bernur

Jag knycker lånar det här citatet från Bodil Malmstens blogg, som är så lätt att hitta, så lätt att älska:
"Jag tänker att det alltid är människan man läser.
Inte boken.
Det är det som är fruktansvärt med att skriva - du kan inte gömma dig bakom orden, det går inte till så, orden lämnar ut dig, du är ingen författare, du är du."

Varför är det så lätt för henne? Varför är hon så bra? Varför skäms jag inte ens när jag senast jag pratade om hennes bok på radion sa att jag var förälskad i hennes sätt att skriva?

En av de åtta (och en halv) prostituerade kvinnorna ligger död i vattnet i Peter Greenaways film 8 ½ kvinnor (den borde hetta 8 ½ kvinna). En far och son som oavbrutet talar om sex och ställer sig framför spegeln och jämför sina nakna kroppar. I några sekunder sveper kameran över scenen. "Shelley", säger jag till min fru, "i Pisa".  
- It´s like Shelley, säger fadern.

he believes in beauty / he´s shelley as a boy

En bra kronologi över människan finns här -

I ett avsnitt av Hundra höjdare träffar Filip och Fredrik Sune Hjorth, Ufo-mannen från Sundsvall, som också berättar att han är en reinkarnation av Percy Bysshe Shelley  - men de stavar honom "Shelly" på skärmen. Bara ett exempel på hur den stackars poeten blivit åtgången och tilltygad. Under sin livstid jagades han av oförstående kritiker och en bigott fader och ett elakt brittiskt rättssystem, och nu fortsätter det med att han överskuggas av sin fru Marys Frankenstein, som mestadels på grund av filmversioner gjort namnet Shelley känt (om än felstavat).   

Ann Wroe försöker åtgärda en del av missförstånden kring Shelley med sin bok Being Shelley. The Poet´s Search for Himself, och det känns som att hon kommer ganska långt med sitt restaurationsarbete. Den som tror att titeln ska översättas till "I huvudet på Shelley" kommer nog på skam, eftersom han långt ifrån var någon självupptagen narcissist. Liksom många andra självutnämnda "filantroper" finns åtskilliga brister hos människan Shelley, och dessa redovisas minutiöst i de traditionella biografierna, där den bästa är Richard Holmes Shelley: The Pursuit. Wroe koncentrerar sig på poeten Shelley, och skriver fantasifullt och inkännande om nästan uteslutande åren när han lämnar tonåren, och blir författare.  

Hennes bok är strukturerad i fyra delar, utifrån de fyra elementen (Jord, Vatten, Luft, Eld). Hon visar hur Shelleys poesi förhåller sig till dessa ingredienser; det kunde ha blivit hur tillgjort sökt som helst, men hon lyckas undvika detta - tack vare att hon så konsekvent undviker spekulationer: ofta måste hon med ord som 'kanske', 'måhända', 'förmodligen', visa att det finns tveksamheter i det biografiska materialet (något som inte är så konstigt, när det rör sig om en författare som mytologiserade sig själv i dikterna, samt blev mytologiserad av sina första biografer, som förutom hustrun Mary, som aldrig offentligt yttrade ett ont ord om sin man, var de bedårade vännerna Hunt och Trelawny).   

Jorden visar sig i hur Shelley bokstavligen ägnade sig åt närläsning av både litteratur och den yttre världen - att han hade näsan i boken var mer än ett talesätt: han absorberade bokstäverna med minimalt avstånd, och lika närsynt var han när han studerade hur saker var uppbyggda. Men det är i kapitlen om vattnet och luften det finns mest att hämta. Vattnet blev hans död, men det var också i sina ömtåliga båtar han levde som mest, medan luften var hans stora avund, och utgör ett motiv som återfinns i många av dikterna (en fin analys av "Ode to the West Wind" kröner kapitlet). Till sist visar Wroe hur elden, som var hans huvudsakliga ämne som student, leder in mot Djävulen, som Shelley var långt ifrån ensam om att vurma för under tidsepoken.  

Det intryck som Shelley gör är av den obotlige optimisten som ständigt dras ned i ett fördärv, orsakat av sin egen klantighet och brist på kontakt med verkligheten. Delvis är detta missvisande, för han var genuint intresserad av samhället och hade vidlyftiga idéer om förbättringar (ett urval av hans politiska texter publicerades 2005 i Att lyfta slöjan), men det är också lätt att sätta sig in i Marys önskemål om mer 'human interest' i hans abstrakta poesi.  

Över Shelley vilar (snarare motsatsen: kretsar) en rastlöshet, som tvingade honom att byta miljö, och delvis dödade åtminstone två av hans barn, och möjligen också kärleken från Mary. Denna rastlöshet förklarar delvis varför hans poesi gör ett sådant intryck - en annan förklaring är förstås språket. Men Ann Wroes bok visar att tankeinnehållet är den rätta vägen till Shelley, och att den rätta vägen att få ut mest av dikterna är att ägna sig åt dem förbehållslöst.       

Innan de skriver om Lars Forssells död skriver de om den lediga platsen i Svenska Akademien, vilket verkar vara en olustig prioritering. Jag missade Forssell häromåret när han var inbjuden till poesifestivalen i Nässjö för ett seminarium om 50-talspoesi, och han var för sjuk för att medverka. Tyvärr har jag inte läst så mycket av honom, så de obligatoriska hyllningskaskaderna nu ter sig lite främmande - av det jag har läst har jag blivit ganska besviken dessutom. Någon lämplig kandidat som lika ledigt kliver över vallgraven mellan det höga och låga som kan efterträda honom orkar jag inte heller fundera ut (Bodil Malmsten, säger min fru - mer än gärna för mig). Däremot har jag inga problem med att Ingmar Bergmans nekrologer är skrivna på förhand, något somliga protesterat högljutt mot, när nätversionerna av dagstidningarna publicerade dem någon minut efter dödsbeskedet: det är ändå bara vanliga sammanfattningar av karriären, och den var redan avslutad. Att I.B. fått så mycket oförtjänt kritik i Sverige är typiskt: det finns förmodligen bara en enda film av en annan svensk regissör (Hasse Ekmans Flicka och hyacinter) som skulle platsa på en tio-i-topplista över de bästa svenska filmerna någonsin. Säg något själv som är på något sätt bättre än Persona, Fanny och Alexander, Ansiktet, Smultronstället, Viskningar och rop, Det sjunde inseglet, Nattvardsgästerna, Vargtimmen, Sommarnattens leende (ingen rangordning: herregud!).  

Vad är det roligaste med Simpsons filmen? Att Green Day går mot en säker död och sjunker lika obevekligt som Titanic i inledningsscenen, förstås. Men det är också typiskt att det bara är gula figurer med fyra fingrar som får handsvett på film: realism finns bara i den tecknade världen - - -     

Ingmar Bergman och Döden (Bengt Ekerot) under inspelningen av Det sjunde inseglet - - -

Somliga vet att jag blir väldigt spirituell när jag dricker vin, speciellt i kombination med den livsfarliga punsch som serveras vid vinprovningar (endast för de invigda). När jag dricker absint blir jag Strindberg. Efter att ha druckit vad jag har förstått Paris Hiltons dagliga dos av champagne blir jag bara korkad och flamsig. Så nu tänker jag aldrig mer klaga på hennes vimsiga beteenden, eller dumma uttalanden: försök själv vara klok med de där infernaliska bubblorna i huvudet - - - 

När min fru återgår till jobbet i dag efter sin semester är det jag som sover oroligt, vaknar flera gånger och kan inte somna om, medan hon sover bekymmersfritt, snarkfritt. Jag kan bara avundas Morfeus, som har ensamrätt på min frus uppmärksamhet. Det borde finnas ett namn för detta, men jag har inte stött på det i den psykiatriska litteraturen. När klockan blir knappt sju går hon upp, lika tyst som en mördare i en Poe-berättelse, och jag kan äntligen somna, i vetskapen att hon inte har försovit sig - - -  

Ridstigen
 

Lyckan kysste min panna, höll mig tätt

sa, 'Min tid här blev kort
min bror kommer att vaka över dig

medan jag åker bort'

Det lät inte övertygande när han sa

att vi skulle komma bra överens
Solen blev grå när han red sin väg
och jag har inte sett honom sen dess

'Vad var det du hette', sa jag
Lyckans bror svarade då
'Mitt namn är Kärleken', sa han till mig

'Det är trist att se sin bror gå'

Hans tänder var raka, vita som pärlor
Hans blick klarblå som en bild
Och när han talade en andra gång
Var hans röst fyllig och mild

 'Se där borta', sa Kärleken och pekade
Han skrattade sen åt mig
Hon var snyggast av allting, hon bar en bröllopsring
När hon gick som brud nedför ridstigen

 Av Nick Cave, översatt av B.K. 27 juli 2007. 

I Umeå läste jag glupskt William Hazlitts essäer, eftersom de var så lätta att få tag på, biblioteken skyltade med dem, de snälla bibliotekarierna hade bra smak: i den här staden där jag bor nu finns de ingenstans, men jag har några stycken ihopklämda i olika antologier hemma, och så en handfull översatta av Gunnar Harding. Nu har Gabriella Håkansson recenserat hans roman Liber Amoris, som äntligen översatts av Arthur Isfelt, på det pyttelilla förlaget Alastor Press.
 
Här ett utdrag: "Hon förvandlades till det hon verkligen var, en orm istället för en kvinna. Hon hade förtrollat mig, satt huggtänderna i mig och återerövrat sin ursprungliga skepnad, och hon krälade bort efter att ha tillfogat mig det dödliga såret och ingjutit det dödsbringande giftet i varje por; men skepnaden av henne förlorade inget av sin ursprungliga lyster genom metamorfosen, utan var alltigenom skimrande, fager och yppigt behagfull. Ormens eller kvinnans avkomma, hon var gudomlig!"

Ödet var orättvist mot henne, men hon skipar rättvisa i sin roman Storm över Frankrike, och låter egoisten dö på ett lämpligt sätt - jag lovade i radion att läsa Irène Némirovskys roman i sommar, och vem ska man lyda om inte sig själv? - - - Det är miniatyrberättelser på individnivå, reportage om nazisternas invasion i Frankrike, hur det drabbar befolkningen, och hon skriver febrilt i väntan på att bli deporterad till den säkra döden, och den utlovade kärlekshistorien mellan unga Lucile och nazistsoldaten Bruno tar verkligen inte mycket plats i romanen; men det är en vacker scen när han spelar piano för henne och tar av sig sin ring och hon håller den, fortfarande varm, i sin hand. Paret är dömda på förhand på många plan, bland annat är båda gifta på varsitt håll, men Luciles man är ingen trevlig prick - Némirovsky lyckas ändå precis undvika att det blir banalt. Jag skulle tro att historielärarna på skolan tycker att det här är fantastiskt bra, och jag också tycker att krig gör sig bäst som fiktion. Men den som avskräcks av denna roman: läs Jerzy Kosinskis Den målade fågeln, som är och förblir den bästa romanen om andra världskriget.

I sosseblaskan kommenterar min gamla favorit Björn Ranelid en verbal attack från Jan Guillou - mest uppseendeväckande är det väl att B.R. har sagt att han var på väg att begå självmord nyligen. Jag tycker att han ska sluta skriva böcker om det nu är så jobbigt för honom att bli kritiserad. Mitt råd är att Tv4 startar programmet "Sen kväll med Ernst", där Kirchsteiger med sitt blommiga språk får möta intressanta människor (utan citattecken), och Ranelid får ta den roll som Papi Raul hade, eller om det var Dan Bäckman han hette. Jag skulle sitta framför teven varje kväll - - -   

78 Den är klar när den är klar.

När Renées man lämnar bordet kommenterar Severina: - He´s very strange. Renée: - Worse than that.
Filmen är den stora illusionen, och ingen visste det bättre än Buñuel - av hans starka senare filmer mest av allt Belle de jour, som på svenska fått titeln "Dagfjärilen". Alla hans filmer vilar på en instabil grund, där lögner och illusioner tillåts samsa med den faktiska verkligheten. Catherine Deneuve gick från psykosen i Polanskis Repulsion till neurosen i denna film, när hon spelar den dagdrömmande hemmafrun som försöker förstå sig på sexualiteten, men upptäcker att teori och praktik kolliderar. Tyvärr har min gamla videokopia en textremsa som översätter hertigens replik om "the black sun of autumn, the scent of decay" till ?förruttnelsens helgon?. Det här är ändå en film som säger mer om livet än du ville veta - - -   

77 Inte gåtan, inte svaret.

När jag räknar ut talvärdet till mitt namn blir summan 73 för förnamnet och 145 för efternamnet: slutsumman blir 218, och i bokstäver ska det utläsas: BAH! (Med Scrooges tillägg: "Humbug!") Ungefär vad jag vill säga till Erlend Loe och hans kumpan Petter Amundsen, som utger boken Expedition Shakespeare, där de med liknande arbetsredskap bevisar att Shakespeares verk är författade av en grupp frimurare och rosencreutzare - med filosofen Francis Bacon i spetsen - och att de la in en massa koder och hemliga tecken i den första folioutgåvan av pjäserna, när den trycktes 1623. 

I norskt original heter boken Organisten - det är Amundsen som spelar kyrkorgel, och på sin kanske lite väl tilltagna fritid har han ägnat sig åt ett projekt, där han alltså med hjälp av matematiska formler, pilar, cirklar och trianglar hittat stöd för teorin att pjäserna är ett resultat av ett grupparbete. Loe fungerar som en inledningsvis skeptisk följeslagare, som med tiden blir allt mer övertygad om riktigheten i Amundsens idéer. En ganska stor del av deras resonemang handlar om hur de förutspår hur boken kommer att tas emot: ibland tycker de sig se hur hela världshistorien kommer att ändras. 

Det återstår att se. I Sverige, där boken alltså kom ut nyligen, har den nog mest bemötts med löje. Själv läser jag nästan hela boken med ett leende - är det då ett hånfullt leende? Det är svårt att se, leenden är svårtolkade. Men allvarligt talat skulle jag vilja förbjuda läsning av Shakespeare med linjalen i handen: förmodligen hade Amundsen upplevt större glädje om han förbehållslöst läst pjäserna - nu visar han att han mestadels slår i texterna på nätet, för att upptäcka alla slumpartade tillfälligheter. 

Sådana är det gott om, dessutom. På drygt 400 sidor redogör Amundsen noggrant för dessa, medan Loe nickar välvilligt vid sidan av. Varför skulle då Bacon och company göra sig detta omak? För att se hur lättlurade de läsare är som inte upptäcker deras snillrika gåta? Amundsen framställs genom Loes sidorepliker så många gånger vara 'klok', 'förnuftig' och så vidare, att det är svårt att inte tänka på Freuds förnekelseprinciper.  

Att läsa litteratur på det här sättet, med ett analytiskt förhållningssätt som inte bara tangerar utan överskuggar och överfaller parodin, borde som sagt var vara olagligt (jag kan gärna ta på mig uppdraget att formulera straffsatsen). En liknande bok utkom för några år sedan som hette "Bibelkoden", som påstod att det finns oändligt många skumma samband mellan olika bibelställen. Faktiskt påstår Amundsen att Bacon-gänget också infiltrerat King James´ auktoriserade version från 1612 också, liksom Don Quijote, samt senare konstverk av Poussin. Om Amundsens teori vore sann skulle Shakespeares pjäser vara oläsliga, med en massa sökta samband - i själva verket är de mindre sökta än hans samtida kollegor.   

Det har under 1900-talet varit populärt att hitta olika teorier till vem som har skrivit Shakespeares verk, när det nu verkar så osannolikt att det är Shakespeare själv. Just Bacon har varit en av de populäraste kandidaterna, något som för mig inte ter sig troligt. Bacon var en hyfsad stilist, men knappast tillräckligt insatt i vare sig ordlekarna eller dramatikens unika förutsättningar. Mycket av Amundsens teori står och faller med att han hittar felstavningar när pjäserna trycktes för första gången, men dessa felstavningar beror på att det på 1600-talet inte fanns några stavningsregler - ungefär som det är nu på våra svenska skolor.  

Den som har läst Shakesperare på det rätta sättet - det enda sättet - kan bara fnysa åt teorin, och tycka att det är lite osmakligt att herrarna ändå tar sig själva på så stort allvar (flera gånger refereras till en viss Dan Brown: vore jag cynisk skulle jag misstänka att Loe här vill tjäna sig en hacka). Jag tror att en och annan mattelärare på min skola kan ha behållning av sifferexercisen, som ganska många gånger passerar över mitt arma bokstavshuvud - - -

När barnen är små och du hör ett klonk i dammsugarslangen tänker du så här: "jag hoppas att det inte var en av de där legobitarna som de har för att bygga sina förtjusande små byggnader"; när de är större tänker du vid dammsugningen allt oftare: "jag hoppas verkligen att det var en av de där djävla legobitarna som jag brukar trampa på".

Jag anmodades säga något om Kents kommande skiva, som kommer i oktober: "Tillbaka till samtiden". Det låter som en onödigt plattitydisk titel, så där typiskt Kent, liksom låttitlarna blir allt mer förutsägbara. Nä, förlåt, men för mig, när jag tänker på Kent så tänker jag på deras två första skivor, och hur de lät hungriga och nyfikna och pigga, medan de sedan dess låtit trötta och inställsamma och beräknande. När jag lyssnade på senaste skivan var jag tvungen att kolla så att min fru inte hade stoppat in någon av sina Cure-skivor i stället, för mig lät det exakt som "Pornography".

Vad kan jag säga om bilden? Att de ser ut som ett bowlinglag från 1913? Att det alltid är fult med skägg? Att det ser ut som att Markoolio har gått med i bandet, eller vem är det som står längst bak? Nä, de ser så tillkämpat bistra ut, förlåt, jag tycker förstås att det är bättre att Kent säljer många skivor än att Markoolio gör det, men det är större risk att jag plockar fram någon av deras första skivor och lyssnar på dem än skaffar den nya. Fast, hellre lyssnar jag på Vapnet eller [ingenting] om jag nu måste lyssna på svenska texter - - -

76 Varken korsord eller tetris.

Den riktige Rochester hette förstås John Wilmot, Earl of Rochester, kanoniserad av Nick Cave i anropet till hans mutistiska musa, "There she goes, my beautiful world", och levandegjord i filmen The Libertine, spelad av Johnny Depp. När jag läser hans infamt snuskiga dikter blir jag så generad att jag tror att mina kinder ska fortsätta vara röda i flera veckor, men kan inte låta bli att tycka att hans "Signior Dildo" är rolig och uppfinningsrik (tjugotre användningsområden hittar han); allra bäst är dock "The Disabled Debauchee", som faktiskt verkar vara skriven åt Charlotte Brontës - eller Janes - stympade Rochester:
"So, when my days of impotence approach,
   And I´m by pox and wine´s unlucky chance
Forced from the pleasing billows of debauch
   On the dull shore of lazy temperance".
Dessutom hann icke-fiktionens Rochester, John Wilmot, skaffa sig defekt syn innan han som trettiotreåring dog, efter utsvävningar och ett hedonistiskt liv som kopierar fiktionens Rochester, i hans europeiska erövrarstråt efter giftermålet med stackars Bertha - - -

Jaha ja, i dagens utgåva av tidningen Jönköpings Folkblad har jag blivit felciterad: allt som står i artikeln är falskt, jag sa knappt någonting, det var de som pratade hela tiden, och jag bara muttrade 'ja' och 'nä', mest 'nä'. Bilden ljuger också - - -

75 Efteråt. Då vet man.

74 Hemåt.

Carina Rydberg skrev i går i DN om sitt arvode för att skriva tre sexminuterstexter till P 1:s erotikpjäser, som ska sändas vid midnatt (vem lyssnar då? undrade jag retoriskt, och min son L svarade: nån långtradarchaufför) - enligt ett gällande avtal har hon rätt till 60 000 kronor, men radioteaterchefen Selimovic har betalat vissa endast 3 000 kronor. De 28 000 Rydberg erbjöds tycker jag låter ganska tillräckligt, jag skulle inte vara lika girig - dessutom rörde det sig om texter som skulle bearbetas av regissörer, så hon behövde bara skriva utkast eller synopsis. I dag en liten notis om den riktiga hjälten Per Hagman, vars nyskrivna novell "Ljus" publiceras i Situation Stockholm: jag tror inte att han fått lika mycket pengar för den - - -  

73 hemtam i den främmande världen

72 Är det då en kollision mellan framtid dåtid nutid eller en perfekt assimilering? (Retorisk fråga.)

Det var för tio år sedan jag läste Gabriella Håkanssons debutroman Operation B, och ingenting hade gjort mig förberedd på hennes märkligt oroande bok. Jag kommer förstås mycket väl ihåg vissa omständigheter, som hur den vita boken kändes - kompakt, fyllig - när jag lyfte ned från hyllan på Grubbebiblioteket, hur jag växlade några ord med den manlige bibliotekarien, och hur jag satt obekvämt på vår balkong och läste medan Lukas sov intill mig, sin oroliga eftermiddagsslummer. Jag trodde att hädanefter ska alla skriva så här, men ack - Nu (dagen efter G. H. i DN försvarat Elfriede Jelinek från en attack av den dugliga romanförfattaren Tim Parks i New York Review of Books), läser jag om den, på stranden, förpassad dit av barnens tjat (du tror mig inte, men Jönköpings Folkblad var där och ställde frågor, vad skulle jag göra, och jag sa förstås en massa saker som jag måste förneka att jag sagt), och jag tänker på hur många gånger de senaste tio åren som jag har läst slentrianhyllningar till de svenska deckarna, för att de utmanar och bedriver samhällskritik. Äh: i dessa deckare är kritiken mest av slaget att någon gubbe går omkring och har ont i magen och muttrar "Det är nånting ruttet i gamla Svedala". Håkansson kommunicerar över huvudet på sina protagonister, direkt till läsaren, och det är en farlig litteratur: hon väcker det otäcka i dig, lokaliserar det inte hos Den Andre. Det är du som är monstret - du med, och jag med. (En anteckning från 1907 av Ola Hansson, samlad i Aforismer och Aperçuer fungerar som osynlig intertext till Operation B: "För en kvinna, som icke längre känner omedelbart som kvinna, kan mannen blott hysa en kall nyfikenhet; och är han av smak eller yrke psykolog, känner han en slags halvt pervers lust att driva sitt spel med denna organism för att se, hur den reagerar.")  

71 Inte att ledas.

Egensinnliga Aase Berg skriver idag i DN:s artikelserie om apokalypsen, och det är förstås den mest lämpade som de har anlitat: texten är förtvivlat svavelosande, och hon menar att vi redan befinner oss i undergången, vi bara märker det inte i vår jakt efter nya upplevelser och dyrare bilar och längre flygresor. En del av hennes slutsatser är banala - det är knappast unikt för Houllebecq att mena att rasismens ursprung är rädsla - men jag förlåter allt, tack vare hennes vigoröst furiösa stil, som verkligen saknar sin like: "Apokalypsen är det bortträngdas återkomst. Det finns bara en utväg, och det är att dra fram fasan i ljuset innan den anfaller på eget bevåg." Du måste konfrontera din egen tomhet, sedan är det för sent, om det inte redan är det - - -  

Tidningarna skriver inte om annat än vår kronprinsessas trettioårsdag, och värre lär det bli när hon gifter sig, och blir gravid, och vad som därefter följer. Är det bara jag som tycker att det här är groteskt och ovärdigt? Somliga menar att kungahuset håller på att avskaffa sig själv med sin vanlighet, men jag tror tvärtom att deras varumärke stärks när de håller på att klanta sig hela tiden, och "är som folk". Annars skulle inte Hey Baberiba-programmet vara så populärt: det är medelmåttigt och poänglöst, folk känner igen sig - ju sämre humor, desto mer gillar tittarna det. Vi är så förlåtande hela tiden. Egentligen borde vi - men äsch - - -

70 En bild igen bild igen bild igen ... (Heraldik.)

69 "There is no beauty without the beast". Ett apokryfiskt citat. Bollnäs våren 1989 - - -

 
Nabokovs ord om kärlek: "in love you must be Siamese twins, where one sneezes when the other sniffs tobacco". Jag väntade i flera år innan jag läste Stacy Schiffs biografi Véra (Mrs Nabokov), för jag ville först förskansa mig på Nabokovs hela produktion - men jag har hoppat över hans schackproblem, skamligt nog. Alla som har läst Nabokov (och det har alla, eftersom vi lever i en perfekt värld) vet redan hur enormt viktig Véra var för hans skrivande, hans första, bästa och allt för länge enda läsare: betydelsens första manifestation är de monomaniska romandedikationerna. Han dikterade sina indexkort för hennes stränga maskinskrivning (Nabokovs egna fingrar lärde sig aldrig hamra på maskinen, liksom de aldrig lärde sig manövrera bilar, öppna konservburkar, tända lampor, etc etc), med många fruktbara diskussioner om ändringar, eftersom författaren litade på sin assistents "good, uncommon sense". Strikt talat övergav Nabokov inte ryskan för engelskan, utan för "a divine version thereof". Schiffs bok, vars undertitel kunde vara "V och V Inc" är ett mirakel av rekonstruktioner av paret Nabokovs liv, hans legendariskt tankspridda föreläsningar - å andra sidan är det bara människor som är kapabla till tankspriddhet, som han påminner oss i "Förföraren" - och liksom Nabokovs egna romaner har hon skrivit en hyllning till minneskonsten. Det är förstås också en bok om Vladimir, utan att Véra försvinner: deras kärlekshistoria var magisk, telepatisk, siamesisk. De synkroniserade varandras drömmar. Inte bara lämnade hon aldrig hans sida: hon var hans sida, liksom han var hennes, i ett totalt beroende - inte bara bokstavligt, som när denna hyperintelligenta kvinna (vars uppfattning om människans största ondska var grymhet mot djur) vars minne kanske översteg Nabokovs eget, skjutsade honom över hela den amerikanska kontinenten för att han skulle fånga fjärilar, eller när hon förberedde föreläsningar när ämnet var outhärdligt (Dostojevskij) och även tog över hans lektioner när han var sjuk. I Sverige hade hon troligen blivit bränd på bål av feministerna medan de läste texter av Moa Martinson för henne.  

68 Den måste se ut så? Det måste den.

1975: filmisar med T-Rex, Slade och Kiss var vad jag ville ha, och jag kommer ihåg att jag en gång fick tag på en kornig bild på ett band som hette Blood, Sweat and Tears, och innan jag lade det åt sidan undrade jag hur de lät - jag undrar fortfarande, för jag har aldrig hört dem, men som jag minns det hade de skägg. Det är förstås ett ålderstecken att jag bryr mig (kommentera inte), men samma dag som jag uppmärksammar att Blood, Sweat and Tears utgör ett sent tillskott till Stockholms Jazz[-]Festival läser jag om Véra Nabokovs bitska kommentar när hon får höra att James Masons dotter dejtar en av medlemmarna i ett band som heter Blood, Sweat and Tears: "I trust it isn´t the second".   

Rara och underbarare Siouxsies nya skiva kommer i den vackraste av månader, september, och redan nu går det att se videon till singeln "Into A Swan" - det låter overkligt bra, och hon låter yngre och sjunger friskare och piggare än - tja, den tidigare svanesången från 1994, det ojämna men mjuka albumet "The Rapture", och allt hon gjort med The Creatures sedan dess. Men återföreningskonserterna "The Seven Year Itch" bådade gott: dessutom är hon fortfarande överjordiskt vacker, om nu sådant har någon betydelse i vår ytlighetsfientliga tid - - -

"I´m gonna learn how to hold my tongue" - Den perfekt stökigt oregerliga musiken för gråa sommardagar härstammar från du pacque, ett djävulskt bra band som har transporterat sig till det egentliga 80-talet med sina ultralyckliga tongångar. (Ett minne: en av mina elever hade häromåret på sig en tröja med trycket "Denver Mod". - Snygg tröja, sa jag korthugget. - Mm. Det är ett band, sa eleven, ovetande om att det var jag som var bandets officiella krrritiker och skyddshelgon.)  

Poeten med det rekorderliga namnet Kennet Klemets ger ut sin fjärde diktsamling Lux interior, och han har förstås vag koppling till det suspekta (kanske-)sekteristiska OEI-folket också - men det här kan vara bra ändå, eller åtminstone väsentligt eller nödvändigt, om än jag kan tycka att han har en påtryckande metod.  

Titeln ska antagligen betyda 'det inre ljuset', som må låta som en kliché, eller en relik från Boston-transcendenter eller Emilia Fogelklou, eller någon oortodox religiös utbrytning: det är i vilket fall ljuset som blir samlingens bärande element, som ger stadga och struktur åt ett bygge som annars kunde te sig lite vacklande. Klemets uppvaktar "det som är slitet itu" i en myriad av korta textstycken som ibland kommunicerar med eller refererar till varandra.  

Det liknar en självbiografi, med några erfarenheter/minnen starkt komprimerade ("Månen besöks, punken föds och muren faller"), i en rastlös kortroman, men också den typ av samtidskommentar som Lukas Moodysson populariserat i sina två senaste samlingar: ett brett missnöje med vad som utspelar sig i världen, hur vi överfalls av allsköns djävligheter - reklamen, politiken, krig, kloning, fetma (alla poeter som närmar sig medelåldern oroar sig över fetman), ägarkoncentrationen, bröstförstoringar, etc.  

En vantrivsel i kulturen som övergår i ett äckel. Men det farliga är det som låtsas vara ofarligt: det är inte våra fiender vi behöver skydda oss ifrån, utan våra vänner. Sällan har det som i vår tid varit så viktigt att akta sig för det politiskt korrekta. Klemets begagnar sig gärna av de klichéer han äcklas av, när han låter sin diktion infiltreras av kvällstidningslöpsedelspråket, på ett spretigt intensivt sätt.  

Hans bok blir ett oratorium, en polyfon sorgesång över vår arma epok, med dess solkiga attribut. Det är en reaktion på yttre omständigheter, men jag kan tycka att han kunde vara mindre ytlig när han berör samhällsproblemen. Mycket handlar om det tvångsmässiga omnämnandet som Inger Christensen excellerade i sin Alfabet: att nämna något för att göra det verkligt, bevisa för sig själv att "det finns" - bokstavligt.   

Klemets bok, som jag ändå gillar, blir en manual i motståndsarbete, och ett bra exempel på politisk dikt bortom ideologier och partier. (Shelley menade att poeterna var de icke erkända lagstiftarna.) Det handlar om att vägra infinna dig allt nonsens som utspelar sig omkring dig. Demokratin har visat sig vila (vila? snarare snarka) på en avgrund. Ljuset är farligt, för det utplånar lika mycket som det lyser upp, och i boken saknas ett jag som tar ställning. Det är ersatt av ett kollektivt medvetande.   

67 Varken med ögonen eller med öronen läser du, enligt Nabokov, utan med ryggraden, vars inbyggda klockmekanism signalerar sitt intuitiva gillande när du läser något bra; vi är bara reflexer - atomer, DNA, strängar - så utomordentligt passande med den nya strängteorin, som får oss att genomljuda inte som en eolisk harpa men som lyran Orfeus strängade.

Här på mitt skrivbord ligger en bok som jag nog tyvärr inte kommer att läsa i sommar. Jag har lånat den av kollegan E ("E, va?" - nä, inte Elin), som var "lyrisk", som det heter. Det är en samling med tre böcker av Alexander McCall Smith, som har skrivit de där bekanta böckerna om damernas detektivbyrå, och det här ska vara en fristående del, någon slags satir över den akademiska världen, har jag förstått - men jag kan alltså inte komma mig för att läsa den boken, det är som om jag hade gjort en uppgörelse med mig själv att aldrig i livet läsa en rad av den här författaren. Det här låter bara uppblåst arrogant och snobbigt, jag vet. Men det är samma sak med han som skrev Da Vinci-boken, eller Sieg Larsson: aldrig att jag skulle vilja läsa en enda formulering som de har fäst på pränt. Jag gjorde ett försök förra vintern när kollegan J lånade mig Jasper Ffordes The Eyre Affair, som hon tyckte skulle passa mig (hade jag alltså på jobbet babblat om Jane Eyre?): jag läste hundra sidor, sedan läste jag varannan sida, sedan efter ytterligare hundra sidor var tredje sida, men nä, det var inget för mig. Kontentan av detta: jag är en ohyggligt självupptagen människa som inte kan ta till mig andras uppfattning. Det är väl ändå skandalöst att jag inte kan läsa den där Alexander McCall Smith-boken, vad ska jag skylla på?

Stackars Bono (det ska uttalas 'B-oh-no', tydligen) som anstränger sig för att få folkets kärlek, men blir bara kritiserad av cyniska journalister och kräsna intellektuella, som tycker att han apar sig. Som om det inte räckte med musiken, som inte har varit spännande sedan 1983. Nu senast när han gästredigerar Vanity Fairs temanummer om Afrika, och bara blir påhoppad för att bete sig som en typisk kolonialist som än en gång ger sig in i ett mörkrets hjärta. Jag blir i alla fall djävligt irriterad när jag försöker köpa tidningen, som har tjugo olika omslag, och aldrig hittar Iman-omslaget - - -  

Du: - Hon låter som någon annan.
Jag: - Hon påminner om alla andra som låter så där.

66 En överraskning.

                                          "We are assured
Much may be conquered, much may be endured,
Of what degrades and crushes us. We know
That we have power over ourselves to do
And suffer - what, we know not tilt we try;

But something nobler than to live and die - "

Shelley, "Julian and Maddalo".

För några år sedan, många år sedan, var det som att hela världen tänkte på Shelley - det var Julian Sands som spelade Shelley i två filmer, Gothic, men också i A Room With a View var George Emerson en Shelleyfigur (som när han klättrade upp i trädet för att vråla "I´m alive!"), det var också då Mary and the Wildwood Flowers spelade in musik till "Mutability" och serietecknaren Alan Moore citerade "Ozymandias" i "Watchmen"-albumet - i allt jag läste refererades det till Shelley, och allt kulminerade i Orlando-filmen när Orlandos älskare Shelmardine citerade första strofen ur "The Indian Serenade". Men när jag såg mig omkring insåg jag nog att hela världen inte alls tänkte på Shelley. Men nu då? Nu ger Ann Wroe ut en ny bok, Being Shelley, och hon försöker göra honom till en relevant figur för vår tid, genom att inte som brukligt överbetona hans radikala politiska och ateistiska åsikter, utan koncentrerar sig på poesin: den borde vara tilllräcklig. Det låter djärvt, men nödvändigt. När jag läste Litteraturvetenskap läste vi bara en enda dikt av Shelley, Västanvindsdikten, och vi hade en föreläsare som konsekvent uttalade hans namn fel (det ska allitterera på 'charm') - och mellannamnet, det vackert ovanliga Bysshe, uttalas förstås med ett nästan identiskt sch-ljud - - - (Jo, jag fattar att bilden ovan syftar på en annan Shelleys berömda roman.)   

Den som vill kan i höst på svenska äntligen läsa en av Murakamis bästa romaner, om Den uppstoppade fågeln, men nu finns även hans senaste roman på japanska, Afutâdâku, tillgänglig på engelska: After Dark, översatt av Jay Rubin, som jag nog tycker är en bättre översättare än Philip Gabriel.  

Inledningen är klassisk Murakami: den 19-åriga outsiderkvinnan Mari sitter ensam på ett nattkafé med en kopp kaffe framför sig och läser en tjock roman, och blir avbruten av en vinddriven jazzmusiker, som känner igen henne som systern till den sagolikt vackra Eri - som ligger i en slags Törnrosasömn: den ena systern sover för lite, och den andra för mycket. Murakami räds inte de förutsägbara ingredienserna, men det är med stor skicklighet han ger berättelsen dramatik och spänning utifrån så enkla förutsättningar.   

Det känns nästan befriande med en författare som inte känner sig manad att fylla sin roman med en mängd motiv bara för sakens skull - kanske inte alla livsproblem behöver lösas i en och samma bok. Som vanligt skriver Murakami med små och enkla medel fram en finstämd kärlekshistoria med sagoinslag.   

Murakami skildrar nattfolket ömsint och bitterljuvt, alltifrån det udda paret som möts och kanske attraheras av varandra - hon förblir en gåta, säger inte mycket - till de prostituerade på Alphaville, ett "love ho[tel]", där en kinesisk kvinna misshandlas av en datanörd, som nu jagas av kinesiska gangsters. Lekfullt överlägset vandrar Murakami från olika personer, växlar perspektiv som en filmkamera - mycket effektfullt lånar han filmens berättargrepp - och det gör romanen thrillerartad och spännande. Men det är som vanligt inte lätt att hitta litterära motsvarigheter till hans stil - snarare kan det erinra om ett lyckat samarbete mellan David Lynch och Sofia Coppola.   

Murakami kallar sitt berättarjag ett 'vi' när det kretsar kring den sovande systern, som övervakas av en skum manlig figur. Möten och de dialoger som de genererar är hans stora specialitet, och jag bländas av hur Mari och jazzmusikern Takahashi rör sig i försiktiga svängningar mot varandra, i ett kärleksmöte som är på förhand dömt att misslyckas då hon är på väg att flytta till Kina. Deras repliker är absolut trovärdiga, och alltid intressanta, trots att de sällan uttrycker sig vårdat eller genomtänkt.   

Det som imponerar mest med den här japanens trollkonster är hur han lyckas vara så närgången när han beskriver sina bräckliga kantstötta figurer och ändå förbli så respektfull och ödmjuk. Med finstämd humor och små gester får vi ta del av dessa ödesmättade timmar, och frågorna blir aldrig irriterande (varför tillbringar Mari dessa timmar ensam på ett kafé? varför sover Eri så djupt? varför reagerade datanörden - en gift man, förstås - så våldsamt när den prostituerade hade mens?).    

Det är typiskt att flera kulturmänniskor i det här landet mest verkar vara gramse på Murakami för att han lyckats bli så populär hos anglosaxiska intellektuella, som om han har bedrivit någon slags lobbyism - men den som söker filosofisk visdom och svar på livsgåtor får vända sig till andra författare (typ Paolo Coelho), för Murakami skriver inga feel good-romaner med färdigpaketerade lösningar. Han uppmuntrar den fruktbara ovissheten, och när han gör det så här vackert finns det inget mer att efterfråga för läsaren.

65 Sått, rått, rätt sätt.

Morgonblind - - - Sådan glädje får inte finnas: vissa dagar är du så glad när du går nedför trapporna, och det är en glädje som håller i sig, tills du drabbas av vissheten att du ska dö. Det var en glädje som inte var tillåten - - - Fast, vissa dagar vaknar du inte alls - - -

64 Så så många sätt.

Det är förstås omöjligt och även lite löjligt, men i The Guardian skriver Nick Seddon om vad som är den vackraste raden på engelska, och det verkar vara underförstått dikter i första hand - hans egna förslag är väldigt bra (Shakespeare och Marwell), men ännu bättre hans blivande hustrus rad från Donne: för mig finns det bara två rader som jag ständigt har sällskap med - det är Keats rad i sjätte strofen av "Ode To a Nightingale", som också innehåller "I have been half in love with easeful Death":
"To cease upon the midnight with no pain".
Men även Yeats slutrad från "Among School Children", en dikt som även innehåller de vackra raderna "Labour is blossoming or dancing where / The body is not bruised to pleasure soul":

"How can we know the dancer from the dance?"

Den raden förklarar allt vad poesi handlar om.

Lilla Rosenlarv förlag ger ut tre texter av Frida Stéenhoff, den bortglömda svenska pionjärfeministen från det förra sekelskiftet: Blott ett annat namn för ljus kallar de den lilla gröna boken, med namnet hämtat från den inledande essän "Feminismens moral" från 1903. Men varför bortglömd om hon nu är så bra? 

Tyvärr är det så att hon måste mätas med de allra yppersta, med sin pjäs Lejonets unge från 1896: i efterordet ställer Christina Carlsson Wetterberg den retoriska frågan varför vi läser och spelar Fröken Julie och inte Stéenhoffs pjäs - men det finns sannerligen inte plats för mycket annan dramatik än Strindberg och Ibsen när 1800-talet summeras. Därför kan Lejonets unge vara en skickligt genomförd pjäs som förtjänar sina samtida lovord, men det är svårt att veta hur dammiga hennes konkurrenter ter sig idag (och tedde sig då).  

För mig är pjäsen ändå det viktigaste bidraget i den här boken. Det tal Stéenhoff höll i Sundsvall 30 juni 1903, "Feminismens moral", är visserligen väl genomtänkt och fyllt av fromma förhoppningar (drygt hundra år senare, vad säger vi nu då? - "äsch!"), och utsagan om kvinnorna: "När de icke hafva bröd hafva de i allmänhet icke heller någon moral" kan ses som ett embryo till Brechts senare filosofi, och uppmaningar att kvinnan måste förvärvsarbeta och stimuleras intellektuellt för att bli jämbördig mannen äger fortfarande sin giltighet - men hela talet är monotont och inte mycket mer progressivt än Mary Wollstonecrafts berömda skrift Till försvar för kvinnors rättigheter, med sina uppmaningar att kvinnor och män måste arbeta tillsammans med varandra och inte mot varandra.  

Dessutom är novellen "Ett sällsamt öde" alltför tendentiös när den skildrar det queera. Pjäsen är alltså väl värd att läsas (om den kan spelas i vår tid och ha någonting att säga oss då återstår att se). Problemet är väl att de flesta karaktärerna är så tydliga i sina repliker: de talar inte med varandra, de uttrycker åsikter och ståndpunkter. I stället för att vara människor är de författarens idéskapelser.  

Ändock finns en hel del att hämta ur berättelsen om konstnären Saga som får oväntat stöd hos en biskop och dennes fru - biskopen är så radikal att han får en sådan som K-G Hammar att framstå som en katolsk ögontjänare. Biskopinnan, som är väldigt attackerande mot en stackars förstockad rektor (som "tvivlar rent ut sagt på det kvinnliga snillet", en åsikt som förstås delades av många på 1800-talet), och hon uttrycker sig också fränt, när hon påpekar att den kvinna som inte tillåts växa måste drabbas av "andligt självmord".  

Fru Vik är kanske pjäsens intressantaste karaktär, och mer av huvudperson än konstnären. Fru Vik är teatralisk, överspänd, full av hyperboler - kort sagt ett underbart sällskap. Här har författaren lyckats skapa en äkta människa, som åskådliggör de teorier hon begagnar i sitt politiska tal i Sundsvall. Hon är en uppfriskande människa, Fru Vik - och detsamma kan sägas om Frida Stéenhoff, om de två nu inte råkar vara en och samma person.       

63 En sökmotor som aldrig träffar.

Enligt mina källor ska Tv 400 i morgon visa Morrissey hos Letterman, och han lär framföra den nya låten "That´s How People Grow Up" - men inte stämmer det att han har svart skjorta på sig?

Modetips från Virginia Woolf, 1922:
"Still, a lady of fashion travels with more than one dress, and if white suits the morning hour, perhaps sandy yellow with purple spots on it, a black hat, and a volume of Balzac, suit the evening." Jacob´s Room. I år passar det bra med svart pennkjol och vit blus, och en volym av Juli Zeh eller Mircea Cârtârescu.  

a) "The streets of London have their map; but our passions are uncharted". Virginia Woolf, Jacob´s Room.
b) Det är lite rörande att just Jacob´s Room är den första av Virginia Woolfs romaner som översattes till svenska, redan 1927, medan det skulle dröja till 80-talet innan hennes bästa romaner översattes - så typiskt det här efterblivna landet, som i stället för litterär modernism hade statarromaner och bondeepos.
c) Virginia Woolf kallar saker vid sina rätta namn. Barn heter "demoner".
d) Vad som kännetecknar hennes karaktärer, att de går omkring och muttrar: "andra gillar det, varför kan inte jag?" - eller: "skulle det här föreställa livet?" Ett missnöje, att tvingas nöja sig med de små belöningarna, men längta efter mer.
e) "As for the beauty of women, it is like the light on the sea, never constant to a single wave. They all have it, they all lose it." Skönheten är flyktig - men den finns hos alla.   
f) Eftersom hon inte fick den utbildning som hennes bror gavs hade hon komplex över att hon aldrig fick lära sig skriva klassisk poesi; därför hennes egenartat rytmiska språk - allting skrevs i kompensation, i frustration. När hon skriver tänker hon bara på att hon inte skriver (poesi), så hela texten fylls till brädden med bitterhet.
g) "It´s not catastrophes, murders, deaths, diseases, that age and kill us; it´s the way people look and laugh, and run up the steps of omnibuses." Virginia Woolf visste mer än hon behövde veta om dessa illasinnade blickar som mördade hennes ungdom.
h) När jag var i tjugoårsåldern var jag klokare - jag läste fler böcker, bättre böcker, jag tänkte mer - nu har jag aldrig tid att tänka, all tid går åt till att oroa mig för pengar, barnen, tvättmaskiner som går sönder, spöken - - - ) När jag var i tjugoårsåldern läste jag allt av Virginia Woolf utan att bry mig om hur hennes böcker blivit beskrivna: tråkiga, svåra, frigida, ohumoristiska. Hennes böcker är så mycket mer: The Waves är den sexigaste engelska romanen (vilket inte vill säga mycket, jag vet), Jacob´s Room är också full av subtil förståelse för ungdomen, som hon behandlar osentimentalt, utan överseende.   

Det nya numret av Lyrikvännen är ett temanummer om den gula färgen, vilket inte alls blir lika trist som det låter (bland annat en ny dikt av Malte Persson, och en text om Oscar wilde - samt en pretentiös intervju med någon som heter Lotta Möller, vars svar låter som Killing-repliker). Samt en helt ny dikt av John Ashberry: nu som åttioåring minns han de filmer han såg i sin barndom - - -

"Vi lever baklänges. Vi försöker inte gottgöra de misstag vi begick i det förflutna, vi är det förflutna." På den amerikanska självständighetsdagen, fjärde juli, läser jag den ärkeamerikanske poeten John Ashberrys diktsamling Varthän ska jag vandra (en tolkning av originalets Where Shall I Wander, som i sin tur kanske ekar av Stevensons dikt "Whither Shall I Wander", tonsatt av Martha Wainwright?). Att Ashberry översätts till svenska hör verkligen till vanligheterna - nästan halva hans produktion finns tillgänglig på svenska, vilket är tämligen unikt även för engelskspråkig poesi. 

Den här 80-åringen skriver med auktoritet och pondus, dikter som knappast ber om ursäkt för sin existens. Edward Said har skrivit om något han vill kalla för "den sena stilen", som utmärker den sena produktionen hos författare som Goethe (själv tänker jag på de starka dikter Czeslav Milosz skrev långt efter sin egen 80-årsdag), och som tillåter dem ett bredare perspektiv och oförfäran inför det egna varumärket. Jag har läst för lite Ashberry tidigare, och då nästan uteslutande på engelska, för att säkerställa i vilken grad denna bok skiljer sig från den någorlunda yngre Ashberry - men inte verkar han lida av ålderskrämpor (en åkomma som visserligen drabbar prosaförfattare i högre grad än poeter).  

Ibland garderar sig diktjaget, med några oartikulerade försynta "det var inte så jag menade", vilket kan te sig lite inställsamt - samtidigt som han har en helt osentimental blick. Det är ett sätt att skriva som inte väntar på någon, även om han också vill omsluta hela tillvaron i generösa åtbörder, när han skriver fram ett expanderande jag.  

De två översättarna Vasilis Papageorgiou och Tommy Olofsson verkar ha gammeldags stilideal, när de väljer lite unkna ordvändningar som knappast hörts sedan svenska 30-talsfilmer. Att låta tre greker i en dikt tala norska känns också lite onödigt slarvigt. Annars är det en välgärning med översatt poesi, för det har varit lite svårt att på senare år få tag på Ashberrys diktsamlingar på engelska (kan bero på att jag flyttade från en kulturell stad, Umeå, till den här månglarstaden Jönköping).  

Det är några av de typiska pensionärssysslorna Ashberry frambesvärjer och hyllar i försiktiga ordalag. Han tittar på tv-nyheterna, snuskgubbar sig så där lagom mycket, drömmer om naturen, kollar lite sport, läser Hölderlin, känner sig instängd i gamla minnen. Att åldras innehåller ingen värdighet. Det är kraftlösheten, som ett slags konstaterande att det är ingens fel att det finns så många illusioner att förlora. Ashberry fylls av en tvekande förundran, en ödmjukhet inför allting och alltet.    

Självfallet är det lite sorgligt, lite elegiskt, och med några stillsamma insiktsfulla rader: "vi kommer alla att bli ihågkomna för någon / detalj, för en rynka som karvats i pannan, men den / kommer inte att väga mycket i den krängande vågskålen. / Vad andra tänker om oss är det enda som betyder något, / för oss och för dem." Det här är ju sant, det finns inget att tillägga. Här finns dödsnärvaron och livsbejakelsen tätt intill varandra.

62 Det finns formler till poesin, men ingen har hittat dem.

"'Jag har älskat en ulv', säger den lilla hjältinnan i en text av Selma Lagerlöf, 'Herr Arnes penningar'. Och på slutet, förstås, dödar den henne, annars är det hon som dödar sig själv för dens skull."

Hélène Cixous, i "L´amour du loup", en essä som bara handlar om vargar, ulvar, varulvar ...
"Vi älskar vargen. Vi älskar hur vi älskar vargen. Vi älskar fruktan för vargen. Vi är rädda för vargen: det finns kärlek i vår fruktan. Fruktan finns i kärleken för vargen. Fruktan älskar. Eller snarare: vi fruktar den person vi älskar. Kärleken terroriserar oss. Annars kallar vi den person vi älskar för vår varg eller vår tiger, eller vårt lamm i krubban. Vi är fulla av bävan och redo att stilla vår vargahunger."
Men hon nämner inte att Elsalill säger så här: "Jag har älskat en ulv i skogen", eller att denna ulv, skotten Archie - mördaren Archie, vargen Archie - också säger till henne: "Du vargunge!"
Selma Lagerlöf är en livsfarlig berättare.  

"Än en gång tystnade hon, och kikade in i sig själv. Hon mindes: jag är den lilla vågen som inte har något annat utrymme förutom havet, jag kämpar mot mig själv, jag glider, jag flyger, skrattande, givande, sovande, men ack, alltid inom mig själv, alltid inom mig själv."

Clarice Lispector i Perto do coraçao selvagem. Jag läser hennes roman spänt. Det är den vackra berättelsen om hemmafrun Joana, det är den sorgliga berättelsen om Joana, som tvingas ge upp sitt liv, när hela hennes tillvaro fylls av frustration och ouppfyllda förväntningar, bunden vid sin egen person. Clarices text är melankolisk och klok (hon var nitton år när boken publicerades, hon är ingen människa, hon är en ängel), och minnen blandas med obehaglig nutid. Olyckans orsak: att du aldrig kan nå transcendensen, att du vet att du är jordisk och prosaisk - samtidigt som Clarice visar ständigt att det går att överskrida gränserna. Språket är inget annat än rytm, boken är ett mirakel, varje bisats är helig, Clarice är religion.         

"Hon skulle inte längre kunna förneka ... vad då? - hon frågade sig det spänt. Tingens lysande mittpunkt, den slumrande bekräftelsen under allting, harmonin som fanns under allt som hon inte förstod."
Clarice Lispector i Perto do coraçao selvagem, romanen som hon publicerade som nittonåring, med ett vackert mott från Joyce: "He was alone. He was unheeded, happy and near to the wild heart of life." Hon skriver om människor som blir osäkra på vad som försiggår omkring dem. Det finns en närhet till sakernas hemliga budskap - en fenomenologi bortom språket, bortom filosofin. Hela tiden ett påminnnande 'vad då?', som tvingar Joana, språkröret, till lydnad och ödmjukhet. En frustration: någonting finns att förstå - vad då? Och när du väl förstår det, är det bara för att veta att det inte går att förstå - det är kontingensen: ett stort 'kanske'. Världen är uppbyggd av hemliga tecken - symboler - och du får bara vistas i deras närhet, men nekas tillträde. Ibland en profan epifani, mer påminnande om 'det var som fan!' än 'å gud!'

Det låter overkligt, men i augusti publicerar bokförlaget Tranan två nyöversättningar av Clarice: Levande vatten och Hemlig lycka. Ingen av dessa två är hennes debutroman, som jag precis har roat mig med att läsa på engelska, och blivit alldeles saligt vimmelkantigt berusad av - - -  

"Ju större geniet, desto mer kan han avvika när han inte ger efter för några principer eller några traditionens regler, och när han tycker att han kan finna allting inom sig själv." A. Houbraken diskuterar Rembrandt - citerad i Horst Gersons Rembrandt et son ouvre.