bernur

I ett avsnitt av Hundra höjdare träffar Filip och Fredrik Sune Hjorth, Ufo-mannen från Sundsvall, som också berättar att han är en reinkarnation av Percy Bysshe Shelley  - men de stavar honom "Shelly" på skärmen. Bara ett exempel på hur den stackars poeten blivit åtgången och tilltygad. Under sin livstid jagades han av oförstående kritiker och en bigott fader och ett elakt brittiskt rättssystem, och nu fortsätter det med att han överskuggas av sin fru Marys Frankenstein, som mestadels på grund av filmversioner gjort namnet Shelley känt (om än felstavat).   

Ann Wroe försöker åtgärda en del av missförstånden kring Shelley med sin bok Being Shelley. The Poet´s Search for Himself, och det känns som att hon kommer ganska långt med sitt restaurationsarbete. Den som tror att titeln ska översättas till "I huvudet på Shelley" kommer nog på skam, eftersom han långt ifrån var någon självupptagen narcissist. Liksom många andra självutnämnda "filantroper" finns åtskilliga brister hos människan Shelley, och dessa redovisas minutiöst i de traditionella biografierna, där den bästa är Richard Holmes Shelley: The Pursuit. Wroe koncentrerar sig på poeten Shelley, och skriver fantasifullt och inkännande om nästan uteslutande åren när han lämnar tonåren, och blir författare.  

Hennes bok är strukturerad i fyra delar, utifrån de fyra elementen (Jord, Vatten, Luft, Eld). Hon visar hur Shelleys poesi förhåller sig till dessa ingredienser; det kunde ha blivit hur tillgjort sökt som helst, men hon lyckas undvika detta - tack vare att hon så konsekvent undviker spekulationer: ofta måste hon med ord som 'kanske', 'måhända', 'förmodligen', visa att det finns tveksamheter i det biografiska materialet (något som inte är så konstigt, när det rör sig om en författare som mytologiserade sig själv i dikterna, samt blev mytologiserad av sina första biografer, som förutom hustrun Mary, som aldrig offentligt yttrade ett ont ord om sin man, var de bedårade vännerna Hunt och Trelawny).   

Jorden visar sig i hur Shelley bokstavligen ägnade sig åt närläsning av både litteratur och den yttre världen - att han hade näsan i boken var mer än ett talesätt: han absorberade bokstäverna med minimalt avstånd, och lika närsynt var han när han studerade hur saker var uppbyggda. Men det är i kapitlen om vattnet och luften det finns mest att hämta. Vattnet blev hans död, men det var också i sina ömtåliga båtar han levde som mest, medan luften var hans stora avund, och utgör ett motiv som återfinns i många av dikterna (en fin analys av "Ode to the West Wind" kröner kapitlet). Till sist visar Wroe hur elden, som var hans huvudsakliga ämne som student, leder in mot Djävulen, som Shelley var långt ifrån ensam om att vurma för under tidsepoken.  

Det intryck som Shelley gör är av den obotlige optimisten som ständigt dras ned i ett fördärv, orsakat av sin egen klantighet och brist på kontakt med verkligheten. Delvis är detta missvisande, för han var genuint intresserad av samhället och hade vidlyftiga idéer om förbättringar (ett urval av hans politiska texter publicerades 2005 i Att lyfta slöjan), men det är också lätt att sätta sig in i Marys önskemål om mer 'human interest' i hans abstrakta poesi.  

Över Shelley vilar (snarare motsatsen: kretsar) en rastlöshet, som tvingade honom att byta miljö, och delvis dödade åtminstone två av hans barn, och möjligen också kärleken från Mary. Denna rastlöshet förklarar delvis varför hans poesi gör ett sådant intryck - en annan förklaring är förstås språket. Men Ann Wroes bok visar att tankeinnehållet är den rätta vägen till Shelley, och att den rätta vägen att få ut mest av dikterna är att ägna sig åt dem förbehållslöst.