Drastiskt, alltför drastiskt
Jag läste aldrig krönikan, men som du återger det låter det inte alls som en dålig idé. Åtminstone inte i teorin, i praktiken kan jag förstås föreställa mig en massa misslyckade revideringar. Men hur som helst, det är väldigt behändigt att inte kunna läsa uråldriga klassiker på originalspråk utan i översättningar gjorda av folk som i många fall vet vad de gör (svenska översättningar sägs generellt hålla hög klass i jämförelse med till exempel engelska översättningar), och med ett någorlunda modernt språk. Saarikoski, som knappast kan anklagas för obildning, skriver i någon av sina böcker hur han läser boken Finnish folk poetry och gång på gång tvingas tjuvläsa den engelska översättningen för att förstå originaltexten.
1957 är förstås praktiskt taget igår, jag antar att valet av ett så sent år delvis är tänkt att provocera. Och Fredrika Bremer är visst läsbar! Kanske skulle däremot äldre svensk litteratur kunna ges ut i parallelltext, med originalet och en "moderniserad" variant sida vid sida.
Detta om detta, som min svensklärare brukade säga.
Det är svårt att skriva väl när man är hungrig och har tre kollegor vilt diskuterande precis bakom ryggen.
Svenska översättningar är enligt min erfarenhet väldigt ojämna - eftersom jag läser ganska mycket engelskspråkligt blir jag ibland besviken på de undermåliga översättarna - slarvet. Parallelltexter är en underbar idé, och det funkar ju så bra exempelvis med poesi, där man då kan läsa saker på t ex italienska, om man bara hjälpligt behärskar det. Men det blir väldigt tjocka böcker! Dock, skulle det hindra de elefantiasis-drabbade författarna som numera skriver 800-1000-sidorsromaner: sätt en gräns vid 400 sidor.
Jag ville förstås inte säga att det inte finns dåliga svenska översättningar!
det var naturligtvis en ironiskt menad krönika ???