bernur

I DN skriver Johanna Paulsson i dag om två "nya" böcker om Joy Division (jag läste Torn Apart i våras); jag vet inte vad jag ska säga om recensentens anglicismer ("extensiva redogörelser"), förutom att försöka glömma dem och uppmana dig att genast läsa Torn Apart. För övrigt håller jag med henne om att bokens författare gör Curtis och bandet en björntjänst när de försöker framställa dem som "normala", med exempel på hur roliga de kunde vara (en del kiss- och bajshumor ursäktar inte all depression). Förmodligen har de tröttnat på alla som kallar bandet för självmordsbenäget (75 % överlevde ju), och vill visa att de minsann kunde vara otroligt glättiga. Utgivningen av Deborah Curtis Touching From A Distance på svenska är dock inget att se fram emot (varför översätta titeln, när det är ett citat?).