bernur

Min vänlige kollega Anders tyckte att det skulle vara lämpligt för mig att läsa Fredrik Ekelunds roman Jag vill ha hela världen! – en roman om en beautiful loser som gick mig förbi 1996, bland annat eftersom jag bara läste diktsamlingar när den publicerades, tack vare småbarnsbestyren. En annan orsak kan vara att jag sett mig immun mot både skånska generationsromaner (jag läste den där Flygts Underdog, utan att bli imponerad) och den latinamerikanska magiska realismen (jag föraktar allt som har med ”realism” att göra, vill bara citera Tegnérs ord: ”Vad vill mig verkligheten med sin döda, / sin stumma massa, tryckande och rå?”). Hur ska jag nu uttrycka mig utan att såra min kollega? Ekelund verkar vara besatt av att skriva som Klas Östergren ­– luguberordet plockas fram på sid 133 – och hela berättelsen är mustig och frodig och encyklopedisk – det är alkoholromantik och universitetsromantik och fotbollsromantik och sexualitetsromantik och provinsromantik (”det är ju roligt att skriva på dialekt”) och invandrarromantik (”och det är ju ännu roligare ju att skriva med brytning ju”) och intrycken svallar och det är en more is more than more-estetik som nästan lyckas bryta ned mitt motstånd, som om hans carpe omnius faktiskt har någonting att säga mig; eller om det är av ren utmattning jag svagt knappt hörbart muttrar mitt okej då, jag ger mig: även jag lyckas gripas av den här slarvern till huvudperson när hans charm blir allt mer diskret i takt med att hans självförakt blir allt mer utagerande, och skildringen av hans äktenskaps sammanbrott prepareras väl innan det detonerar med katastrofal utgång efter att författaren demonstrerat hela sin arsenal av stilistisk finess och anakronistisk berättarteknik, när jag i ett par hundra sidor försökt värja mig, utan att någonsin tänka tanken att den här misslyckade existensen är en ganska närstående kopia av mig, så vad är det Anders vill säga mig egentligen?