Lojalitet är ett dödligt gift
Alla familjer är dysfunktionella, men vissa familjer är mer dysfunktionella än andra. Det är detaljerna som gör The Line of Beauty till en så ohyggligt bra tv-serie, trots att den bygger på en oöversättbar roman: hur kameran långsamt dröjer vid Nicks Sony Walkman, men inte övertydligt länge, eller hur hans blick bara stannar bråkdelen av en sekund vid fotografiet av familjens dotter Catherine när han går husesyn för första gången – så att vi ska fatta att här ska det inte bli någon heteroromans mellan de två, eller hur soundtracket bara finns där okommenterat: i en svensk 80-talsserie hade karaktärerna tvingats mumla något om ”New Order, dom är bra dom”, för i Sverige är det viktigt att alla (även fan och hans moster) ska förstå precis allt. Det är inte heller de långa meningarna som de har försökt återskapa i serien, även om de långsamma kameraåkningarna kanske ska återge en liknande känsla. Serien lutar mer åt Prousthållet än romanen. Jag borde vara besviken för att det är så mycket popmusik i serien: i romanen är det nästan helt tyst - - -
HAr du nagot battre forslag an DN som kan lasas pa internet (vilket ar ett maste i min exil)
Hur ar the line of beauty, egentligen, som tv serie?
Jag har dessperat forsokt att fa min far till att spela in den, men han tillhor ju dessa 50-talister som faktiskt, tillskilnad fran mig, upplevde 80 talet (han lyckades givet vis inte att hantera dessa morderna prylar). Hur ar det egentligen med dig, hur gammal var du egentligen nar Ian Curtis tog sitt liv? Jag laste en artikel av en man som sag Joy division live 80, 21 ar gammal; I alla fall sa ar han 47 nu (tiden gar).
Jag minns inte när Ian Curtis begick självmord, däremot när Michael Strunge gjorde det 1986 (tyvärr var jag i en dvala - hibernation - åren 1980-1984, ungefär).