller ett adjektiv). Men Lagercrantz förklarade - liksom Martin Amis senare - krig mot klichéerna, i en pigg, vital stil, med generös tilldelning av det oöversättliga engelska ordet 'wit': en kvicktänkt fyndighet, en slags nonchalant klokhet, som uppenbaras i de känsliga ordvalen - men också i elakheten, som när han kommenterar en kvällstidningsredaktör med orden "en man som inte torde kunna skilja mellan Bergspredikan och en veckotidnings takt och ton-spalt" (det var alltså inte bloggskrivarna som uppfann elakheten: där ser man).
Här finns de tvärsäkra ställningstagandena, som ibland skapade sådan oreda och kalabalik hos de eftertänksamma. Lagercrantz kallar sig aldrig för en renodlad pacifist, men i stället för att kritisera enstaka felbeslut kan man beundra hans osviktande kritik av totalitärism, eller för den delen fjäsket kring kungahuset. Stilen är koncis, kompakt och sparsmakad, och blir aldrig pladdrig. Han viftar smidigt och lätt, och lyckas med en enstaka mening uttrycka något innehållsdigert, som när han på 60-talet kommenterar amerikansk tv med orden "en mardröm i sockerkrokant".
En mängd artiklar om Kina från skiftet mellan 60- och 70-talen provocerar säkert de som i dag har lätt för att ta ställning, liksom hans stundom ganska onyanserade förmedling av intryck från Amerika - fast samtidigt varnar han tidigt för vilka konsekvenser västvärldens egotripp skulle få. Men jag förmodar att hans antagonister mer har hakat upp sig på att han är så skicklig i att kategorisera människor i sin omgivning, och skilja de äkta idealisterna från charlatanerna - titeln syftar på en artikel som behandlar det första Irakkriget 1991, och det är uppenbart att Lagercrantz ämne är sanningen.
Tyvärr är boken utgiven av ett mindre förlag, och obefintligt korrekturläst, vilket orsakar att bokstäver har tappats bort. Att Gyllensten anklagade Lagercrantz för att ha drivit Harry Martinson till självmord är befängt, och omoraliskt: det Lagercrantz skrev 1974 när Martinson fick sitt svårsmälta Nobelpris är sansat och neutralt. Däremot förvånar det att Lagercrantz så omedelbart kritiserar Camus.
Berlinischer Psycho
Fritz Langs oroligt oroande film M innehåller så mycket av förebådande naziparanoida känslor att den känns kuslig att se nu, snart sex år efter 11:e september 2001. Framför allt känns filmen så modern i både sitt bildspråk och ljudspår, med effektivt tillvaratagande av tystnaden, och den metropoliska känslan med bilarna, och mördarjakten som utspelar sig mitt emellan tidningslöpsedlarna och tuggummireklamen. Också känns det som att senare tiders rutinmässiga polisserier har imiterat allt från denna films spaningsarbete. Senare gjorde Lang i Hollywood Fury, som nästan lika lyckosamt fångar den där otrevliga stämningen när mobben vädrar offer. Här visslar mördaren Grieg, något som känns som att Lang anakronistiskt kommunicerar med den Kubrick som ackompanjerade ultravåldet i A Clockwork Orange med Beethoven. Det är en film som är nästan lika bra som von Triers Dogville, med den parodi på rättvisan som slutscenerna förevisar, när ett gangstersyndikat försöker tillämpa sin form av rättvisa på Peter Lorres på många plan dubbelbottnade barnamördare.
"And from the floor whereon she sank, / The lofty lady stood upright"
Bild från en amerikansk teaterföreställning av Coleridges magnifikt magiska dikt "Christabel" (på nätet kan pjäsmanuset läsas, och det är en pinsam usel bearbetning). Det är förstås inte första adaptionen: redan 1872 skrev Sheridan Le Fanu sin lesbiska vampyrnovella Carmilla, som typiskt nog överbetonar allt som Coleridge antyder - 1970 gjordes en tidstypisk filmatisering av Carmilla (The Vampire Lovers, där huvudrollerna gjordes av Ingrid Pitt och Pippa Steel), som hade världspremiär i Sverige, som redan 1968 gjorde en svensk version av Le Fanus berättelse. En självklar unheimliche höjdpunkt i Coleridges dikt (som i korthet handlar om hur Christabel blir förförd av den demoniska kvinnan Geraldine, som sedermera ersätter hennes döda mor) är när Geraldine och Christabel är på väg att lägga sig i samma säng, och Geraldines kropp uppvisar något otäckt. I första versionen, som Byron hade tillgång till i en bootlegavskrift, fanns dessa rader:
"Behold! her bosom and half her side -
Hideous, deformed, and pale of hue -
O shield her! shield sweet Christabel!"
Shelley svimmade när Byron läste dessa rader i maj 1816 i Geneve. I den tryckta versionen mildrades tredje raden till"A sight to dream of, not to tell!"
och slutligen finns även en version där den sista raden skrivs
"And she is to sleep with Christabel."
Hela tiden ändrade Coleridge i sina dikter, bland annat för att hans religiösa uppfattning vacklade lika ostadigt som hans estetik var stadigt förankrad i tysk metafysisk filosofi.
"helgad och försonad, / Öfver stoftets kretsande planeter, / Skall du ingå genom ärans portar"
Tidningen Expressen har låtit 100 litteraturmänniskor utse sina tre svenska favoritdikter, och presenterar nu en tio i topp-lista, som lite oväntat toppas av Stagnelius "Vän! i förödelsens stund, när ditt inre af mörker betäckes", tyvärr i en helt felaktig version. Men jag gläds åt att Ekelöf har två dikter på listan, som också innehåller Ann Jäderlund och Ida Börjel, och jag ser inte skymten av fule Heidenstams antisemittryne. Dock tror jag att listor av det här slaget snarare speglar de mest kända dikterna än de bästa (ingen som har läst mer än antologismyckena tycker väl på allvar att "Dagen svalnar" är Södergrans bästa dikt). Tidningen vill att läsaren ska rösta på sin favoritpoet, men jag hittar varken Aase Bergs eller Thomas Thorilds namn där. Men nog blir listan en senkommen tröst till den suckande stackars Stagnelius, som en påminnelse om riktigheten i bibelns ord om att den siste skola bli den förste - - -
I inkonsekvensens namn
Nu på sommaren tycker visst alla att man ska ("man ska ...") läsa deckare, för hjärnan orkar inget annat. Varför då? Jag ser fram emot sommaren av helt andra orsaker: äntligen ska jag orka läsa det jag inte orkat under våren, då jag har jobbat. Eftersom jag halkade in i en jobbig debatt i Jönköpings-Posten med Gunnar E. Sandgren et al förra sommaren angående deckare, vill jag bara påpeka att jag skiter i om det finns läsare till alla dessa deckare - det är inte snobbighet, bara så att jag har andra intressen: men jag föraktar inte - vilket Sandgren tydligt visade att han gör - den som läser deckare, och jag tänker inte ge någon dåligt samvete för att de "borde" läsa typ Henry James i stället. (Sagt av den som ändå rekommenderade deckarnas deckare, Med kallt blod, som idealisk sommarläsning i radioprogrammet - ack!)
Om missunnsamhet
Nu när jag har semester börjar Helvetet, med alla dessa människor som tycker att det är nödvändigt att påpeka att vi lärare minsann har det för bra, med all denna ledighet. "Ledighet" - men vad är det för ord? Jag har aldrig varit ledig - hela min tillvaro består av skolarbete; jag läser jämt. Kan inte de som tycker att lärare har det så bra själva bli lärare? Men jag ska sluta presentera mig som lärare - kanske tandläkare skulle vara att föredra (fast då vågar väl ingen öppna käften), eller ännu hellre psykolog (som om någon vågar öppna sig för en psykolog). Som Witold Gombrovicz skrev i sin dagbok: "jag är inte lärare - jag kan bara sprida smitta genom mitt sätt att vara" - - -
Poetiken
53 Att vägra.
For Currer Bell fans only
Av mina snälla elever fick jag låna den lagligt brända BBC-tvserien Jane Eyre, regisserad av Susanna White, och den kommer förmodligen på svensk tv ganska snart - det här är så mycket bättre än den genomstressade kortfilmen som gjordes för tiotalet år sedan, som ändå hade Charlotte Gainsbourg som Jane - här heter hon Ruth Wilson, och hon gör ett gott arbete, med rätt balanserade ansiktsuttryck - men hon ler för ofta, och för varmt; det ställer höga krav på en skådespelerska att ge uttryck åt Janes sällsynta och aldrig självbelåtna eller undergivna leenden. Här finns mycket att roas åt, till exempel interna skämt som när Rosamond Oliver kallar Jane "an expert on birds". Mest imponerar ändå miljön och den gotiska atmosfären i Thornfield, som utgör huvudparten av serien (väldigt kort avhandlas Lowood och Helen Burns hinner tråkigt nog knappt hosta en gång förrän hon dör). Smärre justeringar i texten - som att ett ouija board används, eller att Rochester inte tillåts crossdressa sig (han är överhuvudtaget mindre excentrisk än i romanen) - kan jag väl acceptera, när berättelsen alltså har fått både ett lämpligt tempo och temperament - samt en Bertha Mason (Claudia Coulter) som äntligen är värdig: fasansfullt vacker.
My nose is bleeding from rubbing it into books
"It was Don Delillo [sic], whiskey neat and a blinking midnight clock" - det är få levande författare förunnat att bli omsjungna, eftersom de flesta rockartister refererar till de döda poeter de pliktskyldigt läste i skolan, men Don DeLillo - som han faktiskt heter - nämns ju av Bright Eyes på "Gold Mine Gutted", vilket torde betyda att han också blir läst av fler och andra människor än han kanske själv tror.
Nu har jag läst amerikanens senaste roman Falling Man, och som vanligt känt mig förbryllad. Att läsa DeLillo är som att dras in i den gamla illustrationen som visar en scen med en förrymd fånge, och vaktens kommentar: "He has only escaped into a good book", för i hög grad är det här en erfarenhet som får dig som läsare att känna dig delaktig i berättelsen. Du tvingas ta ställning, tvingas vara med i skeendet, och du kan sällan lita på dina intryck, som när han växlar berättarperspektiv lite hur som helst.
I staden New York, där alla taxichaufförer är muslimer, kör två flygplan in i World Trade Center elfte september 2001, och nu har DeLillo skrivit sitt bidrag i den här svällande genren; det är en underdrift att påstå att han gör det på ett annorlunda sätt (det här är ändå mannen som lyckades skriva en roman om baseball på nätta tusen sidor, och göra den fängslande). I stället för att älta händelsen visar han hur den griper in i människornas liv på mer subtila plan: genom att påverka och öka avståndstaganden.
Mycket bra skildrar DeLillo dvalan, chockstämningen dagarna efteråt, när hela samhället gick in i en kollektiv bedövning, som paradoxalt också skärpte irritationen och misstänksamheten, som här tar sig uttryck i ett nästan parodiskt grannbråk ackompanjerat av arabisk musik. Människorna blir bokstavligt ultrakänsliga, som reagerar mer mot antydningar och dolda hot än mot reella faror. Hela romanen kännetecknas av en drömsk stämning, som påtagligt sällan rör sig mot mardrömmarnas sfär, med repliker som uttalas objektivt, och får romanen att bli mer monologisk än dialogisk: "First they kill you, then you try to understand them. Maybe, eventually, you´ll learn their names. But they have to kill you first."
DeLillo ger sig inte in i projektet att analysera orsaken till det som på amerikanska heter 9/11. I stället utvecklar sig romanen till en madrigal: ett röstspel vars stämmor kretsar kring ett fåfängt men ändå nödvändigt 'varför?' Han försöker också tränga in i medvetandet hos terroristerna - kanske på gränsen till det dumdristigt svåra, ändå.
Till skillnad från de massiva Underworld och White Noise är Falling Man kompakt och introvert till sin karaktär. Det handlar bara om tre personer, men i periferin rör sig ett helt samhälle, som yrvaket ser sig omkring och konstaterar att de har levt i en gammal värld: vad flygplansattacken åstadkom var utplånandet av idyllen. Skickligt skildrar DeLillo den vardagliga tillvarons små bestyr, som tvättmaskinssysslor, hur de spelar något som heter poker, och hur föräldrar ska förhålla sig till barn som får en tvångstanke att bara använda enstaviga ord, och har ett 'Yeah, right' redo till allt man säger.
Nu har jag läst amerikanens senaste roman Falling Man, och som vanligt känt mig förbryllad. Att läsa DeLillo är som att dras in i den gamla illustrationen som visar en scen med en förrymd fånge, och vaktens kommentar: "He has only escaped into a good book", för i hög grad är det här en erfarenhet som får dig som läsare att känna dig delaktig i berättelsen. Du tvingas ta ställning, tvingas vara med i skeendet, och du kan sällan lita på dina intryck, som när han växlar berättarperspektiv lite hur som helst.
I staden New York, där alla taxichaufförer är muslimer, kör två flygplan in i World Trade Center elfte september 2001, och nu har DeLillo skrivit sitt bidrag i den här svällande genren; det är en underdrift att påstå att han gör det på ett annorlunda sätt (det här är ändå mannen som lyckades skriva en roman om baseball på nätta tusen sidor, och göra den fängslande). I stället för att älta händelsen visar han hur den griper in i människornas liv på mer subtila plan: genom att påverka och öka avståndstaganden.
Mycket bra skildrar DeLillo dvalan, chockstämningen dagarna efteråt, när hela samhället gick in i en kollektiv bedövning, som paradoxalt också skärpte irritationen och misstänksamheten, som här tar sig uttryck i ett nästan parodiskt grannbråk ackompanjerat av arabisk musik. Människorna blir bokstavligt ultrakänsliga, som reagerar mer mot antydningar och dolda hot än mot reella faror. Hela romanen kännetecknas av en drömsk stämning, som påtagligt sällan rör sig mot mardrömmarnas sfär, med repliker som uttalas objektivt, och får romanen att bli mer monologisk än dialogisk: "First they kill you, then you try to understand them. Maybe, eventually, you´ll learn their names. But they have to kill you first."
DeLillo ger sig inte in i projektet att analysera orsaken till det som på amerikanska heter 9/11. I stället utvecklar sig romanen till en madrigal: ett röstspel vars stämmor kretsar kring ett fåfängt men ändå nödvändigt 'varför?' Han försöker också tränga in i medvetandet hos terroristerna - kanske på gränsen till det dumdristigt svåra, ändå.
Till skillnad från de massiva Underworld och White Noise är Falling Man kompakt och introvert till sin karaktär. Det handlar bara om tre personer, men i periferin rör sig ett helt samhälle, som yrvaket ser sig omkring och konstaterar att de har levt i en gammal värld: vad flygplansattacken åstadkom var utplånandet av idyllen. Skickligt skildrar DeLillo den vardagliga tillvarons små bestyr, som tvättmaskinssysslor, hur de spelar något som heter poker, och hur föräldrar ska förhålla sig till barn som får en tvångstanke att bara använda enstaviga ord, och har ett 'Yeah, right' redo till allt man säger.
Aris Fioretos
På Aris Fioretos hemsida finns det här omslaget till den engelska utgåvan av Sascha Knisch, betydligt snyggare än den svenska boken, och en ganska färsk intervju, som mestadels tar upp hans översättning av Lolita, men också ett resonemang om språket - det är få förunnat att kunna uttrycka sig lika nonchalant elegant som Fioretos:
"Som barn till invandrare från två olika kulturer och uppvuxen i en tredje har jag aldrig lyckats betrakta språk som något naturligt. Tvärtom visste jag tidigt, med den sortens bedrövade instinkt som personer ur andra generationen ofta uppvisar, att inget ord eller uttryck är oskyldigt. Olika språk tillhandahåller olika sätt att klä tankar på. Till denna komplikation hör att man vill tala det adopterade landets språk så invändningsfritt som möjligt. För den som inte kan göra något åt sitt namn eller utseende gäller det att åtminstone inte väcka uppmärksamhet genom sitt tal. Men detta är bara den första impulsen. En annan, lika stark, är viljan att tala de inföddas tungomål lika väl eller rentav bättre än de själva. Det medför en paradox. På sätt och vis försöker man kamouflera sig som påfågel. Det slutar förstås sällan väl."
På DN essä skrev Fioretos nyligen en fin text om Nicolás Gómez Dávila från Columbia (mindre känd än Garcia Marquez), vars aforismer finns tillgängliga på tyska - ett litet urval visar tydligt att den som gillar Ciorans muntra misantropi har mycket att hämta här: "Moderna personer tror att de lever i en mångfald av åsikter när det som härskar i dag i själva verket är en kvävande samsyn."
Poetiken
52 Deras allvällingmenade ord har hullingar, och du kan inte dra ut dem - refuseringsorden sitter ingjutna i dig i årtionden.
Dr Jekyll and Mr Hyde, I presume?
Till vänster min snygga Stevenson som jag köpte på välgörenhetsaffären i Tranås, för 5 kronor - en ganska snygg översättning från 1943 av H. Flygare - och i mitten Bakållsförlagets nya version, ful som stryk, förstås - samt till höger Penguin Classics sagolikt vackra bok. Jag erinrar mig Nabokov, som när han föreläste om den här romanen uppmanade sina studenter att följa hans exempel och ersätta det fula omslaget med ett skyddsomslag som man själv gjorde - han fann det lämpligt att teckna en man på en cykel (eller var det en apa?) - - -
My nose is bleeding from rubbing it into books
Ett par år efter Robert Louis Stevenson utkommit med sitt mest kända verk låter Oscar Wilde i sin dialogessä "The Decay of Lying" Vivian berätta om vännen Hyde som i Norra London råkar trampa på ett litet barn, och blir förföljd av en mobb när han inte vill uppge sitt namn - eftersom situationen är identisk med öppningen till Stevensons berättelse - tills han tar skydd hos en läkare, som ger folkmassan lite pengar för att de ska försvinna. När Hyde ska lämna doktorn ser han att dennes namn är Jekyll - "At least it should have been", tillägger Wilde lite lagom syrligt.
Nu har förstås dubbelnaturen Jekyll och Hyde ändå lämnat fiktionen och klivit in i vårt kollektiva medvetande - senast när den våldsamme Hagamannen greps förra året, efter att ha terroriserat en hel stadsdel i Umeå i nästan tio år. Polisen fann det otänkbart att denne mordiske figur kunde vara familjefar - när för drygt hundra år sedan Londonpolisen förstod att Jack the Ripper, eller Whitechapel-mördaren, var en gentleman, bland annat med stöd från Stevensons The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde, som på svenska alltid tappat bort attributet, nu senast Charlotte Hjukströms översättning Dr Jekyll & mr Hyde.
Det är svårt att föreställa sig den chock romanens första läsare erfor, när hemligheten uppenbarades: att den beskedlige Jekyll och den våldsamme Hyde var samma person. Det här är en av dubbelgångargenrens obestridliga mästerverk: en komprimerad atmosfärisk skräckberättelse som kan läsas hur många gånger som helst. Hyde är tio gånger så ond som Jekyll, till exempel, vilket borgar för en upptrappad brottslighet, när Hyde ledigt rör sig från det opassande till det avskyvärda. Den olösliga gåtan är varför Jekyll längtade efter och behövde Hyde: vad det var som fattades honom, som tvingade honom att skapa denna primitiva gärningsman.
Stevenson skildrar faran i att uppmärksamma och uppmuntra de monstruösa delarna av personligheten i denna varning mot att forska om det mystiska och metafysiska. För honom är människan en civiliserad apa - romanen innehåller mängder av referenser till Hyde som en hårig apa - med en tunn fernissa som skiljer den kultiverade från den barbariske. Redan titeln avslöjar att det handlar om klass, en degradering från doktorn ned till mistern.
Enligt Borges innehåller titelns The Strange Case även ledtråden som avslöjar att Jekyll och Hyde samsas i en personlighetskluven person. En intressant detalj är den spegel som Jekyll använde sig av vid förvandlingsnumret, för att granska förändringsprocessen - men en spegelbild är som alla bilder alltid falsk, och i det här fallet ännu mer bokstavligt, för vad såg han: sig själv (Jekyll) eller den andre (Hyde), och när upphör den ene för att bli den andre?
Stevensons stil är överspänd och melodramatisk, och pigg - översättaren har i stort sett lyckats bra med att överföra hans lediga vardagliga tonfall, om än jag tycker att hon är för sparsam med semikolonen. Men jag önskar verkligen att den här boken blir obligatorisk läsning på Polishögskolan, så att de i fortsättningen slutar att koncentrera sitt sökande efter en Hyde, när gärningsmannen ofta nog är en Jekyll.
Nu har förstås dubbelnaturen Jekyll och Hyde ändå lämnat fiktionen och klivit in i vårt kollektiva medvetande - senast när den våldsamme Hagamannen greps förra året, efter att ha terroriserat en hel stadsdel i Umeå i nästan tio år. Polisen fann det otänkbart att denne mordiske figur kunde vara familjefar - när för drygt hundra år sedan Londonpolisen förstod att Jack the Ripper, eller Whitechapel-mördaren, var en gentleman, bland annat med stöd från Stevensons The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde, som på svenska alltid tappat bort attributet, nu senast Charlotte Hjukströms översättning Dr Jekyll & mr Hyde.
Det är svårt att föreställa sig den chock romanens första läsare erfor, när hemligheten uppenbarades: att den beskedlige Jekyll och den våldsamme Hyde var samma person. Det här är en av dubbelgångargenrens obestridliga mästerverk: en komprimerad atmosfärisk skräckberättelse som kan läsas hur många gånger som helst. Hyde är tio gånger så ond som Jekyll, till exempel, vilket borgar för en upptrappad brottslighet, när Hyde ledigt rör sig från det opassande till det avskyvärda. Den olösliga gåtan är varför Jekyll längtade efter och behövde Hyde: vad det var som fattades honom, som tvingade honom att skapa denna primitiva gärningsman.
Stevenson skildrar faran i att uppmärksamma och uppmuntra de monstruösa delarna av personligheten i denna varning mot att forska om det mystiska och metafysiska. För honom är människan en civiliserad apa - romanen innehåller mängder av referenser till Hyde som en hårig apa - med en tunn fernissa som skiljer den kultiverade från den barbariske. Redan titeln avslöjar att det handlar om klass, en degradering från doktorn ned till mistern.
Enligt Borges innehåller titelns The Strange Case även ledtråden som avslöjar att Jekyll och Hyde samsas i en personlighetskluven person. En intressant detalj är den spegel som Jekyll använde sig av vid förvandlingsnumret, för att granska förändringsprocessen - men en spegelbild är som alla bilder alltid falsk, och i det här fallet ännu mer bokstavligt, för vad såg han: sig själv (Jekyll) eller den andre (Hyde), och när upphör den ene för att bli den andre?
Stevensons stil är överspänd och melodramatisk, och pigg - översättaren har i stort sett lyckats bra med att överföra hans lediga vardagliga tonfall, om än jag tycker att hon är för sparsam med semikolonen. Men jag önskar verkligen att den här boken blir obligatorisk läsning på Polishögskolan, så att de i fortsättningen slutar att koncentrera sitt sökande efter en Hyde, när gärningsmannen ofta nog är en Jekyll.
"Nobody knows the way to heaven, baby"
"Now here I am, I'm pushing 24
I've got a house and a little terrace on the lawn
my baby is grown and I'm as happy as a fawn
now only the beauty of the world delays me".
Jag har lyssnat oroväckande mycket på detta band från Nya Zeeland, och allra mest låten "Advice For Young Mothers To Be", tills jag fattade att volymen blev starkare för varje gång, och att dörren var öppen, och att vår granne ska ha en baby i höst - - -
Poetiken
51 När du har slutat bry dig om vad andra (s)tänker.
My nose is bleeding from rubbing it into books
Kristoffer Leandoer är poeten som blev skräck- och sedermera fantasy-författare, men han har nu i vår utgett en bok jag har längtat länge efter: en mix av essä och litteraturhistoria som heter Huset som Proust byggde. 200 års fransk modernism. Det är ett bygge som jag skulle kunna göra hur många invändningar som helst mot, men ett mer bestående intryck är hur smidigt Leandoer rör sig mellan den rika franska moderna litteraturen, som här börjar med Nerval och slutar med kritikerna Pierre Bayard.
En invändning är att Leandoer ändå gör det lite svårt för sig, genom att inledningsvis skissera ritningen till det hus som franska författare byggt, som en protest mot den strikta regelsamlingen som klassicismen nedtecknade på 1600-talet - i detta hus reduceras Prousts verksamhet till ett rum, om än han med självklarhet blir centrum i framställningen (1998 gav Leandoer ut den korta Proustboken Jag. Du. Vi.). Det tenderar att bli lite trångt om utrymmet när disparata figurer ska samsas, och dylika grupperingar visar sig bli ganska långsökta. Att söka tendenser och sedan klumpa ihop bevismaterialet är en lite suspekt arbetsmetod: genier låter sig sällan systematiseras.
Men jag tilltalas av Leandoers entusiasm, och hur han visar att det i Frankrike fanns anledning att revoltera: hans grundtes är att upproret skapar en hyperfiktion, en "ren litteratur", som inte handlar om något annat än sig själv - en formel som visserligen stämmer in på ganska mycket annan litteratur, men Leandoer visar hur "äcklet inför livets realiteter" får dem att ta avstånd från att ens försöka skildra en igenkännbar verklighet, bland annat manifesterat i Mallarmés legendariskt omöjliga projekt "Boken", som existerar i kraft av sin frånvaro.
I svensk litteraturforskning blir Baudelaire gärna den förste modernisten: Leandoer väljer att inleda med föregångaren Nerval, och sedan följer en lång radda mestadels manliga färgstarka storheter, varav trots allt de flesta är gamla bekanta. Kapitlet om Baudelaire är kort, men det är också en författare som det finns någorlunda bra saker skrivna om på svenska - men Leandoer begår ett misstag när han tror att det finns likheter mellan Baudelaires satanism och Mick Jaggers "Sympathy for the Devil", eftersom det var Marianne Faithfull som lånade honom Bulgakovs Mästaren och Margarita, med en helt annan djävulsgestalt. En bok som genast borde översättas är Villiers S/F-klassiker L´Eve Future.
Det är befriande att läsa hur till exempel Rimbaud tog avstånd från formfulländningen just därför att han behärskade den så väl - att den lille slyngeln var en mönsterelev som fick alla priser och utmärkelser som gick att få i skolan är känt, men Leandoer visar att dessa priser belönade ett handlag i retorik och poesi. Därför går det att säga att Rimbaud egentligen inte övergav poesin som tjugoåring - han hade aldrig tillhört poesin: vad Rimbaud skrev var något annat.
Det centrala kapitlet handlar förstås om den astmatiske Proust, som enligt Leandoer var en av de få som tillämpade "heminredning som en form av självmord", med sina dammiga möbler. Proust blir här läst som en deckarförfattare - ett annat kapitel ägnar Leandoer åt den förbisedda franska deckargenren, något han skrivit tidigare om - och det är ganska motiverat, med tanke på alla hemligheter och falskheter som frodas i Prousts stora roman.
En bra bok? Suveränt skriven, om än något ojämnt i kanterna. För att samvaron i huset som Leandoer byggde ska bli lite mer bekväm kunde kanske fler kvinnor ha fått chansen att stiga över tröskeln. Ett pliktskyldigt kapitel om Duras och någon till, men Hélèn Cixous får minsann stå utanför och glo in genom fönstren.
En invändning är att Leandoer ändå gör det lite svårt för sig, genom att inledningsvis skissera ritningen till det hus som franska författare byggt, som en protest mot den strikta regelsamlingen som klassicismen nedtecknade på 1600-talet - i detta hus reduceras Prousts verksamhet till ett rum, om än han med självklarhet blir centrum i framställningen (1998 gav Leandoer ut den korta Proustboken Jag. Du. Vi.). Det tenderar att bli lite trångt om utrymmet när disparata figurer ska samsas, och dylika grupperingar visar sig bli ganska långsökta. Att söka tendenser och sedan klumpa ihop bevismaterialet är en lite suspekt arbetsmetod: genier låter sig sällan systematiseras.
Men jag tilltalas av Leandoers entusiasm, och hur han visar att det i Frankrike fanns anledning att revoltera: hans grundtes är att upproret skapar en hyperfiktion, en "ren litteratur", som inte handlar om något annat än sig själv - en formel som visserligen stämmer in på ganska mycket annan litteratur, men Leandoer visar hur "äcklet inför livets realiteter" får dem att ta avstånd från att ens försöka skildra en igenkännbar verklighet, bland annat manifesterat i Mallarmés legendariskt omöjliga projekt "Boken", som existerar i kraft av sin frånvaro.
I svensk litteraturforskning blir Baudelaire gärna den förste modernisten: Leandoer väljer att inleda med föregångaren Nerval, och sedan följer en lång radda mestadels manliga färgstarka storheter, varav trots allt de flesta är gamla bekanta. Kapitlet om Baudelaire är kort, men det är också en författare som det finns någorlunda bra saker skrivna om på svenska - men Leandoer begår ett misstag när han tror att det finns likheter mellan Baudelaires satanism och Mick Jaggers "Sympathy for the Devil", eftersom det var Marianne Faithfull som lånade honom Bulgakovs Mästaren och Margarita, med en helt annan djävulsgestalt. En bok som genast borde översättas är Villiers S/F-klassiker L´Eve Future.
Det är befriande att läsa hur till exempel Rimbaud tog avstånd från formfulländningen just därför att han behärskade den så väl - att den lille slyngeln var en mönsterelev som fick alla priser och utmärkelser som gick att få i skolan är känt, men Leandoer visar att dessa priser belönade ett handlag i retorik och poesi. Därför går det att säga att Rimbaud egentligen inte övergav poesin som tjugoåring - han hade aldrig tillhört poesin: vad Rimbaud skrev var något annat.
Det centrala kapitlet handlar förstås om den astmatiske Proust, som enligt Leandoer var en av de få som tillämpade "heminredning som en form av självmord", med sina dammiga möbler. Proust blir här läst som en deckarförfattare - ett annat kapitel ägnar Leandoer åt den förbisedda franska deckargenren, något han skrivit tidigare om - och det är ganska motiverat, med tanke på alla hemligheter och falskheter som frodas i Prousts stora roman.
En bra bok? Suveränt skriven, om än något ojämnt i kanterna. För att samvaron i huset som Leandoer byggde ska bli lite mer bekväm kunde kanske fler kvinnor ha fått chansen att stiga över tröskeln. Ett pliktskyldigt kapitel om Duras och någon till, men Hélèn Cixous får minsann stå utanför och glo in genom fönstren.
Poetiken
50 Diktigpetter, duktigpetter.
Frankly, Mr Birro
Seminariet om modern poesi blev väldigt trevande tassande stillastående, eftersom alla deltagarna tyckte samma sak, men det var bra uppläsningar av Marcus B, Åsa Maria K, Malte P ("Ett apokryfiskt tillägg till Malteböckerna", och nya dikter om tjurar), Sara H (nya dikter om hamstrar) och Calle H (med koreografi). Nicolai Dungers konsert, som mest innehöll Edith Södergran, var fantastisk: han var på lekfullt humör, och det gjorde underverk med skivans ibland lite tama orkestreringar - här kompades han enbart av en fiol, och det var bättre. Malte är som en Hjalmar Söderbergkaraktär: han har ett så bra sätt att tiga på. Och jag trodde att Marcus Birro skulle vara förbannad på mig, för att jag skrivit "Vad ska han göra på poesifestivalen?", vilket han tyckte var subtilt elakt - men han var bara vänlig. Jag påminde om hans framträdande på skolan för ett par år sedan, och jag minns det som ett bra framträdande; jag tror också att jag har underskattat hans dikter - - -
Vad vet jag?
Jag åker idag till poesifestivalen för att lyssna på ett seminarium om ung poesi, och senare Nicolai Dungers Edith Södergranlåtar. Jag vet inte om det är så taktiskt att lägga festivalen samtidigt som Hultsfred - jag tror att de som skulle gilla Malte Persson och Åsa Maria Kraft i stället står på Hawaii och lyssnar på Mando Diao eller Atlantis och lyssnar på Lamb of God.
My nose is bleeding from rubbing it into books
I en kartong ligger Lotta Lotass senaste bok Den vita jorden prydligt nedpackad, i ett stort antal textsjok av varierande längd - ibland ett ark papper, ibland häftat som pamflett eller ännu längre. Allt är opaginerat, vilket ger ett sken av oändlighet. Det är en pedants mardröm, för vad händer om han börjar misstänka att några blad saknas? Och alla handlar de om i stort sett samma sak: expeditioner, utforskningar, äventyr.
Jag har fullt förtroende för den här författaren, och hennes unika visionära stil, och förmåga att vara prosans kameleont när hon gång efter gång återuppfinner både sig själv och romanformen, som här får göra skäl för sitt Proteus-rykte. Den här texten är ett monster, och läsningen är mödosam och besvärlig, i en pendling mellan det förföriska och det irriterande. Den vita färgen används som extended metaphor, en Moby Dick som ger texten en exakt kyld temperatur. En av Lotass texter handlar om papperets vithet, kanske den mest bekanta tolkningen av Melvilles roman.
Som en speedad vetenskapsman testar Lotass alla stilarter, när hon närmar sig de olika texternas Tarkovskij-liknande Zon: ett kraftfält som påverkar figurerna i olika riktningar. Här finns latinet, telegramstilen, arkaismerna, dialogen och avskrift av en muntlig debatt, och symbioser mellan läroboksprosan och äventyrsbokens stil. Det går att läsa som olika loggböcker, som berättar ett skeende i realtid, och vad som syftas på är förstås den metaroman Lotass frammanar, eller snarare icke- eller anti-roman - på samma sätt som det här är både en icke- och en anti-bok är det så nära det går att komma Borges berömda Eviga bok, där allt hör ihop. Lotass stil är osynlig.
Som ett drömt mål, en hägring, suggereras texternas fixpunkt. Lotass ger ordet åt någon, ett vagt yttre hot introduceras, en utplåningsantydan, som tvingar rösten att upphöra (det är förstås författaren som är hotet, som tystar sina karaktärer). Kroppsliga åkommor och huvudvärk plågar dem, och läsaren vet inte vem som är vem och hur de hör ihop. Oron hemsöker den här tillvaron utan hållpunkter eller markörer, men också ängslig frustration, och sorg.
Gränsen - texterna hålls åtskilda. Zonen återkommer som sagt som trop - en åtråvärd miljö, där Lotass uppehåller sig vid det som är fjärran, avståndet till det avlägsna: själva texten blir en mimetisk hägring, manifesterat i referenser till mätinstrument. Stilen går inte att parafrasera - det är en exotisk Cocteau Twins-estetik, som visar sig i ordvändningar som 'Isblink', möjligen en referens till bandets "Iceblink Luck". Det är en litteratur som söker sig utanför kartan.
Vid sidan av trender och tendenser och konjunkturer skriver Lotass sin säreget präglade bok, och recensenterna undrar om hon driver med dem. Men hon sneglar inte efter vad dessa smakdomare anser är en riktig roman. Hennes projekt kan te sig lika hopplöst som de expeditioner hon skickar ut sina figurer på: det är på flera plan en bok som är oläslig, eftersom den är obunden, och det är svårt att hitta vad som binder ihop de isolerade textstyckena; som osynliga länkar hör de ihop, och blir en berättelse om expeditioner som leder till gruvarbete.
Under läsningen av dessa texter (denna text) tänker jag på hur sjömän brukade läsa romaner förr - genom att riva loss ett kapitel var, och läsa dem i skift, och vidarebefordra det lästa till den som stod på tur. När jag har läst en text stoppar jag den underst, och hoppas att jag ska minnas vilket det var, så att jag vet när jag ska sluta - om det nu spelar någon roll, om det nu går att avsluta en text utan både början och slut.
Poetiken
49 En känsla av att det är fem minuter kvar får dig att börja skriva.
William, it was really something
WHY MEN ENTER HEAVEN
Men are admitted into heaven not because they have curbed and governed their passions, or have no passions, but because they have cultivated their understandings. The treasures of heaven are not negations of passion, but realities of intellect, from which the passions emanate, uncurbed in their eternal glory. The fool shall not enter into heaven, let him be ever so holy. Holiness is not the price of entrance into heaven. Those who are cast out are all those who, having no passions of their own, because no intellect, have spent their lives in curbing and governing other people´s by the various arts of poverty and cruelty of all kinds. The modern church crucifies Christ with the head downwards. Woe, woe, woe to you hypocrites!
William Blake, "Prose Fragments"
Jag tycker att Blake börjar låta mer och mer Morrisseygnällig.
Men are admitted into heaven not because they have curbed and governed their passions, or have no passions, but because they have cultivated their understandings. The treasures of heaven are not negations of passion, but realities of intellect, from which the passions emanate, uncurbed in their eternal glory. The fool shall not enter into heaven, let him be ever so holy. Holiness is not the price of entrance into heaven. Those who are cast out are all those who, having no passions of their own, because no intellect, have spent their lives in curbing and governing other people´s by the various arts of poverty and cruelty of all kinds. The modern church crucifies Christ with the head downwards. Woe, woe, woe to you hypocrites!
William Blake, "Prose Fragments"
Jag tycker att Blake börjar låta mer och mer Morrisseygnällig.
Poetiken
48 Ett imperativ, och du lyder, utan att ifrågasätta.
My nose is bleeding from rubbing it into books
Jag må vara dålig på att vara bra när det gäller mycket, men jag är i alla fall bra på att må dåligt - dock utan att lyckas bli sjuk. Bättre (sämre?) lyckades Ben Watt från Everything But The Girl när han 1992 drabbades av Churg-Strauss syndrom, en immunsjukdom som drabbar pollenallergiker (med andra ord är sjukdomen mig hack i häl), och han skrev senare boken Patient, som mestadels skildrar de första månaderna. Nu finns boken också på svenska, i Bodil Malmstens underavdelning till Modernista, Finistère: den är som vanligt utsökt formgiven av Lars Sundh, med Watts patientbricka i prydlig plastficka.
Det är en fantastisk bok, alltifrån inledningens läkare som kommer med "en dålig nyhet och en dålig nyhet" till den lyckosamma upplösningen, med en återupptagen karriär i bandet tillsammans med hustrun Tracey Thorn: deras förhållande skildras ömt kärleksfullt. Först efter ett stort antal feldiagnoser - astma, virus, hjärtbesvär, gallsten, magsår, HIV, japansk parasit, blodförgiftning (det är som ett vanligt avsnitt av "House") - konstateras att det är den ovanliga Churg-Strauss syndrom som orsakat de symtom som vilken hypokondriker som helst känner igen så väl. Det är en autoimmun sjukdom - alltså självdestruktiv, som i det här fallet orsakar en organkollaps.
Nu behöver du inte vara EBTG-fan för att dyrka den här boken, men om du känner till deras eleganta intelligenta varma vackra pop blir du inte överraskad över hur skickligt Watt skriver. Han delar namn med en känd Beckett-hjälte, men det finns väldigt lite av neuroser hos honom: den dubbeltydiga titeln går översättningen miste om - en ordagrann översättning kunde vara Den tålmodige patienten, och det är med tålamod han uthärdar sjukdomsförloppet. Att bli patient är samtidigt att bli barn, visar han med sin skildring av hur han blir helt beroende av andra medan sjukdomen härjar som mest: då liknar det ett krig.
Det är sakligt och utan gnäll; nyfiket och osjälviskt förundras han över sjukdomen, och hans berättelse saknar förebråelser och anklagelser mot det orättvisa Ödet. Här finns ingen bitterhet, och man kan undra om han har rensat undan den. Men det liknar mer en inställning än något kalkylerat: i stället för att fråga sig 'varför jag?' kan man undra 'varför någon alls?': "Det tjänar ingenting till att älta min otur, men inte heller att begrava den, men det tar tid att förstå den och att slussa in den i lyckligare dagar."
Noggranna redogörelser för mediciner och behandling samsas med mer diffusa skildringar av smärtans verkningar. Watt tappar 85% av sin tunntarm, som är så viktig för matsmältningen, och han får en sträng diet (mest vitt bröd och öl: i och för sig en ganska typisk engelsk kosthållning). Han får nöja sig med små diskreta glädjeämnen, som lyckan i att kunna ligga på sidan efter flera veckor på rygg, eller glädjen i att få aromterapeutisk fotmassage och fötter som luktar grapefrukt hela eftermiddagen.
Översättningen av poeten Niclas Nilsson är oftast följsam och lyckosam, men han kunde undvika ordet 'blank', när Watt avser någon som ser uttryckslös eller oförstående ut. Vad jag saknar är ändå en epilog som skildrar hur det har gått sedan boken utkom i maj 1997. Everything But The Girl har fortsatt turnera och ge ut skivor, men det enda som nämns här är hur han beskriver de första konserterna efter sjukdomen, och hur han tycker att han sjunger bättre: han undrar om det beror på att han är mer ihålig, att rösten får bättre klang då.
Det är en fantastisk bok, alltifrån inledningens läkare som kommer med "en dålig nyhet och en dålig nyhet" till den lyckosamma upplösningen, med en återupptagen karriär i bandet tillsammans med hustrun Tracey Thorn: deras förhållande skildras ömt kärleksfullt. Först efter ett stort antal feldiagnoser - astma, virus, hjärtbesvär, gallsten, magsår, HIV, japansk parasit, blodförgiftning (det är som ett vanligt avsnitt av "House") - konstateras att det är den ovanliga Churg-Strauss syndrom som orsakat de symtom som vilken hypokondriker som helst känner igen så väl. Det är en autoimmun sjukdom - alltså självdestruktiv, som i det här fallet orsakar en organkollaps.
Nu behöver du inte vara EBTG-fan för att dyrka den här boken, men om du känner till deras eleganta intelligenta varma vackra pop blir du inte överraskad över hur skickligt Watt skriver. Han delar namn med en känd Beckett-hjälte, men det finns väldigt lite av neuroser hos honom: den dubbeltydiga titeln går översättningen miste om - en ordagrann översättning kunde vara Den tålmodige patienten, och det är med tålamod han uthärdar sjukdomsförloppet. Att bli patient är samtidigt att bli barn, visar han med sin skildring av hur han blir helt beroende av andra medan sjukdomen härjar som mest: då liknar det ett krig.
Det är sakligt och utan gnäll; nyfiket och osjälviskt förundras han över sjukdomen, och hans berättelse saknar förebråelser och anklagelser mot det orättvisa Ödet. Här finns ingen bitterhet, och man kan undra om han har rensat undan den. Men det liknar mer en inställning än något kalkylerat: i stället för att fråga sig 'varför jag?' kan man undra 'varför någon alls?': "Det tjänar ingenting till att älta min otur, men inte heller att begrava den, men det tar tid att förstå den och att slussa in den i lyckligare dagar."
Noggranna redogörelser för mediciner och behandling samsas med mer diffusa skildringar av smärtans verkningar. Watt tappar 85% av sin tunntarm, som är så viktig för matsmältningen, och han får en sträng diet (mest vitt bröd och öl: i och för sig en ganska typisk engelsk kosthållning). Han får nöja sig med små diskreta glädjeämnen, som lyckan i att kunna ligga på sidan efter flera veckor på rygg, eller glädjen i att få aromterapeutisk fotmassage och fötter som luktar grapefrukt hela eftermiddagen.
Översättningen av poeten Niclas Nilsson är oftast följsam och lyckosam, men han kunde undvika ordet 'blank', när Watt avser någon som ser uttryckslös eller oförstående ut. Vad jag saknar är ändå en epilog som skildrar hur det har gått sedan boken utkom i maj 1997. Everything But The Girl har fortsatt turnera och ge ut skivor, men det enda som nämns här är hur han beskriver de första konserterna efter sjukdomen, och hur han tycker att han sjunger bättre: han undrar om det beror på att han är mer ihålig, att rösten får bättre klang då.
Du trodde att du hade två barn, men -
- Hur många barn har du?
- Tre: Adrian, Lukas, och Nånannan. Jag vet inte om Nånannan är pojke eller flicka, men jämt när något djävulstyg har uträttats säger mina söner mekaniskt "Inte-jag". - Jaha, och vem var det då? - Nånannan!
- Tre: Adrian, Lukas, och Nånannan. Jag vet inte om Nånannan är pojke eller flicka, men jämt när något djävulstyg har uträttats säger mina söner mekaniskt "Inte-jag". - Jaha, och vem var det då? - Nånannan!
Det måste vara radion
Till det sista radioprogrammet i vår läser jag Irène Némirovskys korta dubbelroman Balen och Höstflugorna, som jag har läst förut. Vi ska också tipsa om sommarläsning, och då tycker jag att man ska läsa Truman Capotes Med kallt blod, som jag själv har läst två somrar (1989 och 2006). Obegripligt nog kommer radioprogrammet tillbaka i höst, på ny tid.
Poetiken
47 Orden ska dansa, spelar ingen roll hur.
Poetiken
46 Först hör du den, sedan ser du den. Men det är ljudet som är ingivelsen, skapelseögonblickets ursprung.
My nose is bleeding from rubbing it into books
För mig är naturen en stor gåta: jag hyser stor respekt för den och dess invånare, men känner mig främmande och otymplig när jag vistas där. Mer hemma känner sig förstås Kerstin Ekman, som har tillbringat en stor del av sitt liv där, och nu äntligen har samlat sina erfarenheter i den stora volymen essäer som fått namnet Herrarna i skogen - en titel som får sin förklaring i de manliga författare som tidigare skildrat livet i skogen, och som Ekman befinner sig i ständig dialog med, på ett fruktbart men i längden nästan utmattande sätt.
Ändå - boken är ett veritabelt kraftprov, som lever gott och långt på sin räckvidd och sannerligen imponerar Ekman genom att briljera både med gediget botaniska och litterära kunskaper. Med imponerande detaljkänsla och närsynt granskning håller hon upp vår svenska natur och skog inför vårt bländade öga - och sannerligen om vi inte trött suckar "ett mästerverk" ganska många gånger under vår läsning.
Under trettio års vistelse i svenska skogar har Ekman träffat på folk endast sex gånger, menar hon - och detta verk utgör ofta en elegi över den förlorade svenska skogen. Men det är vi människor som har övergett den, som har vänt den ryggen, i jakt på andra upplevelser av säkerligen mer efemär karaktär. Ekman visar här tydligt hur den profana skogen kan bli vår sakrala erfarenhet.
Mest läsvärd av de sju avsnitten är kanske det som fått namnet "VARELSERNA", som skildrar den besjälade skogen, där vi bland andra hittar Goethe med sin farliga "Erlkönig" - för övrigt en lätt bearbetning av Herders översättning av en nordisk ballad. Här hittar vi också alla dessa älvor och naturväsen som vi ofta skämtar nedlåtande om, men där vi sällan kan undkomma ett envoi som lyder: "vad vet vi?"
Skogen som gränsområdet där människan riskerar att förvandlas till djur är något som Ekman verkligen har kläm på. Hon är bra på de vassa iakttagelserna, och som allra bäst när hon stannar upp och kommer med koncisa påståenden som en sammanfattning. Med sina läsningar av dessa skogens skribenter lyckas hon göra dem nästan mer läsvärda än de är i egen rätt. Hon kostar på sig en gnutta gnäll angående hycklande miljövänner och amatörer som fördömer saker i onödan, men det bestående intrycket blir sorgesången som hon stämmer upp i.
Men det är då en tjock och ganska jobbig bok, där läsaren ibland flämtar, och tycker att författaren påminner om en skitjobbig guide, som har lite för mycket fakta att förmedla. Förvisso har detta formen av ett livsverk - Ekmans viktigaste bok - men att läsa den med lånetiden som en skugga över sig inbjuder sällan till reflektion eller eftertanke. Samtidigt är det själva lärdomen som är poängen med Ekmans metod: hon tar formen av en uråldrig ciceron, en vis kvinna som trots utvikningar och digressioner lyckas hålla sig till väsentligheterna. Jag är imponerad, och alldeles utmattad. Hennes bok är som en skog: tät, svårorienterad, dunkel och mörk, svårgenomtränglig - och kuslig.
Ändå - boken är ett veritabelt kraftprov, som lever gott och långt på sin räckvidd och sannerligen imponerar Ekman genom att briljera både med gediget botaniska och litterära kunskaper. Med imponerande detaljkänsla och närsynt granskning håller hon upp vår svenska natur och skog inför vårt bländade öga - och sannerligen om vi inte trött suckar "ett mästerverk" ganska många gånger under vår läsning.
Under trettio års vistelse i svenska skogar har Ekman träffat på folk endast sex gånger, menar hon - och detta verk utgör ofta en elegi över den förlorade svenska skogen. Men det är vi människor som har övergett den, som har vänt den ryggen, i jakt på andra upplevelser av säkerligen mer efemär karaktär. Ekman visar här tydligt hur den profana skogen kan bli vår sakrala erfarenhet.
Mest läsvärd av de sju avsnitten är kanske det som fått namnet "VARELSERNA", som skildrar den besjälade skogen, där vi bland andra hittar Goethe med sin farliga "Erlkönig" - för övrigt en lätt bearbetning av Herders översättning av en nordisk ballad. Här hittar vi också alla dessa älvor och naturväsen som vi ofta skämtar nedlåtande om, men där vi sällan kan undkomma ett envoi som lyder: "vad vet vi?"
Skogen som gränsområdet där människan riskerar att förvandlas till djur är något som Ekman verkligen har kläm på. Hon är bra på de vassa iakttagelserna, och som allra bäst när hon stannar upp och kommer med koncisa påståenden som en sammanfattning. Med sina läsningar av dessa skogens skribenter lyckas hon göra dem nästan mer läsvärda än de är i egen rätt. Hon kostar på sig en gnutta gnäll angående hycklande miljövänner och amatörer som fördömer saker i onödan, men det bestående intrycket blir sorgesången som hon stämmer upp i.
Men det är då en tjock och ganska jobbig bok, där läsaren ibland flämtar, och tycker att författaren påminner om en skitjobbig guide, som har lite för mycket fakta att förmedla. Förvisso har detta formen av ett livsverk - Ekmans viktigaste bok - men att läsa den med lånetiden som en skugga över sig inbjuder sällan till reflektion eller eftertanke. Samtidigt är det själva lärdomen som är poängen med Ekmans metod: hon tar formen av en uråldrig ciceron, en vis kvinna som trots utvikningar och digressioner lyckas hålla sig till väsentligheterna. Jag är imponerad, och alldeles utmattad. Hennes bok är som en skog: tät, svårorienterad, dunkel och mörk, svårgenomtränglig - och kuslig.
Egon Schiele
Eftersom jag glömde svaren i går: Egon Schiele dog på grund av influensa. Lee Miller spelade en staty i Cocteaus film. Resten av frågorna var så generande enkla att de kan ni redan - - -
Lo and Behold
Gårdagens övningar ute på landet fick mig att minnas hur jag som barn övernattade i Torrböle och fick en natt se ett lodjur smyga omkring bland planken på gården, kanske fem meter från fönstret, där jag tronade mellan kusiner och morbröder som hade lika svårt att sova på nätterna som jag. Det förblir ett av mitt livs mest spännande ögonblick - vi hade någon kväll tidigare gjort en sen promenad där ute, och jag hade fått höra många historier om björnar och vargar, vilket förstås stegrade min rädsla för mörkret ganska många grader, men att vi skulle få se lokatten var mer än vi vågade önska oss.
Poetiken
45 En hemlighet: yppa den inte - - -
Ett hundjobb
När jag ombads göra vara markör i den östgötska skogen fick jag ta med mig en termos kaffe och det Proustverk jag just då höll på med (jag tror att det var Kring Guermantes), och min enda syssla var att jag skulle hålla mig utom synhåll för de hundar som lite då och då skulle känna min vittring och markera att de uppfattat min närvaro. Jag minns att det var sällsamt att uppleva kontrasten med de minutiöst noggrant skildrade mondäna franska salongerna i slutet av 1800-talet och min trädomgivning; enda sällskapet var de fåtaliga myrorna som ibland kilade över boksidan. Jag minns inte hur många timmar jag låg där, men det var med nöd och näppe boken räckte tiden ut.
Merci
Jag kan störa mig på eleverna när de berättar om alla dessa timmar de tillbringar framför tv-spelen och det där som de kallar för internet - tills jag minns hur jag på 80-talet satt uppe på nätterna och lyssnade på radioreferat av US Open-matcher mellan Mats Wilander och Ivan Lendl eller Davis Cup-matcher mellan Wilander och John McEnroe, som ibland kunde hålla på i sex timmar, och vem av oss har slösat bort mest tid? Idag finalen mellan Federer och Nadal, och det var som vanligt lika omöjligt att slå Nadal på grus, och ändå en så otroligt bra match, och vem är jag att nostalgiskt sakna evighetslånga bolldueller när vi får se två så taktiskt skickliga spelare? Dock tror jag inte ens att radions entusiastiska kommentatorer hade kunnat göra matchen lika minnesvärd som WIlanders många bataljer, där han ofta framgångsrikt tråkade ihjäl sin motståndare.
Poetiken
44 Det är ett sätt att bemöta likgiltigheten.
"in our life alone does Nature live"
Jag tänker ibland på Coleridges majestätiska dikt "Dejection: An Ode", en av de mest gripande av de brittiska romantikernas alster, och hans dystra ord om hur han upplever naturen och kvällshimlen, med dess måne och stjärnor: "I see them all so excellently fair / I see, not feel, how beautiful they are!" Jag såg verkligen fram mot Gunnar Hardings översättning, men hans ord känns konstruerade, och drabbar inte med den enkelhet som Coleridge hittade: "jag ser de rena ljus som himlen bär, / jag ser, men känner ej all skönhet som finns där" (2000). Och vad hände med det signifikativa utropstecknet! Ändå är Hardings tre böcker om romantiken hur bra sommarläsning som helst, vilken som helst av dem. Att läsa Coleridge är som att vada i sorgsenhet och brustna ambitioner, och dikter som i sin fragmentariska form alltid är lika vackra men ofullständiga.
My nose is bleeding from rubbing it into books
Det är förstås grymt orättvist att den talangfulle skådespelaren Jonas Karlsson (som ska vara Strindberg i Svt i jul) också skriver noveller: som om det inte räckte med att han förutom att vara en så genomskicklig skådis även är jazzmusiker. Det andra målet heter hans debutsamling, och titeln anspelar på fotboll (det skulle inte förvåna mig om han har spelat på minst division II-nivå).
Nog må jag ursäktas om jag åtminstone lite grand hoppades att det skulle vara åtminstone lite dåligt - men, nä, det är klart att det här är hur genomkompetent som helst. Dock tror jag att Karlsson gör det lite lätt för sig, och att det är just talangen som är hans farligaste fiende. Det finns en viss lojhet i hur han berättar sina historier, som om han inte en själv tar dem på riktigt allvar. Han uppvaktas av latheten.
Det första och sista intrycket är förstås att Karlsson har läst Raymond Carver väldigt noggrant, för även här handlar det om de där vid det här laget ganska uttjatade vanliga människorna (som kanske bara finns i litteraturen), som återkommer i berättelser, och en gåta som visar sig i en novell får sin pedagogiska förklaring ett par noveller senare, genom att den allvetande berättaren redogör för hur saker och ting hör ihop och hur människor känner varandra.
Novellerna är småroliga, som sagt var skickligt skrivna, men ett irriterande maner är att Karlsson gör stor sak av att vi först efter ett antal sidor får veta att huvudpersonen eller berättarjaget är en kvinna - första gången kan det vara ett fräscht om än skrivskolemässigt grepp, men knappast fjärde, femte gången. Det här är noveller som knappast kommer att förändra världen, knappast ens den litterära.
Som en kuf återkommer till exempel författaren Coletho i flera noveller. Att namnet påminner om brasilianaren Coelho är förstås en tillfällighet. Men Karlsson gör inte så mycket av sin författare, en ganska förutsägbart intetsägande hybrid mellan Bob Hansson och Bruno K. Öijer. En annan författare som dyker upp är inte helt oväntat Strindberg, i den avslutande novellen förekommer repliker som kunde ha varit skrivna av honom.
Intressantare är det att följa hur Karlsson skildrar människor som konsekvent har lurat sig själva: falska människor som håller upp en fasad, till exempel att utmåla sig själv som lyckad, eller som döljer något i sitt förflutna. Han är bra på att skriva om dessa - mycket bättre än när Fredrik Lindström gjorde något liknande i sin novellsamling Vad gör alla superokända människor om dagarna eller i filmen Vuxna människor - liksom om människor som är osäkra på saker, händelser och personer. Glimtar av självförakt behärskar den här författaren bra - men det lär också vara en specialitet hos skådespelare, att betvivla och hata sig själv.
Nog må jag ursäktas om jag åtminstone lite grand hoppades att det skulle vara åtminstone lite dåligt - men, nä, det är klart att det här är hur genomkompetent som helst. Dock tror jag att Karlsson gör det lite lätt för sig, och att det är just talangen som är hans farligaste fiende. Det finns en viss lojhet i hur han berättar sina historier, som om han inte en själv tar dem på riktigt allvar. Han uppvaktas av latheten.
Det första och sista intrycket är förstås att Karlsson har läst Raymond Carver väldigt noggrant, för även här handlar det om de där vid det här laget ganska uttjatade vanliga människorna (som kanske bara finns i litteraturen), som återkommer i berättelser, och en gåta som visar sig i en novell får sin pedagogiska förklaring ett par noveller senare, genom att den allvetande berättaren redogör för hur saker och ting hör ihop och hur människor känner varandra.
Novellerna är småroliga, som sagt var skickligt skrivna, men ett irriterande maner är att Karlsson gör stor sak av att vi först efter ett antal sidor får veta att huvudpersonen eller berättarjaget är en kvinna - första gången kan det vara ett fräscht om än skrivskolemässigt grepp, men knappast fjärde, femte gången. Det här är noveller som knappast kommer att förändra världen, knappast ens den litterära.
Som en kuf återkommer till exempel författaren Coletho i flera noveller. Att namnet påminner om brasilianaren Coelho är förstås en tillfällighet. Men Karlsson gör inte så mycket av sin författare, en ganska förutsägbart intetsägande hybrid mellan Bob Hansson och Bruno K. Öijer. En annan författare som dyker upp är inte helt oväntat Strindberg, i den avslutande novellen förekommer repliker som kunde ha varit skrivna av honom.
Intressantare är det att följa hur Karlsson skildrar människor som konsekvent har lurat sig själva: falska människor som håller upp en fasad, till exempel att utmåla sig själv som lyckad, eller som döljer något i sitt förflutna. Han är bra på att skriva om dessa - mycket bättre än när Fredrik Lindström gjorde något liknande i sin novellsamling Vad gör alla superokända människor om dagarna eller i filmen Vuxna människor - liksom om människor som är osäkra på saker, händelser och personer. Glimtar av självförakt behärskar den här författaren bra - men det lär också vara en specialitet hos skådespelare, att betvivla och hata sig själv.
Poetiken
43 För att du (egentligen) är stum.
Poetiken
42 För att bevara och vårda sprickan.
My nose is bleeding from rubbing it into books
I hundra korta kapitel berättas Mr Jones´ Rules for the Modern Man, av Dylan Jones, som är redaktör på den brittiska tidskriften GQ - och jag skulle kunna raljera en stund över medelålderskriser (i själva verket verkar Jones egen kris ha varit katalysator för bokens tillkomst), eller försöka beskriva min frus reaktion när hon i ett obevakat ögonblick såg vad jag läste - men en fnysning gör sig inte bra i tryck.
Det är då en mastig historia han har levererat, denne engelsman. Om jag inte minns fel skrev Ebba von Sydow häromåret några liknande regler för kvinnor, men var inte det en kort historia? Den här boken är på drygt 400 sidor. Jag antar att vem som helst kan tänka sig upplägget i den här, eftersom det faktiskt har skrivits böcker av det här slaget sedan 50-talet (egentligen är det väl samma bok som har skrivits om och om igen, så även denna). Det längsta kapitlet handlar om hur en man håller ett tal (lustigt nog ingår inte rådet att köpa det hos talskrivarna.se), och det kortaste hur en man köper - eh, kvinnounderkläder.
Men mest handlar det förstås om att vara cool, vilket är manlighetens viktigaste egenskap - men jag tippar att den som måste lära sig detta är det redan kört för: exempelvis tipsar Jones om vilka drinkar du ska sippa på om du vill vara cool (alltså, om du inte vet det: kan du då bli cool?). För den stilängslige är tillvaron full av koder, och tänkbara fällor att undvika - om du orkar och har råd att bry dig. För mig känns det bara målinriktat och tävlingsstyrt.
På det där typiskt brittiska sättet skriver Jones sexistiskt och cyniskt, och mixtrar sin eleganshysteri med tämligen vulgära uttryck. Om han introducerar ett kvinnligt element i början av ett stycke vet du att det lurar ett snuskigt skämt i slutet av det. Dessutom: för honom verkar klockorna ha stannat på 1954 (typiskt nog heter hans stilikon Frank Sinatra). Folk som själva jobbar på kontor tror att alla gör det, så om du är slaktare eller kirurg (typ de enda yrken jag kom på just nu) kanske du ska hoppa över alla kapitel om jobbrelaterade frågor.
Jag vet inte vilka råd jag kommer att ta med mig efter att ha läst den här boken: kanske att när du går uppför trappor ska du gå bakom kvinnan, om hon svimmar - något jag trodde 2000-talets kvinnor sällan gjorde. Eller att du inte ska efterfråga ett ménage à trois på första dejten. Här finns också råd om hur mycket du ska ge en prostituerad i dricks, och hur du ska klä dig på en lapdancing club (finns det något svenskt ord för detta? - jag bor i - ack! - Jönköping). Kanske jag har mer att lära om hur jag ska köpa blommor? Eller att (en) man ska använda oparfymerad deodorant.
Det mest chockerande med hela boken är förstås att David Cameron, toryledaren, brukar sjunga Pulps "Babies" i sin bil: det rubbar hela min världsbild. Tänk att vi har en Reinfelt som lyssnar på DaBuzz! För all del, Mr Jones är tillräckligt spirituell för att boken ska bli lättsmält, och stundtals tangerar han det underhållande, som när han påpekar det fullt logiska i att ett 'I don´t think so' är ett mer definitivt nekande svar än 'no' i ett e-mail. Medan jag läser tycker jag att det är märkligt att han aldrig nämner Patrick Bateman, för jag börjar känna mig illa till mods över alla dessa förordningar och klädregler - men till sist påstår Jones att du bör inte ha ett ex av American Psycho i ditt sovrum, men då är det kört för mig
Det är då en mastig historia han har levererat, denne engelsman. Om jag inte minns fel skrev Ebba von Sydow häromåret några liknande regler för kvinnor, men var inte det en kort historia? Den här boken är på drygt 400 sidor. Jag antar att vem som helst kan tänka sig upplägget i den här, eftersom det faktiskt har skrivits böcker av det här slaget sedan 50-talet (egentligen är det väl samma bok som har skrivits om och om igen, så även denna). Det längsta kapitlet handlar om hur en man håller ett tal (lustigt nog ingår inte rådet att köpa det hos talskrivarna.se), och det kortaste hur en man köper - eh, kvinnounderkläder.
Men mest handlar det förstås om att vara cool, vilket är manlighetens viktigaste egenskap - men jag tippar att den som måste lära sig detta är det redan kört för: exempelvis tipsar Jones om vilka drinkar du ska sippa på om du vill vara cool (alltså, om du inte vet det: kan du då bli cool?). För den stilängslige är tillvaron full av koder, och tänkbara fällor att undvika - om du orkar och har råd att bry dig. För mig känns det bara målinriktat och tävlingsstyrt.
På det där typiskt brittiska sättet skriver Jones sexistiskt och cyniskt, och mixtrar sin eleganshysteri med tämligen vulgära uttryck. Om han introducerar ett kvinnligt element i början av ett stycke vet du att det lurar ett snuskigt skämt i slutet av det. Dessutom: för honom verkar klockorna ha stannat på 1954 (typiskt nog heter hans stilikon Frank Sinatra). Folk som själva jobbar på kontor tror att alla gör det, så om du är slaktare eller kirurg (typ de enda yrken jag kom på just nu) kanske du ska hoppa över alla kapitel om jobbrelaterade frågor.
Jag vet inte vilka råd jag kommer att ta med mig efter att ha läst den här boken: kanske att när du går uppför trappor ska du gå bakom kvinnan, om hon svimmar - något jag trodde 2000-talets kvinnor sällan gjorde. Eller att du inte ska efterfråga ett ménage à trois på första dejten. Här finns också råd om hur mycket du ska ge en prostituerad i dricks, och hur du ska klä dig på en lapdancing club (finns det något svenskt ord för detta? - jag bor i - ack! - Jönköping). Kanske jag har mer att lära om hur jag ska köpa blommor? Eller att (en) man ska använda oparfymerad deodorant.
Det mest chockerande med hela boken är förstås att David Cameron, toryledaren, brukar sjunga Pulps "Babies" i sin bil: det rubbar hela min världsbild. Tänk att vi har en Reinfelt som lyssnar på DaBuzz! För all del, Mr Jones är tillräckligt spirituell för att boken ska bli lättsmält, och stundtals tangerar han det underhållande, som när han påpekar det fullt logiska i att ett 'I don´t think so' är ett mer definitivt nekande svar än 'no' i ett e-mail. Medan jag läser tycker jag att det är märkligt att han aldrig nämner Patrick Bateman, för jag börjar känna mig illa till mods över alla dessa förordningar och klädregler - men till sist påstår Jones att du bör inte ha ett ex av American Psycho i ditt sovrum, men då är det kört för mig
Dagens råd
Skåpmat
Så här bedömdes jag när jag gjorde lärarpraktik hösten 1997 av min lärare i didaktik (han hade haft en elev vars syster var gift med Anders Olsson, vilket han gjorde en stor affär av): "Vilken märkvärdig rytm och sådan ovanlig stil du lyckas anslå i din rapport. [...] Du arbetar inom hela skalan av känslostormar och tar dig till sist helskinnad ur äventyret bara för att skriva denna rapport. [...] Du är då en snabb och flyhänt skribent." Jag vet inte vad 'flyhänt' betyder, men det låter inte som något bra: för mig låter det som någon som döljer sin tanketomhet bakom eleganta formuleringar. (Jag minns att Malte P. kallades "flyhänt" av någon kritiker, och för mig kan det ordet aldrig bli annat än negativt.) Ändå handlade så mycket om texten om hur jag drabbades av först streptokocker (bara några dagar efter hans besök, vilket gjorde att han starkt identifierade sig med en ond infekterad skugga) och överdoseringar av Dexofen och sedan en allergisk reaktion på penicillinet, vilket tog mig till akuten, så det var med stor möda jag skrev - som alltid.
Poetiken
41 Därför att allt annat är barbari.
Från en surgubbe till en annan: grattis!
En av mina favoritkritiker, Nils Schwartz, som skriver i Expressen, har fått pris av Gerhard Bonnier. Jag gillar hans smak, hans sura ironier, och hans förmåga att uttrycka sig muntert och trumpet på samma gång: "Jag tycker fortfarande det är roligt att läsa. Men det finns stunder på våren när jag börjar se böcker som fyrkantiga tingestar med vassa hörn". Visst, Nils - - -
Nationalsången
"A rush and a push and the land that
We stand on is ours
It has been before
So it shall be again
And people who are uglier than you and I
They take what they need, and just leave"
Morrissey - - -
We stand on is ours
It has been before
So it shall be again
And people who are uglier than you and I
They take what they need, and just leave"
Morrissey - - -
My nose is bleeding from rubbing it into books
När jag cyklar väjer jag instinktivt åt vänster, vilket förstås försätter mig i katastrofala situationer (när jag i en uppförsbacke möter en cyklist). Jag är med andra ord vänsterhänt, och skulle kanske annars ha struntat i Niklas Schiölers bok Avig eller rätt. En vänsterhänt betraktelse, eftersom jag skulle tro att högerhänta har annat att fundera på än vilka bekymmer den vänsterhänte har - exemplet med hur vi väjer i trafiksituationer finns med i boken, om än Schiöler verkar föredra att färdas i en bil (jag vågar inte tänka på vad som skulle kunna hända om jag körde bil oftare).
Schiöler har tidigare skrivit nästan uteslutande om Tranströmer, men här skriver han en kortfattad historia över de vänsterhänta, och avslutar med några personliga betraktelser. Det är ganska smånätt nästan irriterande anspråkslöst: men den vänsterhänte läser utan att kunna välja.
Bibeln namnger endast en vänsterhänt, Ehud, och han är mördare. Annars är det gott om straff som utdelas åt de vänsterhänta, och den högra sidan omtalas ständigt som den rätta, intimt förknippad med Gud, medan den vänstra är ond - latinets sinistrum har gett ordet sinister för vänster, den ogynnsamma sidan, Djävulens sida. Sålunda, skriver Schiöler, går somliga av oss omkring med "lite av fan i kroppen". Engelskans ord kommer från 'lyft', som betyder svag, nedbruten.
Intressant nog finns det även från Småland historier om hur den latenta epilepsin botades genom att man på morgonen i vänsterhanden samlade upp sin egen urin och drack den. Från romarriket meddelar Schiöler orsaken till att retorikerna förbjöds gestikulera med vänsterhanden, och att togan var en halv tvångströja som inte tillät vänsterhanden någon rörelse alls.
En förklaring till varför jag har så dåligt handlag med verktyg är förstås att de tillverkas för högerhänta. Det är också en förklaring till den höga olycksstatistiken för vänsterhänta (ett starkt skäl till varför jag fortsättningsvis ska undvika verktygen), och att vi har 15% kortare medellivslängd. Fler bögar och lesbiska är vänsterhänta. Det finns gott om teorier och statistik, men det är ju bara teorier och statistik, tycks Schiöler vilja säga.
Men ibland överbetonar han: att Michelangos berömda målning i Sixtinska kapellet av Gud och Adam skulle bevisa att den förste människan var vänsterhänt bara för att han tar emot Guds beröring med den handen känns något konstruerat. Schiöler skriver överhuvudtaget lite broderat och pratigt. Han undrar varför det är just vänsterhänta som drabbats av förföljelse, och varför inte till exempel rödhåriga eller storbröstade - men de har väl sina egna stigmata (ilskna respektive korkade), och jag föredrar i så fall det sinistra, även om jag måste dela skammen med Jack the Ripper och Usama bin Laden.
Dagen innan jag lånar Schiölers bok spelar jag på min sista lektion i en klass Morrisseys "I Like You", för jag vill se klassens reaktion på raderna "You´re not _______ in the head, and nor am I, and that is why I like you": självfallet fyller de i 'right', och jag frågar vad de då är, om de inte är 'right', och svarar själv:"You are left in the head".
Hur många blå skåp finns det, egentligen?
I en tidning som heter Aftonbladet skriver Göran Greider om vad han tycker är bra med nyare svensk litteratur, och menar så klart att alla som inte tycker som han har fel, eftersom han har rätt (syllogism). Jaha. "[D]et finns en vid krets av kritiker och författare som har en nästan identisk och dessutom doktrinär syn på vad som är intressant litteratur", skriver han: ja, det är förstås inte så konstigt som han vill få det till (att flera tycker likadant måste inte betyda att det är dåligt, och det är knappast lika många som gillar Ida Börjel som gillar Peter Jöback), och han är likadan själv. Om Raattamaa skriver han att "där finns tyvärr en nedlåtande attityd mot den litteratur som inte stämmer med hans avantgardeteorier" - jag måste säga att det finns inga som är lika aggressiva och hätska som de som gillar den s.k. b r e d a litteraturen: ständigt kommer deras mindervärdeskomplex fram, och de måste alltid påpeka att det som de själva gillar är bra (Greider är likadan). Jag skiter väl i om någon gillar Henning Mankell eller Susanna Alakoski.
Poetiken
40 I mörkret är det någon som ber till dig: det är du.
Den eviga återkomsten
Med slentrianen lurande i hörnet som en loj tiger har jag följt den senaste litteraturdebatten, men tycker som vanligt att nästan alla som blandar sig i inte kan undvika att bli dogmatiska och trångsynt endimensionella. Jag påminner om ett samtal mellan två av de mest sansade figurerna i vår litteratur, Torsten Ekbom och Lotta Lotass - visserligen för så många år sedan som fyra, i den numera nedlagda Allt om böcker. Båda var ense om att det i Sverige skrivs för många traditionella romaner, med fokus på realistiska psykologiska porträtt, och för få som är språkligt orienterade - det är motsatsen till nuvarande debatt. Jag påminner om att Sverige till skillnad från Finland och de finlandssvenska, var efterblivet när modernismen firade triumfer i Europa, och enligt Ekbom väntar vi fortfarande på att upptäcka den. Vi är fast i statarlitteratur och bondeskildringar (nä, jag hatar inte landsbygden, bara för att jag har dåliga personliga erfarenheter). Lotass pekar på vikten att våga misslyckas, att våga skriva det osäkra och oväntade, och Ekboms invändning att den "endimensionella prosan lider av att har man läst den så har man" kan jag bara hålla med om i min väntan på fler böcker som jag inte blir färdig med, fler romaner som gör mig frustrerad, förbannad på ett kreativt sätt och inte på det där deprimerande sättet. Jag vill bli o-road av de böcker jag läser, jag vill ha fler författare som skriver med slutna ögon - - -
Zlatan? C´est moi!
Jag är återkommen från en klassträff för en av mina söner, som går i femman, och vi spelade fotboll, föräldrar (nåja, pappor då) mot barnen, och det måste ha varit de jobbigaste 90 minuterna jag upplevt i mitt liv. Det är säkert svårt att tro det, men jag har varit en talangfull fotbollspelare, som fick spela med de som var två år äldre (när jag var sju år gammal), men det är också oändligt länge sedan jag senast spelade fotboll (när jag gick i femman, kanske). Nu befinner sig min kropp i lika uselt skick som Zlatans (jag klackade tre gånger, varav en var lyckad), och jag misstänker att jag inte klarar av att ta mig ur sängen i morgon, om inte någon snäll själ genast skickar ett bra stretchingprogram. Kan någon svara på varför det här ska vara så jobbigt? Jag spelade ändå bara halva matchen, och efter två minuter var jag så trött att jag såg dubbelt. Men jag gjorde tre mål, bland annat det avgörande, och jag kommer att sova lika gott som Johan Elmander - som bara gjorde två på sin halvlek: ha!
Garbochock!
Jag läste igår i DN en artikel om svensk rocks första och största storhetstid, det begynnande 80-talet och band som Brända Barn, Garbochock, Cosmic Overdose, Lolita Pop (de litterära referenserna, Dagerman och Nabokov, känns nu avlägsna, när band heter saker som - ja, vad? - jag har slutat lyssna på svensk musik). Nu släpps en bunt cd med dessa band, och jag borde glädas, men ack - det ligger i min dator något som min lillebror har släpat dit, "Ny våg", med nästan samtliga band som nämns i artikeln, utspridda på en generös dubbel-cd, och att lyssna på dem nu är ingen rolig erfarenhet, utan mycket känns amatörmossmässigt, med texter att gråta över - av helt fel anledning. Å andra sidan tyckte jag en gång i tiden (det begynnande 90-talet) att det gjordes overkligt mycket bra svensk musik, men när jag lyssnar på det nu skäms jag - - -
Poetiken
39 Det var ett möte mellan 'kanske' och 'måste'.
My nose is bleeding from rubbing it into books
"Det finns ingen intellektuell övning som när det kommer till kritan inte är meningslös." Att läsa Borges ... Bonniers ger äntligen i samlad form ut hans viktigaste verk Ficciones och kallar dem Fiktioner, och ingen vettig människa kan väl bli sur då, och sukta efter dyrare bindning eller bättre papperskvalitet.
Och ändå har gnällspikarna inte riktigt läst Borges på riktigt: boken i centrum ur ett metafysiskt snarare än materiellt perspektiv, skriver Gabriella Håkansson, en av landets främsta lärjungar till den blinde argentinske magikern, och avhandlar kort hans centrala teman mordet och sveket. Jag förtrollas-förhäxas mer än gärna av Borges snillrikt snåriga intrikata intriger, och den där förmågan han har att visa tillvarons bedräglighet: det är inte som du har inbillat dig - en annan, osäkrare inbillning tar över.
I de parallella världar Borges befinner sig i (även nu, drygt tjugo år efter sin död, misstänker man), är miljön snarare tidslig än rumslig: att läsa Borges är som att ha honom sittande bredvid sig, där han skjuter in sina kommenterande fotnoter och till synes irrelevanta påpekanden, på sitt sällsport förringande vis, som får dig som läsare att hela tiden kvickna till. Han ersätter den urgamla retoriska debaclet till debatt om sanning eller sannolikhet med ett suveränt förlösande "det häpnadsväckande" som ges den högsta prestigen; och häpnadsväckande är exakt vad dessa fantasifullt konstruerade texter är.
I essänovellerna från 1940-talet skriver Borges som om det var han som var arkitekten bakom Internet, kanske vår tids främsta symbol för de labyrinter han ständigt umgicks med - och i novellessäerna hänvisar och refererar han till ett otal källor, varav tämligen många leder dig till ett 'file not found': men det är också sidospåren och falluckorna som får dig att alltid välja Borges som läsesällskap, till exempel när du hamnar på en öde ö (om än i fantasin, som om det skulle vara mindre väsentligt), och går där barfota i sanden och sipprar på imaginär konjak och väntar på din sista dag.
Han skriver in sig själv i sina egna texter, ett lekfullt allvarsamt knep han skulle renodla i senare ännu mer postmoderna texter, och det finns en koppling mellan mannen med det osannolikt häpnadsväckande minnet, Funes, som inte kan tänka, och Borges själv, som i något sammanhang som jag har glömt menade att han på grund av sitt goda minne inte kunde vara någon originell tänkare.
Anakronismen behandlas också med suveränitet av den här skojaktige gynnaren, när han leker med cirkulära tidsbegrepp på ett sätt som får Stephen Hawking att framstå som en reaktionär tänkare. Enligt Borges delvis Nietzsche-influerade tanke återkommer vi, ibland som kamrater och annars som fiender, vilket onekligen får vissa dagsaktuella strider att te sig futtiga. Men också att vi har en delaktighet i andra människors förehavanden, eftersom vi är alla människor - därför kan en 1900-talsförfattare skriva Don Quijote, och Kafka - i en novellistisk essä som inte finns i denna volym - uppfinna sina föregångare, och låta dem bli Kafka-artade i sitt skrivande långt innan han skrev sina mardrömsliknande texter (han har "en viss förkärlek för symmetri och smärre anakronismer").
Men det finns också en stor sorg och ett elegiskt tonfall i hela hans estetik, som påverkas av citatet som inledde denna förgängliga text - att skrivandet leder till förtvivlan, och att dess slutstation heter brännugnen. ("Må himlen finnas, även om min plats är i helvetet.") Dock finns det få böcker som till och med en så icke-materialistisk läsare som jag hyser sådan vördnad och respekt för, som Borges. Det här är förstås en makalöst enastående bok, men kanske hellre än den hade jag sett en bok om Borges, skriven av ett antal av landets Borges-läsare: de är legio.
Poetiken
38 Du ville mäta dig, inte bli mätad.
Cervantes och jag
I en av sina mest berömda texter påstår Borges att Pierre Menard på 1900-talet skriver Don Quijote: alltså, inte Cervantes roman, utan en ny roman som är Cervantes roman, men också en helt ny text - Menard kopierar inte Cervantes text, utan han kopierar hans biografi (bokstavligen går i hans fotspår) och hans språk (lär sig hans dialekt), för att kunna skriva den, i egenskap av ursprunglig författare. Poängen är att Don Quijote som bok blivit livlös, enligt Borges, och behöver denna konstgjorda andning. Det är en djärv tanke, för få böcker brukar bli lika hyllade (inte minst när årtusendets bästa roman skulle utses, och samma D.Q. toppade alla listor), och jag kan bara erinra mig Martin Amis som i en roligt välskriven recension (finns i The War Against Cliché) sågar den så att flisorna yr.
Poetiken
37 För att du inte visste, för att du inte vet.
"Words mean so little and money less, when you´re lying next to me"
För tjugo år sedan hörde jag i ångradion The Triffids, detta världens mest underskattade band, göra en akustisk version av Pet Shop Boys "Rent", och det var så bra så bra och jag har inte lyssnat på något annat de senaste dagarna. Ibland ångrar jag ungefär allt jag sagt om coverversioner, men det beror kanske på i vilket skick låten befinner sig i original.
Personliga personan
"Samtidigt är det givetvis så att nätet blivit en virtuell scen som möjliggjort för individen att fullt ut realisera den postmoderna föreställningen om jaget som fragmenterat och instabilt, som grundat i en fortlöpande kedja av iscensättningar. Man kan skapa eller designa en roll, en persona som man endast bär upp 'online', för att vara någon helt annan 'offline', i sitt vanliga liv." Det är Christian Lenemark som skriver om bloggarna i en mastig essä i DN, och han har förstås sagt det jag har tänkt en längre tid: den bernur som finns här (personan) har oändligt lite att göra med den jag är i det andra oskrivna livet (personen). Men vad utmynnar hans slutsats i då: trygghet för vem?
Poetiken
36 Ingen bad dig, och just därför.
Down in the lime tree arbour
Cassadaga goddam! Det är så typiskt Conor Oberst att ge en låt titeln en så fjantig titel som "Classic Cars" och göra den så bra att jag inte kan sluta lyssna på den, eller att avsluta med en sex minuter lång magiskt stillsam, på gränsen till stillastående låt, där han tar av sig skorna och går in i skogen och känner sig borttappad och funnen med vartenda steg han tar; hela tiden lurar de lömska skuggorna orkester och stråkar, och vänder sig mot hans hela tiden lutande röst, och får musiken att plana ut och bli jämn. De fortfarande arga texterna och hans fortfarande ostadiga röst och hans aldrig svikande oförmåga att hitta rätt, och inte en endaste gång funderar jag på om det här är bra eller inte - bara att det låter vackert. (Jackson Browne, you were always wrong: music is not supposed to sound good, it´s supposed to sound beautiful.) Ja, vid varje ny skiva suckar jag och tycker att han rör sig för mycket och gör för mycket och försöker för mycket, men jag vet att om ett år har jag fortfarande inte lyssnat färdigt på den här skivan, med min cykel kedjad vid stjärnorna - - -