bernur

Jag drömde att jag inte alls var död, utan att jag faktiskt levde; därför var det med viss glädje jag gick nedför trapporna i morse, med den hymniska utsagan ”vid liv” klingande i öronen. Men ack – kaffekoppen var tom när jag drack (skulle en död ha behov av kaffe?), och jag hade inte heller återfått luktsinnet, som jag minns var en av de värre förlusterna som döden förde med sig. Det fanns inga ord kvar: jag var mutistiskt stum, alfabetet hade frusit till is. I huset var det strömavbrott som vanligt, och det enda som återstod för mig var att fortsätta med den här deprimerade icke-tillvaron. Det värsta, minns jag, var ensamheten. Men det var ändå en bra dröm - - -