Det är förövaren som är offret
Eftersom jag var vampyrfan tidigt tyckte jag redan 1979 att det var en orättvis kritik, när de svenska recensenterna skrev att Herzog nöjt sig med att bild för bild kopiera Murnaus stumfilms-Nosferatu – när jag nu ser om Herzogs version med Kinski slås jag mest av att Dracula är en poet, att hela filmen känns drömsk (som när Lucy vandrar omkring och möter ett sällskap som äter en pestmåltid) – och att jag helt hade glömt zigenarpojken som vid två tillfällen spelar fiol på Draculas slott; den här pojken har ändå flera gånger förekommit i mina drömmar, då mitt undermedvetna säkerligen har bearbetat hans vidare öden (hans närvaro i filmen är helt obegriplig och oförklarlig – han bara finns där, och har ingenting med intrigen att göra – redan i filmen är han en drömnärvaro). Förmodligen kommer jag inte att drömma om honom alls nu, när jag äntligen förstod varför han har medverkat i mina drömmar så många gånger.