En tanke jag inte kan släppa
Det är klart att jag störde mig på det redan första gången: den där svenska poeten – jag har förträngt vem det var, någon vars efternamn börjar på ’H’ (kanske) – som oblygt citerade några rader från U2:s kända låt ”One”, mitt i en av sina egna dikter, vilket blev ungefär:
”Du säger kärlek är ett tempel
Kärlek är en högre lag
Du ber mig att träda in
Men sedan låter du mig krypa”.
Helt utan citatangivelse. Ändå var det lite pinsamt när Marie Silkeberg skrev en sammanfattning av tendenser i 90-talets poesi, och citerade just dessa fyra rader (ungefär som att använda något av T.S. Eliots otaliga citat som exempel när man diskuterar hans poesi). Var Silkeberg, som är en bra kritiker, ironisk? Elak mot U2, eller mot poeten? Eller var det poeten (vars efternamn börjar på ’H’: eller kanske Charlotta Orwin) som var ironisk: illustrerade hon hur illa hon tycker om U2? (I så fall helt rättfärdigt, då det knappt finns något band som det finns större anledning att hata – möjligen Red Hot Chili Peppers - - - )
betyder detta att du funnit mitt pia hafrup-citat? det är meningen att "sjunga stort och rent som ett orört hav" ska vara med i prefacet. så det så.
Det allra roligaste var ju annars att Silkeberg använde citatet som ett exempel på "kvinnligt språk".