bernur

Som folk i allmänhet (jag menar lärare) har jag försökt att se också Fredrik Lindströms senaste projekt, det som handlar om svensk mentalitet, om jag har förstått saken rätt. Tyvärr tycker jag att det inte har varit särskilt givande (jag har visserligen bara sett sammanlagt kanske 35 minuter): men det konstiga är att den åsikten finns det absolut inget gehör för - på den här skolan tycker alla att Lindströms är guds gåva till svenskarna (jag menar lärarna), och det går inte att ha en avvikande åsikt. Endast jag och en annan kollega är lite skeptiska, men medan Anders mest är tveksam till att Lindströms och sidekick-Englunds slutsatser alltid landar i en historisk förklaring, att det inlärda beteendet inte skulle vara lika betydelsefullt som arvet (då kan allt negativt beteende ursäktas: "jag gör så här för att jag är svensk"), blir jag lika irriterad på Lindströms starkt koreograferade språk, hans långsamt eftertänksamtsläpiga formuleringar - för att inte tala om hans ständiga kisande med ögonen, ett gammalt knep som intellektuella i Sverige tagit till sedan 80-talet, vad jag kan minnas, när de vill se riktigt skarpintelligenta ut.