bernur

"Hon skulle inte längre kunna förneka ... vad då? - hon frågade sig det spänt. Tingens lysande mittpunkt, den slumrande bekräftelsen under allting, harmonin som fanns under allt som hon inte förstod."
Clarice Lispector i Perto do coraçao selvagem, romanen som hon publicerade som nittonåring, med ett vackert mott från Joyce: "He was alone. He was unheeded, happy and near to the wild heart of life." Hon skriver om människor som blir osäkra på vad som försiggår omkring dem. Det finns en närhet till sakernas hemliga budskap - en fenomenologi bortom språket, bortom filosofin. Hela tiden ett påminnnande 'vad då?', som tvingar Joana, språkröret, till lydnad och ödmjukhet. En frustration: någonting finns att förstå - vad då? Och när du väl förstår det, är det bara för att veta att det inte går att förstå - det är kontingensen: ett stort 'kanske'. Världen är uppbyggd av hemliga tecken - symboler - och du får bara vistas i deras närhet, men nekas tillträde. Ibland en profan epifani, mer påminnande om 'det var som fan!' än 'å gud!'