bernur

Visst ska titeln på Per Johanssons debutroman Göteborg i päls läsas som en flott allusion till von Sacher-Masochs med rätta sällan lästa roman Venus i päls (eller är det bara så att han gillar Velvet Underground?)? Vill han sätta råttor i huvudet på sin läsare? För råttor är det gott om i denna berättelse, som stundtals känns som en uppslagsbok i ämnet. Någonstans nämner han att det gick åt 13 000 råttor till Herzogs Nosferatu (jag såg filmen häromveckan: det låter som en rimlig uppskattning), och ungefär lika många verkar skutta omkring i den här.

Den som tycker att diskning är ett intressant ämne har här äntligen ett tillfälle att få sitt lystmäte stillat. Huvudpersonen, som kanske heter Perry, gör inte så mycket annat än diskar sig igenom hela romanen, på göteborgska restauranger, innan han avancerar och blir kypare, men då tar sidantalet abrupt slut. Han har en bakgrund som student av statskunskap, men det är oklart var hans intressen ligger.

Nä, jag kanske inte gillade den här boken så värst. Det kanske beror på att jag tycker att Göteborgsskildringar är överrepresenterade i svensk litteratur (liksom mustascher). Ändå ska jag inte förneka att det finns partier som är ganska humoristiska. Ibland påminner det om den tidige Stig Larsson och hans tvärsäkerhet i sina iakttagelser, kombinerat med hans muntliga tilltal (och se, på sidan 126 nämns Larsson, tillsammans med bland andra den i vårt land allt mer omhuldade och kreddigare Pynchon).

Det är en lättläst, spatiöst utlagd berättelse, som inte direkt ställer krav på läsaren, utan är lika fast i sin konsistens som en sufflé. Huvudpersonen (som alltså kanske heter Perry) lever i en hämmad existens, till synes utan (”meningsfulla”, som psykologerna brukar säga) kontakter med andra människor, och det finns säkerligen någon underliggande faktor som förklarar diskningens betydelse, som utförs maniskt, som en följd av ganska vaga tvångstankar.

För att inte tala om råttorna. Kanske deras ständiga omnämnande ska få dig att reflektera och dra paralleller mellan huvudpersonens tillvaro och laboratorieråttan, eller de där husdjuren som trippar fram i ekorrhjul. Den som roas av sådant, kan förstås läsa boken som en kändisspotting av lokala storheter från Sveriges andra stad: man förväntar sig nästan att Weiron i Ottan ska dyka upp, eller poeten Fredrik Nyberg (och så gör han det – den sistnämnda, alltså). 

Så kontentan blir att jag erkänner att det var ganska roande ändå. Jag tilltalas av romanens uppenbara och befriande frihet från konventionell intrig; här är det långt ifrån det krystat tillkrånglade och tillrättalagda som brukar utgöra huvudfåran i svensk prosa. Om han rakar av sig pälsen, Johansson, kan han bli ett namn att följa fortsättningsvis.