bernur

Innan de skriver om Lars Forssells död skriver de om den lediga platsen i Svenska Akademien, vilket verkar vara en olustig prioritering. Jag missade Forssell häromåret när han var inbjuden till poesifestivalen i Nässjö för ett seminarium om 50-talspoesi, och han var för sjuk för att medverka. Tyvärr har jag inte läst så mycket av honom, så de obligatoriska hyllningskaskaderna nu ter sig lite främmande - av det jag har läst har jag blivit ganska besviken dessutom. Någon lämplig kandidat som lika ledigt kliver över vallgraven mellan det höga och låga som kan efterträda honom orkar jag inte heller fundera ut (Bodil Malmsten, säger min fru - mer än gärna för mig). Däremot har jag inga problem med att Ingmar Bergmans nekrologer är skrivna på förhand, något somliga protesterat högljutt mot, när nätversionerna av dagstidningarna publicerade dem någon minut efter dödsbeskedet: det är ändå bara vanliga sammanfattningar av karriären, och den var redan avslutad. Att I.B. fått så mycket oförtjänt kritik i Sverige är typiskt: det finns förmodligen bara en enda film av en annan svensk regissör (Hasse Ekmans Flicka och hyacinter) som skulle platsa på en tio-i-topplista över de bästa svenska filmerna någonsin. Säg något själv som är på något sätt bättre än Persona, Fanny och Alexander, Ansiktet, Smultronstället, Viskningar och rop, Det sjunde inseglet, Nattvardsgästerna, Vargtimmen, Sommarnattens leende (ingen rangordning: herregud!).