bernur

Det är klart att jag störde mig på det redan första gången: den där svenska poeten – jag har förträngt vem det var, någon vars efternamn börjar på ’H’ (kanske) – som oblygt citerade några rader från U2:s kända låt ”One”, mitt i en av sina egna dikter, vilket blev ungefär:

”Du säger kärlek är ett tempel

Kärlek är en högre lag

Du ber mig att träda in

Men sedan låter du mig krypa”.

Helt utan citatangivelse. Ändå var det lite pinsamt när Marie Silkeberg skrev en sammanfattning av tendenser i 90-talets poesi, och citerade just dessa fyra rader (ungefär som att använda något av T.S. Eliots otaliga citat som exempel när man diskuterar hans poesi). Var Silkeberg, som är en bra kritiker, ironisk? Elak mot U2, eller mot poeten? Eller var det poeten (vars efternamn börjar på ’H’: eller kanske Charlotta Orwin) som var ironisk: illustrerade hon hur illa hon tycker om U2? (I så fall helt rättfärdigt, då det knappt finns något band som det finns större anledning att hata – möjligen Red Hot Chili Peppers - - - )

Visst ska titeln på Per Johanssons debutroman Göteborg i päls läsas som en flott allusion till von Sacher-Masochs med rätta sällan lästa roman Venus i päls (eller är det bara så att han gillar Velvet Underground?)? Vill han sätta råttor i huvudet på sin läsare? För råttor är det gott om i denna berättelse, som stundtals känns som en uppslagsbok i ämnet. Någonstans nämner han att det gick åt 13 000 råttor till Herzogs Nosferatu (jag såg filmen häromveckan: det låter som en rimlig uppskattning), och ungefär lika många verkar skutta omkring i den här.

Den som tycker att diskning är ett intressant ämne har här äntligen ett tillfälle att få sitt lystmäte stillat. Huvudpersonen, som kanske heter Perry, gör inte så mycket annat än diskar sig igenom hela romanen, på göteborgska restauranger, innan han avancerar och blir kypare, men då tar sidantalet abrupt slut. Han har en bakgrund som student av statskunskap, men det är oklart var hans intressen ligger.

Nä, jag kanske inte gillade den här boken så värst. Det kanske beror på att jag tycker att Göteborgsskildringar är överrepresenterade i svensk litteratur (liksom mustascher). Ändå ska jag inte förneka att det finns partier som är ganska humoristiska. Ibland påminner det om den tidige Stig Larsson och hans tvärsäkerhet i sina iakttagelser, kombinerat med hans muntliga tilltal (och se, på sidan 126 nämns Larsson, tillsammans med bland andra den i vårt land allt mer omhuldade och kreddigare Pynchon).

Det är en lättläst, spatiöst utlagd berättelse, som inte direkt ställer krav på läsaren, utan är lika fast i sin konsistens som en sufflé. Huvudpersonen (som alltså kanske heter Perry) lever i en hämmad existens, till synes utan (”meningsfulla”, som psykologerna brukar säga) kontakter med andra människor, och det finns säkerligen någon underliggande faktor som förklarar diskningens betydelse, som utförs maniskt, som en följd av ganska vaga tvångstankar.

För att inte tala om råttorna. Kanske deras ständiga omnämnande ska få dig att reflektera och dra paralleller mellan huvudpersonens tillvaro och laboratorieråttan, eller de där husdjuren som trippar fram i ekorrhjul. Den som roas av sådant, kan förstås läsa boken som en kändisspotting av lokala storheter från Sveriges andra stad: man förväntar sig nästan att Weiron i Ottan ska dyka upp, eller poeten Fredrik Nyberg (och så gör han det – den sistnämnda, alltså). 

Så kontentan blir att jag erkänner att det var ganska roande ändå. Jag tilltalas av romanens uppenbara och befriande frihet från konventionell intrig; här är det långt ifrån det krystat tillkrånglade och tillrättalagda som brukar utgöra huvudfåran i svensk prosa. Om han rakar av sig pälsen, Johansson, kan han bli ett namn att följa fortsättningsvis.

När du vaknar långt innan du ska stiga upp är timmarna ovänliga som speglar, som bara visar sidor av dig som du inte vill se och inte kände till att du ägde.

När folk säger att den och den händelsen var precis ”som i en roman” så smickrar de sig själva. Ur en mer objektiv bedömning vore en mer passande jämförelse ”som i en såpopera”. Dessutom är det väl ändå snart bara i romaner som det där uttrycket ”som i en roman” förekommer? Jag har i alla fall aldrig sagt det: vad betyder det? ”Som i en roman” - - - Det kan betyda vad som helst. Och därmed inget. Sluta säg det. (Ni som säger det i romaner, alltså.)

Min vänlige kollega Anders tyckte att det skulle vara lämpligt för mig att läsa Fredrik Ekelunds roman Jag vill ha hela världen! – en roman om en beautiful loser som gick mig förbi 1996, bland annat eftersom jag bara läste diktsamlingar när den publicerades, tack vare småbarnsbestyren. En annan orsak kan vara att jag sett mig immun mot både skånska generationsromaner (jag läste den där Flygts Underdog, utan att bli imponerad) och den latinamerikanska magiska realismen (jag föraktar allt som har med ”realism” att göra, vill bara citera Tegnérs ord: ”Vad vill mig verkligheten med sin döda, / sin stumma massa, tryckande och rå?”). Hur ska jag nu uttrycka mig utan att såra min kollega? Ekelund verkar vara besatt av att skriva som Klas Östergren ­– luguberordet plockas fram på sid 133 – och hela berättelsen är mustig och frodig och encyklopedisk – det är alkoholromantik och universitetsromantik och fotbollsromantik och sexualitetsromantik och provinsromantik (”det är ju roligt att skriva på dialekt”) och invandrarromantik (”och det är ju ännu roligare ju att skriva med brytning ju”) och intrycken svallar och det är en more is more than more-estetik som nästan lyckas bryta ned mitt motstånd, som om hans carpe omnius faktiskt har någonting att säga mig; eller om det är av ren utmattning jag svagt knappt hörbart muttrar mitt okej då, jag ger mig: även jag lyckas gripas av den här slarvern till huvudperson när hans charm blir allt mer diskret i takt med att hans självförakt blir allt mer utagerande, och skildringen av hans äktenskaps sammanbrott prepareras väl innan det detonerar med katastrofal utgång efter att författaren demonstrerat hela sin arsenal av stilistisk finess och anakronistisk berättarteknik, när jag i ett par hundra sidor försökt värja mig, utan att någonsin tänka tanken att den här misslyckade existensen är en ganska närstående kopia av mig, så vad är det Anders vill säga mig egentligen?

Anne Swärd debuterade för ett par år sedan med den övertygande Polarsommar, en bok som långt ifrån fick den uppmärksamhet den förtjänade – och lika mycket i skymundan verkar hennes andra bok ha hamnat, när den utkom i höstas. Det är orättvist, för här finns mycket av det som anses saknas i nyare svensk litteratur.

Nu handlar det om en framtidsskildring från 2030-talet, i ett Köpenhamn som snarare än har stått stilla utvecklingsmässigt har gått tillbaka, till ett 1970-tal, med skitiga interiörer och solkiga taxibilar och nyhetsförmedling som mestadels sker genom radion. Miljön är dunkel och oskarp, och alla sinnesintryck dämpas och hålls tillbaks.  

En minut innan millennieskiftet föds pojken som får det ödesbestämda namnet Adam (för säkerhets skull heter han Kristian i mellannamn), som är berättaren i drygt halva boken. Parallellt med en öronvärk byggs tunnlar under Köpenhamn – något som kan uppfattas som en liknelse, i en av de trådar Swärd bara lägger ut utan att hala in, vilket kanske är lite slarvigt. Det finns gott om antydningar, exempelvis ett misstänkt incestuöst förhållande till brodern René – den dolde huvudpersonen, som sammanlänkar Adam med Azra, som är hans efterträdare i rollen som berättare.

Föräldrarna bara försvinner, så som de gör ibland; här kanske mer bokstavligt än annars. Vårt lands skamfläck till laserman är här en blåsrörsman: även det ett spår som inte följs upp av författaren. Kvicksanden från titeln fångar in alla inblandade, och ger dessutom hela romanen en prägling av nedåtgående rörelse, en descension som tar dem djupare och längre ned, där enda trösten är sällskapet – hur likgiltiga känsloyttringarna än visar sig. 

Swärd är skicklig med språket, när hon uppfinner en helt egen diktion till framför allt Adam. Hennes /hans tonfall är helt trovärdigt avskalat, icke-litterärt, och det finns ingen anledning att söka efter spekulativa inslag eller rester av en eventuell skrivarutbildning i hennes utsökt skrivna prosa. Dessutom driver hon fram berättelsen och skapar spänning på ett sätt som kan erinra om Jerker Virdborgs främsta alster, Svart krabba. Även här finns det en osäkerhet som ger skeendet en aura av hot – en olycksbådande atmosfär.

Mest positivt intryck gör alltså stilen, och hur säkert hon har fångat outsidern Adam, i ett rörande personporträtt. Swärd vet att hon inte ska avslöja allt, och visar prov på känslighet för när hon ska dra sig tillbaka. Det går att resa invändningar mot en plot som kan uppfattas som alltför konstruerad och tillfälligheter som uppvaktar slumpen med lyckat utfall lite väl ofta, men det är stilen som räddar historien, precis som i debuten.  

Den gamla klichén dikterade att det var förbehållet deckarförfattarna att skildra samtiden – en åsikt jag tvivlade på även då den var som hetast, på 90-talet: Anne Swärd visar med denna dystopi utan övertoner och enkla lösningar att hon är gravt underskattad. 

Det finns diskussioner som mer än något annat påminner om boxning; du sitter där och undrar vad du ska behöva göra för att få din kombattant att ändra uppfattning (du knyter näven i fickan, samtidigt som du mumlar fram veka argument, stympade och verbalt handikappade), samtidigt som du måste hålla garden uppe — bildligt talat, så du förbereder i lönndom bemötanden av knytnävsslag — bildliga, har du inte fattat? Och så, när du tror att allt är förlorat, du förbereder dig på kapitulation (en tillräckligt undergiven ursäkt utan att ge avkall på din integritet), så ger din motståndare upp, bara helt så där. Du fick in ett knock out-slag (bildligt), och när du går igenom samtalet med dig själv letar du efter det där ordet eller den där meningen som var avgörande, men hittar den förstås inte.  

För några år sedan utkom Anders Olsson med sin Läsningar av intet, en välkommen och initierad och klok undersökning av den via negativa som varit så attraherande för filosofer och författare ända sedan det vi kallar medeltiden. Nu har jag med nästan lika stort nöje läst Lovtal till intet – essäer om filosofisk hermeneutik, av den brasilianskt försvenskade filosofen Marcia Sá Cavalcante Schuback, som förgyller tillvaron på Södertörns högskola. Det här är hennes debut på svenska språket: att påstå att det är imponerande vore en skamlig underdrift.

För det här är en spännande samling, där hon varsamt metodiskt blottlägger strukturen bakom detta lockrop bland begrepp (intet), och förevisar en mängd intressanta och givande synpunkter och slutsatser – oftast som ett resultat av en följsam närläsning. Det är en svår bok, endast för specialintresserade – men vem kan kosta på sig att inte vara intresserad av intet?

Hermeneutik som begrepp lanserades i Sverige 1977 av bland andra just Olsson och Horace Engdahl med flera i en hiskeligt ful bok som aldrig direkt varit en coffee table-bok i mitt hem (se Arne Melbergs understreckare; han var också med i antologin), men har haft relativt svårt att etablera sig. Vad det betyder: tolkning och förståelse – med Schubacks vidgning att släppa det bekanta och ta till sig det främmande (det som på psykologispråk heter det Andra). Hon väljer att betrakta intet som en upptäckt (jag skulle gärna likna det vid en profan epifani, och hon kommer omsider till det begreppeet), av ett mellanrum för mening.

Med Gadamer som exempel visar hon hur tänkandet är förbundet med krisen, och därmed något farligt, något som inte sker lättvindligt. För Schuback är läsning alltid översättning (naturligt nog, med hennes bakgrund), en assimilering av det främmande. Men assimilering är inte att offra det egna, och inte heller det främmande, på bekostnad av det andra, utan snarare ett ömsesidigt tillägnande. Vissa författare är kalibrerade med vår egen personlighet, men snarare än att spegla sig i det bekanta behöver vi lära oss förstå vad som händer när vi ställs inför det obekväma – det som vi inte omedelbart känner igen.

Av Nietzsche lär hon sig se konsten med livets optik: att tillämpa de egna kunskaperna eller erfarenheterna, och att läsa texten som en värld (ett liv) – en värld som saknar regler, vilket gör att du måste tänka bortom reglerna, omfamna det irrationella. Med denna metodik kan du använda läsningen som handfasta råd, och slippa stå handfallen och obeslutsam. Som bekant finns det ingen som lika bestämt som Nietzsche har hävdat att det inte finns några fakta, bara tolkningar (sanningen är en armé av ni vet vad – troper … metaforer), och det leder Schuback till slutsatsen att vi kan inte fatta, bara tolka. Strängt taget har tänkandet inte mycket att göra med förståelsen (som är mekanisk, medan tänkandet är något organiskt, som uppfinns på nytt varje gång).

Ett dilemma blir det när våra förkunskaper ställer sig i vägen för vår läsning – samtidigt som de är en förutsättning för att vi överhuvudtaget ska läsa. Typiskt nog – eller som en illustration till hennes tes – är det inte det jag på förhand såg mest fram emot (Nietzsche- och Hölderlinkapitlen), utan en lång essä om Xenofanes, där hon visar att hans fragment pekar på en monoteism; eftersom Gud är så stor kan det inte finnas flera. Intressant nog skildrar han också något som erinrar om Baudrillards berömda simulacrum: ”Uppfattning, sken vidhäftar allt.” Det grekiska ord dókos som Schuback tolkar som sken kan även läsas som fantasi, eller med Jesper Svenbros förslag, hypotetisk kunskap. Allt leder till detta: en (av)bild. Av intet. Jag läser, och det är nästan bara njutbart.    

På sin errata tipsade Malte Persson om Geert Lovinks essä om bloggning som en nihilistisk impuls – dock utan att påpeka att Lovink faktiskt gör en generös omdefinition av nihilismen, och ser det inte som ett problem eller en fara. Essän är rik på klokheter, och hans kritik är fantastiskt nyanserad och relevant, och självfallet späckad med referenser (fotnotslistan rymmer 50 punkter). Lovink förordar en kreativ nihilism, som kommer från styrka, och inte från svagheten hos pessimismen – så som den formulerades under ryskt 1800-tal. För honom är bloggarna dekadanta artefakter snarare än marknadsföring av självet. Inte den ego chamber kritikerna fått det till.

Han fick genast rykte om sig att vara tystlåten: en som sällan yttrade sig, men när han väl sa något, då var det klokt och intressant, och alltid värt att lyssna på. Intelligent – nej, det var vämjeligt - - -

Nu har jag tiggt till mig vårkatalogen av skolans snälla bibliotekarie, och konstigt nog ser jag mest fram emot nyutgåvor eller nyöversättningar, av bland andra Jeanette Winterson (redan), Virginia Woolfs förkortade dagbok (bara 750 s), Kafkas Slottet (ska jag äntligen få göra mig av med Tage Aurells jobbiga översättning?), Prousts noveller, Becketts trilogi, Ballards Krasch, Poes Eureka, Jim Thompsons The Killer in Me. Enda problemet är att jag redan har läst allt.  

Det är en skugga, men inget som kastar den. Olyckan saknar orsak och ursprung - - -

Du kysser din egen spegelbild – smeker din självförverkligade bekräftelse - - -

Har någon brytt sig om att utreda närhetsrelationen mellan megalomani och självförakt; arrogansen och odrägligheten som tar sitt avstamp i dålig självkänsla – förmågan att sätta sig själv i centrum, vara egoistisk och bara tänka på sig själv: den har att göra med att du hatar dig själv. Den som hatar sig själv måste placera sig själv i första rummet för att uthärda tillvaron.

Den bok som gjorde störst intryck på mig förra sommaren var förmodligen Fernando Pessoas The Book of Disquiet – den finns på svenska, i en ofullständig version. Den portugisiske författaren efterlämnade en beryktad koffert med osorterade texter, och det är dessa som i många år utgivits internationellt – den svenska marknaden har med få undantag (Orons bok och några enstaka noveller, bland annat en om en obetalbar kannibalmiddag) varit kallsinnig, men att saker är på väg att hända visar den nyutkomna dubbelvolymen Djävulens timma och En stoikers fostran.

Och det är så underbart att läsa dessa korta texter! Pessoas Djävulen är till stor del en Satan, den romantiska fiktive hjälten: upprorsmakaren som fäller diaboliska oneliners, som ”Allting lever genom att kämpa emot” – bara Djävulen kan yttra sådant med trovärdigheten i behåll. 

Det intressanta med Pessoas Djävul är hans tes om den ospelade musiken, som kan kopplas till den icke-existerande poesi som var Gösta Berlings (svensk litteraturs store poet) kännetecken: med detta resonemang blir Djävulen den som inte gör ont (han behöver strängt taget inte). Djävulen är en upprorets poet, fantasins och idéernas gud – med andra ord den som inte skapar (han behöver inte detta); han blir en vacker paradox, en manifestation av det som inte finns.   

Det är skrivet på en melankolisk glädje, där piggheten och uppgivenheten kämpar med varandra, i ett ömsesidigt beroendeförhållande. Djävulen övervakar födseln av Marias son, en wunderkind misstänkt lik författaren själv, och man tänker lite lätt på hur Norman Mailer låter Djävulen i sin senaste roman låta Djävulen närvara när Adolf Hitler föds.       

Från det fräckt och nästan hafsiga till den resignerat frustrerade texten om stoikern är det tidsmässigt ett glapp. Innehållsmässigt också: det som var lekfullt i den tidiga novellen blir här allvarsamt, och hoppet landar i självförakt. Stoikern är suicidal, och skriver ett pessimistisk determinerat testamente. Hans utgångspunkt lyder: ”Jag har alla förutsättningar att vara lycklig – utom själva lyckan”, ord som på ett anakronistiskt sätt nästan avslöjar att Pessoa är Kafka-influerad.

Här handlar det om ”Omöjligheten att skapa högstående konst”, och författarens olyckliga besvikelse, som ledsagar den bitterljuva texten. I hög grad framträder porträttet av en figur som har avstått, gått vid sidan av händelser, erfarenheter och upplevelser (Hjalmar Söderberg skulle ha gnuggat händerna av förtjusning om han fått ynnesten att läsa detta). Det är en text som illustrerar konfrontationsängslan. Det kan uppfattas som feghet, men också som ett konstaterande av handlingens dilemma: att handla innebär att såra, men det finns ingen överensstämmelse som stipulerar att icke-handla innebär att icke-såra, på samma sätt som det som är dåligt inte kan göras bättre utan att det blir värre – en insikt som visar en annan anakronistisk påverkan, denna gång från Beckett.

Mycket har sagts om Pessoas behov av alter egon och fiktiva alias (heteronymer, vill de tituleras), och visst finns det något både ömsint och ömkligt över hur han uppfinner en Baron de Teive som ser sig själv objektivt: distansen blir så total och överväldigande att läsaren nästan upplever svindel över hur Pessoa avlägsnar sig. Hans insikter är kloka, vackra, och djupt tankealstrande, som när han nästan vårdslöst fäller maximer som denna: ”Förakta dig själv, men gör det med värdighet”.     

Kungen och hans två badrum fick mig att tänka på Pirinens underbara huligan Socker-Conny, som vikarierade som jourhavande medmänniska, och svarade på förtvivlade telefonsamtal, bland annat från en blind, som gav Socker-Conny tillfälle att svara ”Jag ser två telefonlurar!” Det är tur att vi har en bra försäkring när vi reparerar badrummet, för en kostnad av 30 000 kronor – utan försäkringen hade det kostat 35 000 kronor. Den hycklande frikyrklige säljaren vägrar fortfarande betala.

Flauberts sista roman Bouvard & Pécuchet har på svenska fått titeln Den eviga dumheten och efter att sedan 1881 varit eftersatt och oöversatt har Umeåförlaget H:ström och dess översättare Monika Lundgren äntligen väckt de två gynnarna från gravens slummer, och det är välgörande att ta del av deras märkliga eskapader i en fransk landsbygd som så starkt erinrar om det Yonville där paret Bovary levde.

Bouvard och Pécuchet är som litterärt par besläktade med både Rosencrantz och Guildenstern och Didi och Gogo: (”Något som förvånade dem ännu mer, det var att upptäcka att de båda hade fallenhet för vänskap, och förtjusta över denna upptäckt omfamnade de varandra ömt”). De är verksamma som – symboliskt nog – kopister, men drar sig alltså tillbaka ut på den mytomspunna landsbygden för det otvivelaktiga nöjet att äta middag med träskorna på, med syftet att förklara tillvaron, och deras katalogiserande bemödanden skildras med oändligt tålamod (och detaljrikedom) av Flaubert.

Vad Flaubert vill visa med denna sin sista roman som han ägnade så stor omsorg är hur förförisk den ytliga kunskapen är, och hur löjeväckande vi blir när vi faller på knä inför dess enkla lösningar. Allt paret Bouvard och Pécuchet ser väcker habegär hos dem. Men denna lust att utrota okunskapen skapar förstås bara kaos och oreda, inte bara hos dem själva utan hos alla de kommer i kontakt med.

Allt djävlas i deras helvrickade experiment: ”Man kunde se dem springa längs stora vägen, iförda våta kläder och i den heta solen. Det var för att kontrollera om törsten stillas genom att man tillför huden vatten. De kom flämtande tillbaka och båda två med en förkylning.” Flauberts inställning är snarare behärskat ursinne än resignerad kapitulation. Det är med subtil humor han kastar sig över paret, och precis som i hans kända MadameBovary är författarens frånvaro allestädes närvarande.

Vill då Flaubert att den dumme inte ska söka kunskap? Att ’dumheten’ är hans kungsord märks tydligt i vad man än läser av honom. Snarare än dumma framstår till sist Bouvard och Pécuchet som två naiva hjältar, nästan i paritet med DonQuijote; och även om deras författare initialt ville driva med dem framträder ett medlidande – deras försynta ifrågasättande väcker förstås omvärldens fientlighet, och det ligger nära till hands att tro att det är just denna omvärldens mani att ta sig själv på stort allvar och oförmåga att sätta det egna tvivlet på spel som Flaubert helst vill attackera med denna bok, som i mångt och mycket nog måste läsas som en polemisk stridsskrift.

Bildning är en fernissa, en mask, tycks Flaubert mena, och det farliga är när vi sätter vår tilltro till de farliga flosklerna, som är bedrägliga och vilseledande: Bouvard och Pécuchet går helt klart vilse i sin maniska jakt efter kunskapen, och den ogenomförbara kategoriseringsivern. Forskningen visar alltid motstrididiga resultat, och det går inte att ta ställning. Deras dilemma, vår tids relativistiska nihilism, kan vi alla känna igen oss i.

Läsningen blir trots de lätt igenkännbara inslagen av den elakhet som blivit Flauberts signum (han är snobb ut i de prydligt slingrade mustaschtopparna) smått yrselartad, när inledningens lovande lustigheter (som får läsaren att spinna som en gammal katt) snart utmynnar i en förtvivlan över det bedrägliga i tillvaron. Detta kan vara en av de mest pessimistiska böcker som har skrivits – av en förbittrad intelligensaristokrat som vittnar om hur världen drunknar i dumhet (vad hade han sagt om den schlagerkoma som snart lamslår vårt land, och börjar i - Jönköping).

Under helgen läste jag i någon tidning om en intervju som gjorts med vår nuvarande kung, och hans motivering till varför just hans äktenskap har varit så lyckat - det vill säga, inte har slutat med den skilsmässa som har ändat alla hans polares äktenskap, när de har gift om sig med brudar inte ens hälften så gamla som de själva - och hans svar var kryptiskt: det beror på att de har haft två badrum (två? i detta stora hus måste det väl finnas dussintals badrum?); jag tänker på att vi nu i snart tre månader helt varit utan badrum, och hur det hade gått för oss om vi hade varit kungliga: hade vi slagit ihjäl varandra eller bara skilt oss?

du har klättrat upp hit & sitter nu med knäna under

hakan & darrar vitt, här på den höga avsatsen

i någonstans –

nu är du två, & ni är båda mina –

himlen är vit, det är varken dag eller natt –

båda två väntar på något tecken, att någon ska

be er göra något –

jag bara finns där, svävar, ni ser mig inte, när ni

börjar klättra ned, jag sträcker ut handen

för att hejda er –

men ni har redan klättrat nedför pålen ned

till det vita vattnet för att drunkna utan

svar utan fråga utan varför ni bara ska

drunkna –

sjunka genom ytan som öppnar & sväljer –

som ett öga som blinkar & tåras –

medan jag bara finns där uppe, gråtande, & ser

hur ni blir allt mer genomskinliga under

vattenytan,

tills ni svävar bort med mig –

Att skådespelerskan Amanda Ooms besatt talanger utöver det vanliga var uppenbart redan i hennes första film, den norska porrfilmen Hotell St Pauli, så det var kanske inte helt oväntat att hennes debutroman var så bra – dess titel var Nöd vän dig het, och eftersom vi har att göra med en svensk författare som sällsynt nog ägnar stor möda åt titeln kanske det förklarar varför uppföljaren har dröjt femton år, men nu är den alltså här: Tåla mod heter den, utgiven på D+ Förlag.

Förväntningarna på den här romanen är förvisso högre ställda: förra gången var det nästan en smärre chock att upptäcka att en skådespelare kunde skriva. Precis som förra gången handlar det mycket om destruktiv sexualitet, och jag är inte läsaren att bedöma vad som är självbiografiskt, men det handlar om kvinnan Aina som återvänder efter givetvis femton år till en slags sten hon har ute i skogen, där hon för samtal med sig själv (Pär Lagerkvist gnäller från sin grav), och väl där börjar hon prata med en kille som heter Jonas, och som känner henne väl – det visar sig att han är hennes personifierade skuld. Personifierade – nåja, han är mest en röst i den här boken. 

Nu väljer Ooms att nästan uteslutande skildra detta icke-möte i dialogform, och det som kan ha sett ut som en pigg idé faller lite platt till marken efter ett par hundra sidor, när läsaren stillsamt muttrar att upplägget nog hade passat bättre i ett kortare format, som en novell. Kanske ändå det hade fungerat som en pjäs: Ooms har föga överraskande översatt Sara Kane, som ju har skrivit väldigt starkt om känslor som Ooms nog aspirerar på. Dit har hon förstås en bit kvar, till glädje för hennes närmast anhöriga.

Ooms skriver mestadels kortkorta meningar, som om hon led av någon släng av kommateckenfobi – även det något som säkert fungerar bättre i en novell än i en hel roman. Lägg till detta ett begränsat ordförråd, och läsningen känns futtig, lite torftig. Då krävs det mycket av Aina och den mystiske mannen (stenens röst) för att vi ska engagera oss, men de är ganska förutsägbara i sin behandling av Ainas bakgrundshistoria, som pedagogiskt och prydligt rullas upp framför våra ögon.

Vad rösten (skulden) vill åstadkomma är att lära Aina rädsla: att visa sig svag, att släppa den där masken av tuffhet hon burit i alla år: att ­– ja, just det, tåla modet. Hela förloppet utspelar sig under en kväll och natt, där Aina delar två flaskor vin med mannen/rösten. Det trasiga ska lappas ihop, förstår man (varför ska svenska skådespelare jämt vara så trasiga och neurotiska?).

Där Nöd vän dig het (ja, den hette faktiskt så) var fräsch, nyskapande och brännande intressant, är Tåla mod tjatig och ganska unken. Ooms skriver fortfarande rappt och egensinnigt, men det är för mycket av utfyllnad, ett överflöd av truismer som knappast pryder sin plats: ”Det man känner till skrämmer inte […] I själva upprepandet ligger kunskapen […] Man måste anstränga sig om det ska bli nåt”. Det är lite för uppenbart att hon ibland har tänkt ”nu ska jag skriva lyriskt” och så sprids ett sockrat språk över en halvsida lite här och där. Ursäkta mig för detta klagande: det var ändå en långt bättre bok än mycket annat av nyutkommen svensk litteratur. Om någon månad kommer Jonas Karlssons debut som författare, en novellsamling - - -  

När hennes poesi skulle översättas till franska sa Marina Tsvetajeva: ”det spelar ingen roll på vilket språk jag inte blir förstådd”.

Skrattet är obscent och fnittret är vidrigt (perverst) – men leendet är sublimt - - -

… och romanförfattaren Zadie Smith skriver i The Guardian (Review) om skrivande, och hon yttrar förvisso en del kloka saker, även om det mesta inte är särskilt originellt – till hennes försvar ska dock läggas att hon frikostigt och ödmjukt redovisar sina källor; dessutom instämmer jag gärna i hennes åsikt att stil är personlighet (det enda vi har, den enda vi har), att ”great writing” ändrar hela vår uppfattning av omvärlden (som tar färg av det vi har läst), samt att läsning, när den utförs som den ska, är lika krävande som skrivandet (något som med större eftertryck och elegans har bevisats av Jeanette Winterson i hennes makalöst fina Art Objects) – och vem som helst av mina läsare kan förstås verifiera detta, när de stönar sig igenom dessa svårlästa texter som skrevs med en lätthet ni inte kan föreställa er - - -

Varje gång någon kritiserar en politiker rycker det ut någon till dennes försvar, med de obetalbara orden: ”Men bli politiker själv då!” Jag tänkte på det, när jag läste om patienten, vars vänstra ben skulle amputeras, men vaknade upp i avsaknad av det högra - - -

Mina lärare i Pedagogik (eller vad det hette, det där ämnet jag läste på Lärarhögskolan) sa ofta att när vi var färdiga lärare skulle vi bli odrägliga i sällskapslivet: vi skulle docera och aldrig släppa lärarrollen utan föreläsa om allt möjligt som vi ville att andra skulle ta del av. Men – nä, jag är fortfarande lika buttert fullkomligt tyst. Det är ändå så många andra som pratar (om osthyvlar).       

Från Sudan kommer författaren Tayeb Salih, som har skrivit Utvandringens tid, en roman som hamnade på flera kritikerlistor över förra århundradets bästa eller viktigaste böcker. I original heter den Mawsim al-Hijra ila al-Sham?l, på norska Trekket mot nord (på engelska har den funnits sedan 1969, som Season of Migration to the North) – men först nu har alltså skandalen reparerats, när den äntligen finns på svenska.

I sekundärlitteraturen till ”Mörkrets hjärta” är Salihs roman ganska flitigt förekommande som en blygsam referens, en stillsam påminnelse om att det är möjligt att ha ett annat perspektiv (ett motsatt) på kolonialism. (I det sammanhanget vill jag gärna framhålla Caryl Philips märkligt diskreta novell ”In the Falling Snow”, om en afrikan som besöker det exotiska Norge och förföljs av tullpersonalen.)

Kurtz – ett kärt barn med många namn – heter här Mustafa Sa’id, och har haft en briljant karriär i västerlandet, med studier som krönts i Oxford. Men hans uppgift har varit att infiltrera och skada västerlandet, genom att ta hämnd och erövra det så som västerlänningarna erövrat hans hemland; här uttalar han det sinistra orden ”Jag ska befria Afrika med min k[*]k!”. Historien berättas av en namnlös neutral gestalt, som i viss mån har gjort en liknande erfarenhet som Mustafa – han har studerat engelsk poesi – och återvänt till sin hemby vid Nilens strand, för att bedriva en stillsam tillvaro, tills han hör Mustafa på kusligt skicklig engelska citera en dikt om första världskriget.

Mustafa blir en inverterad Kurtz: en mörk spegelbild av den vite galningen, insnärjd i en extraordinär ondska som varken tillhör himmelen eller helvetet. Mustafa blir västerlänning, och det är precis som med Kurtz omvända härjningar en farofylld överträdelse. Att självvalt utsätta sig för att bli en extrem människa är förenat med stora risker. Vad Salih vill visa är att underbarnet blir underligt.    

En stor skillnad mellan Conrads vita mörkerman och Salihs mörka dito är att den senare tillåts breda ut sig i monologer: därmed tappar han en del av sin charm (Kurtz skulle inte vara den fascinerande gestalt han förblir om det inte vore för att vi ser honom med Marlows kärleksfyllda blick). Däremot tillåts han vara, som Kurtz, lika oskarp i konturerna som en mardröm, och flera gånger ställer sig läsaren undrande: finns han (Mustafa) egentligen på riktigt, eller är han någon som berättaren hittar på? Precis som Charlotte Brontës Rochester jämför sig Mustafa med en gummiboll, förresten, och vid ett tillfälle möter han ett monster bara för att dra slutsatsen att det är den egna spegelbilden – ett trick som Lovecraft skapade i en tidig novell, ”The Outsider”.

Stilen lunkar fram, makligt och återhållsamt. Det är ett myller av bifigurer som svimmar i bilar, slår ihjäl sina män, sminkar sig med kohl, omskär sina oskyldiga barn, och pratar väldigt mycket om Gud, faktiskt så mycket att en läsare inte kan göra annat än sucka högt. Att läsa är som att se ett skumt lapptäcke växa fram, när det annars brukar kännas som att följa hur motivet till en matta vävs fram. Vid avslutad läsning konstaterar du att du har blivit bortkollrad av berättaren, i de snillrika sista kapitlen som lägger det ohyggliga på plats. Det är en bok som alltför länge har varit försummad i detta land, och det är en läsning som ändå måste ses som nödvändig och en slags senkommen belöning.  

Den atmosfär som präglar romanen påminner en del om Conrads legendariska pessimism: även här förefaller jordklotet mest vara en smittohärd som utdunstar osunda bakterier som skickar människorna till fördömelse, inte bara de europeiska kvinnor som drabbas av sexualitetens dödsbringande bakterie. Våldet är stiliserat, och du läser och blir inte gladare för det.   

Hur kunde du älska en skugga,

Förändringen ledde till – förändring - - -

”Sorg är som en av de där handdukarna som finns på offentliga toaletter som man drar ner från en rulle. Delar man den med alltför många, blir den sjaskig och utsliten.” Så här skriver Joyce Carol Oates om sorg i Älskad, saknad, den roman som jag genom radions försorg blivit tilldelad att läsa till onsdagens program.

Det enkla upplägget: en dotters sorgearbete efter moderns våldsamma död – romanen utspelas under exakt ett år, och blir därmed Oates fiktiva variant av Joan Didions monumentalt vackra The Year of Magical Thinking. Först håller modern en typisk morsdagsmiddag, och mördas strax efteråt, och låter dottern Nikki delar sorgen med systern Clare, men det är långt ifrån ett smidigt eller intimt förhållande, utan ett kiv som gränsar till och ibland överträder fiendskapens räjonger.

Oates är inte den första som upptäckt att de människor som står oss närmast är de som vi känner minst: den som ska finnas måste först dö – först när du dör finns du. Läsaren kanske här väntar sig en Citizen Kane-historia, men bara delvis blir vi påminda om den odödliga filmen, när Nikki söker upp mammans släktingar och vänninor och forna pojkvänner – men här finns inget suggestivt ”Rosebud” att tyda. Mamman förblir ett mysterium genom hela romanen, trots Nikkis detektivarbete, som torde vara en del av sorgeprocessen. Dotterns anklagande ”vad visste hon” returneras i mammans identiska fråga till sin dotter, som outtalad hörs genom romanen.  

Mysteriet kvarstår, även när du som läsare tror att nu ska Oates väl ändå nysta upp det där trasslet hon har försatt Nikki i. Minnena leker kurragömma med Nikki, och hon hör spöklikt moderns röst och repliker, och de blir som en slags vägledning för henne. Den här gången tillåter sig Oates att vara mer än lovligt stereotyp i sin mansbild, och skildrar männen här väldigt schablonmässigt. 

Vi har alla varit i hennes situation, även om vi är med romanens ord ”sorgens amatörer”, och varje gång beter vi oss lika klumpigt och irrationellt. För sorg är inte så personligt som vi inbillar oss: Nikkis egoistiskt laddade undran om vem som nu ska ta hennes dumma frågor på allvar drabbar oss alla – vi är alla lika beroende av den där människan som är den ende som tar oss på allvar, hur korkat vi än beter oss; den där människan som vi tar för given, och som vi tillåter oss själva att behandla hur känslolöst som helst, tills det dåliga samvetet hinner upp oss.   

I detaljerna visar Oates sitt handlag, när hon låter en av moderns sista beröringar med dottern bli hårdhänt, på grund av att dottern klippt sig i en punkfrisyr: ”en liten aning hårdare än vanligt, som för att demonstrera att hon älskade mig ännu mer bara för att jag var en sådan prövning för henne” – den här hårdhänta kramen återkommer när Clare omfamnar Nikki långt senare, och Nikki jämför med en idrottstränare ”som lika mycket för att tillrättavisa som för att trösta kramade om en av lagspelarna som tillfälligt tappat gnistan”. Däremot är Nikki som protagonist ganska blek och intetsägande, och hennes kärlekshistorier är inte särskilt engagerande.    

Joyce Carol Oates har som bekant på egen hand skrivit fler romaner än genomsnittsmänniskan har läst, och om du har försummat henne tidigare kanske det är på tiden att du återgäldar detta. Du måste börja någonstans, och även om Älskad, saknad långt ifrån är lika bra som hennes bästa romaner (om du är osäker, vänta bara tills Blackwater översätts senare i vår) är det en ganska typisk Oates-roman, med alla ingredienser som fansen omhuldar och ömt vårdar.

I sängen blir du tio meter lång, när du inte kan sova, och du undrar varifrån dessa hallucinationer kommer ifrån (du har inte tagit några droger på länge), när det känns som att du sträcks ut och växer och det känns långt till fötterna – du kommer inte att nå dem med dina korta armar som du vårdslöst har slängt över ansiktet, som för att du inte vill förevisa ett fasansfullt ansikte åt nattens ögon – och lika långt bort till andra sidan sängen. Varför måste du uppleva detta? Du är inte ens trött, och kan bara vänta på att dina långa ben ska krypa tillbaks till dig - - -

När jag anklagas för att stoltsera med mitt kunnande, att jag ägnar mig åt en narcissistisk dyrkan av vad jag har snokat upp genom åren (nu övertolkar jag – kanske), måste jag ändå få ta chansen att försvara mig. Nä, det är knappast med stolthet jag refererar till den eller den, eller använder det eller det ordet (vem som helst kan gå till biblioteket precis som jag och hoppas att den bok du vill läsa inte är utlånad, och det är den ju nästan aldrig, eftersom du är misantrop och av erfarenheten lär dig dagligen att du är ensam, och samme vem som helst kan köpa en ordbok eller synonymordbok) – snarare är det så att jag aldrig har kallat mig för ”beläst” (bara ”förläst”), och att om du hade gjort som jag: läst så mycket som jag har gjort, då hade du varit mycket mer intelligent och gjort något vettigare än det jag gör, exempelvis nu när jag skriver detta. Men vad exakt hade du gjort? Skrivit och klagat på andra som inte gör något annat än exponerar sin förtvivlan - - -  

Ett minne – sprängt i bitar – i hjärtat - - -

Alla familjer är dysfunktionella, men vissa familjer är mer dysfunktionella än andra. Det  är detaljerna som gör The Line of Beauty till en så ohyggligt bra tv-serie, trots att den bygger på en oöversättbar roman: hur kameran långsamt dröjer vid Nicks Sony Walkman, men inte övertydligt länge, eller hur hans blick bara stannar bråkdelen av en sekund vid fotografiet av familjens dotter Catherine när han går husesyn för första gången – så att vi ska fatta att här ska det inte bli någon heteroromans mellan de två, eller hur soundtracket bara finns där okommenterat: i en svensk 80-talsserie hade karaktärerna tvingats mumla något om ”New Order, dom är bra dom”, för i Sverige är det viktigt att alla (även fan och hans moster) ska förstå precis allt. Det är inte heller de långa meningarna som de har försökt återskapa i serien, även om de långsamma kameraåkningarna kanske ska återge en liknande känsla. Serien lutar mer åt Prousthållet än romanen. Jag borde vara besviken för att det är så mycket popmusik i serien: i romanen är det nästan helt tyst - - -   

Du säger hela tiden för mycket, men hur kan du undvika det, när språket är ett sår?

Att uppleva att du äger ett jag: det är att verkligen att bli ingen.

Du försökte tala, men det enda som fanns i din mun var bokstäver, en hopning av bokstäver, och de bildade – fasansfullt nog – inget annat än ord; så vaknade du, och trodde – ack! – att du bara hade drömt.

På Malte Perssons errata ställde jag en lika barnslig som försåtlig fråga, när han nämnde ”The Line of Beauty”, om The Wings of the Dove eller The Portrait of a Lady är Henry James bästa roman: eftersom han inte har svarat, måste han ha uppfattat det som en pik (eller på författarspråk en ’rancune’) – helt i onödan, eftersom jag inte alls tycker att han har blivit helt vimsig och torftig och skrytsam och självupptagen på sin errata. Förmodligen har han dåligt samvete för att han inte har läst Henry James. För mig är det helt obegripligt hur någon kan undvika den diaboliska ironin och det djupa medkännandet som är så uppenbart i alla hans romaner:

Då får jag själv svara på frågan: det är så att Wings är en bättre roman, men det är Portrait som jag (vi) gillar, och läser om och om igen – det är likadant med alla författare, exempelvis Faulkner: alla som har läst Faulkner vet att det är Light in August eller/och Absalom Absalom! som är bäst, men det är The Sound and the Fury som vi om och om igen återvänder till. (För övrigt: jag har inget otalt med Malte P. Om han hellre läser den tråkmånsiga jönspellen Pynchon i stället för den sublime James - - -)

Pessimisterna har alltid tillhört de roligaste att umgås med, eftersom deras syn på livet är så dråpligt (groteskt) överdriven och onyanserad; ständigt har de nya galna infallsvinklar och roliga perspektiv på tillvaron. Ja, tills du upptäcker att allt bara är en pose – att de i själva verket har spelat med, hållit elak min i gott spel. Återstår alltså optimisterna: men vad har de då att erbjuda?

Livet är en sång, och du kan inte sjunga - - -

De besvikna letar alltid, nöjer sig aldrig: de går omkring i ett ständigt tillstånd av att någonting saknas, att de blivit berövade något, när de bara behövde lära sig att förstå att vänta sig mindre av tillvaron när den trilskades nästa gång.

När särskrivningarna började bli allt mer frekventa under 90-talet började dilettanterna genast leta efter orsaker, och kom först fram till att det var engelskans fel, och senare att det berodde på att barnen vid läsinlärningen börjat dela upp orden i mindre enheter (last bil) – men ingen av  anledningarna förklarar varför så många äldre (från min ålder och uppåt) är ansvariga för så många särskrivningar: sådana som varken talar engelska eller gått i småskolan sedan väldigt lång tid tillbaka. Jag trodde direkt att det beror på att många människor har en fobi mot långa ord; de tycker att de här orden inte är estetiskt tilltalande, att de ser ut som en styggelse: det blir ett för säkerhets skull, liksom. Någon bättring lär inte vara att vänta. Få människor skriver lika många särskrivningar som mina barns grundskolelärare i sina veckobrev – verkligen en prövning för den språkkänslige föräldern: inte ens barnen själva är lika flitiga i sitt bruk av särskrivningar, men med några års övning kommer de säkert att bli likadana om några år, när deras lärares undervisning fått sätta tillräckliga spår - - -   

Det har kommit till min kännedom att NON SERVIAM skulle vara Djävulens devis, som han använde i sitt uppror mot Gud, och som följden av en långrandig syllogism skulle det göra mig till Satanist. (”Non Serviam” är alltså titeln på Ekelöfs dikt och diktsamling, och det var NON SERVIAM den romerska slaven tatuerade in på sin arm för att markera att kejsaren inte ägde hans själ.)

Jag har tio skäl till varför jag borde betraktas som satanist, om det nu är så det heter:

1 Initialbokstäverna på medlemmarna i min familj blir BAAL, vilket ju alla vet är ett av namnen som Hin Håle har (tala om kärt barn).

2 Min äldste son heter Adrian, precis som Adrian Mercato i Polanskifilmen Rosemarys baby, och han är alltså avlad av Djävulen (han i filmen).

3 Jag håller på Manchester United av den enda anledningen att de förr brukade kallas ”The Red Devils”.

4 När jag går in i en kyrka blir jag fysiskt illamående. Däremot har jag gjort otillåtna saker vid en kyrkogård, efter midnatt, när alla dygdiga människor låg och sov.

5 Varje sommar läser jag Goethes Faust (jag nöjer mig med första delen vissa år). Men bara vartannat år eller så läser jag Miltons Paradise Lost. Och jag har läst Dantes Inferno-del dubbelt så många gånger som hans Paradiset.

6 Jag fattade före alla mina kompisar att De Niro-karaktären Louise Cypher i Angel Heart var en syftning på Lucifer.

7 I mitt födelsenummer finns tre nior, och den som vänder dessa uppochned får tre sexor, och Djävulens (egentligen ”odjurets”) tal är 666, enligt Johannes Uppenbarelse, kapitel 13, vers 18.

8 Jag är vänsterhänt, enligt medeltida sed ett säkert tecken på samröre med Djävulen (på latin heter vänster ’sinister’). Så långt som in på 60-talet blev man i svensk skola tvingad att skriva med höger hand.

9 Jag har ägt en svart katt, och det gjorde alla häxor som brändes på bål, och de var alla lika skyldiga till att ha något med Djävulen att göra.

10 Jag har två ärr i min panna, och mina föräldrar vägrar upplysa mig om hur det kan komma sig (men jag har enorma fantomsmärtor, som om där har suttit två horn).

Men jag har ingen svans. Tyvärr - - -    

Sådär tråkigt gnällspikigt kan jag tycka att det är futtigt och löjligt att gnälla över detta, att när jag vill förhandsboka en bok på biblioteket vill de ha 10 kronor i avgift. Vad är det som kostar? De ska skicka ett pappersbrev med posten (jag visste inte ens att posten fanns längre), eftersom de inte vet hur e-post fungerar. Ska jag betala 10 kronor till porto (frimärke): och vad går pengarna till? Ska jag bekosta deras fika, människor som inte ens kan stava till Flaubert?

"Jag är glad och lycklig och följaktligen en dålig krönikör", skriver Goethe, för nu tvingades jag läsa Werther också, och det är då en upplevelse att återstifta bekantskap med den där överspände melodramatiske (högtravande, etc) gynnaren, så långt långt ifrån min personlighet. Jag minns att jag för många år sedan prenumererade på något som gjorde att jag fick e-brev från Werther, dock på engelska. Det var sällsamt att få dessa brev personligt adresserade: nästan kusligt – annars får jag bara en massa spam, men de är aldrig adresserade till mig, för där kallas jag Bernt, Bengt, Bente, Benny - - -

Eftersom jag var vampyrfan tidigt tyckte jag redan 1979 att det var en orättvis kritik, när de svenska recensenterna skrev att Herzog nöjt sig med att bild för bild kopiera Murnaus stumfilms-Nosferatu – när jag nu ser om Herzogs version med Kinski slås jag mest av att Dracula är en poet, att hela filmen känns drömsk (som när Lucy vandrar omkring och möter ett sällskap som äter en pestmåltid) – och att jag helt hade glömt zigenarpojken som vid två tillfällen spelar fiol på Draculas slott; den här pojken har ändå flera gånger förekommit i mina drömmar, då mitt undermedvetna säkerligen har bearbetat hans vidare öden (hans närvaro i filmen är helt obegriplig och oförklarlig – han bara finns där, och har ingenting med intrigen att göra – redan i filmen är han en drömnärvaro). Förmodligen kommer jag inte att drömma om honom alls nu, när jag äntligen förstod varför han har medverkat i mina drömmar så många gånger.

Lustigt nog står jag på eftermiddagen och pratar med två elever, och de kommenterar en bok skolan har i en monter vid svenskinstitutionen: Calvinos Klätterbaronen (och gissa vem som har beställt den). Jo, den är bra, säger jag försynt, men det finns bättre böcker av Calvino (De osynliga städerna, Om en vinternatt en resande). Omslaget är lite ”Kalles klätterträd”, säger de. Jaha, denna tv-serie hade jag nog inte tänkt på sedan – 1975, och så visar det sig att Olof och Lena Landström, som gjorde den, idag fått barnkulturpris av Expressen, ett pris som heter Heffaklumpen: aldrig aldrig kommer de att sälja sin själ till Disney - - -

Nu är det många år sedan jag såg barnprogrammen senast, men jag råkade hamna mitt i ett program som jag genast kände igen: Margareta Krooks uppläsning av Ivar Arosenius geniala Kattresan, sagan som fick mig att börja läsa. Att återupptäcka den nu, efter så många år: det var nästan lika saliggörande som då – och min fasa när katten äter tills hon spricker, och blir ihopsydd, ska jag aldrig komma ifrån det. Jag reagerade exakt likadant igår som jag gjorde som femåring. Och det arkaiska språket som tjusade mig och gjorde mig besatt för resten av livet - - -

Jag har aldrig haft värk i ryggen, trots att min kropp är så deformerad (alla läkare har ställt samma fråga, och blivit lika förvånade när jag förnekat), och trots att jag jobbade fem år inom sjukvården (jag vet exakt hur mycket jobbigare det är att flytta en tung tant som är psykotisk jämfört med en tung tant som är medgörlig) – tills jag denna höst fick ont i ryggen, på grund av att jag har ränt runt skolan med tunga klassuppsättningar böcker och cd-spelare och en massa annat material. Under jullovet återkom den här smärtan: jag förstår nu hur jag kommer att må som 80-åring. Nu har jag levt på piller i en veckas tid, och jag har ändå något av en hög smärttröskel – när jag spelade fotboll och fick en hjärnskakning spelade jag först färdigt matchen innan jag vinglade hem på cykeln och ringde sjukhuset med skakande fingrar och de hämtade mig med ambulans. Det är då ett handikapp, att knappt kunna röra sig fritt, och att lägga ytterligare en anledning till den långa listan på djävulskap som hindrar min sömn. Det känns som att ryggen är av (låt gå för viss överdrift), och kunde jag gråta, etc - - -

Overkligt nog visar Svt på måndag filmen Rom, öppen stad (Roma, città aperta), en av de bästa italienska 40-talsfilmerna (Cykeltjuven är nästan ännu bättre). Du ska se den inte för att det är en gammal svartvit film och därmed per automatik en bra film – du ska se den för att det är en bra film. Det är också en chans att se Anna Magnani i sin första stora roll – senare skulle hon spela i flera filmer av Pasolini, men vi väntar förgäves på att Svt ska visa dem - - -

I drömmen trodde jag att “The Line of Beauty”, tv-serien som jag har tjatat om hela hösten, skulle sändas mitt bland barnprogrammen, 18.30, efter “Dra mig baklänges” (eller varför inte 18.15, efter “Lillgrisens dröm”?), men det blir 21.00 i Svt 1 tisdag 9 januari; att sändningstiden blir före midnatt är säkert ett resultat av påtryckningar från anonyma potentiella tittare - - -

Expressens skadestånd kan inte ha varit tillräckligt, för skådespelaren  är med i alla reklamfilmer som jag ser på tv. Han verkar vara i enormt behov av pengar, eftersom han inte bara lånar ut sin själ, utan också sitt namn (och sina fötter, i sådana där Peter Pan-kängor från 80-talet, när han dansar – imiterar Christopher Walken i den där Fatboy Slim-videon åt Vasakronan?). Vad jag också stör mig på är hur hela befolkningen delar samma uppfattning, där det bara finns plats för en åsikt i taget ("han är helt enkelt bäst"), och den som stör konsensus betraktas som paria. Ni vet, när en viss journalist som gärna exponerade sina underarmar jämt fick epitetet ”Sveriges bästa journalist”, eller när alla – oavsett partifärg – tyckte att nuvarande utrikesministern hade internationellt kontaktnät och var en så skicklig politiker. Detsamma gäller i negativ bemärkelse: den som fått nådastöten av Farbror Konsensus reser sig aldrig - - -

En sak som jag ofta stör mig på är hur baksidestexterna på böcker ofta tar till jämförelser med andra författare. Oftast angripen är Beckett, där det kan stå att X skriver ”svartare än” och Y har en människosyn ”svartare än” och så vidare. Nu har jag läst Dennis Coopers andra roman Kluven, och på baksidan får vi veta att Cooper minsann skildrar figurer som är hemskare än både American Psycho och karaktärerna i James Ellroys romaner.

Jaha. Jag läste även Coopers första roman, Närmare, men blev mest uttråkad. Förvisso är det en stegring av våldet i den här delen, men det kanske är jag som är avtrubbad (nivellerad, som terapeuten brukar säga). Den här boken har fått ett extatiskt efterord, signerad en man som heter Hemstad [sic], men det bidrar inte till att skildra dimmorna.

Kanske jag ville gilla den här boken (jag är en lojal Vertigo-läsare), men om jag hyperventilerar av ord som ”Then he motions to me / with his hand on my knee” kanske jag borde undvika den här typen av bögvåldsprosa, som är så bokstavlig och närgången. I Coopers roman sköljs vidrigheterna kaskadlikt över den minst sagt förbryllade läsaren.

Världen som skildras är förstås trashig, fylld av överdrivna referenser till råheter och otäcka saker (hårdrock och Tolkien). Men bokstavlig? Urscenen till protagonistens fixering vid att vilja mörda söta pojkar finns i ett fejkat fotografi han såg som yngling: därifrån steget till en fejkad roman. För allt som utspelas sker förstås enbart i huvudet, precis som Patrick Batemans berättelse var en sjuk fantasi. ”Det egentliga brottet begås alltid i själen”, skriver Gombrovicz i novellen ”Överlagt mord”.

Det är ändå tillräckligt med elände i den hjärnan. Cooper utforskar ställen som inte ens den notoriske snuskgubben Freud vågade beträda. Det är förmodligen inte ens meningen att du ska bry dig, när människor styckas kors och tvärs och våldsexcesserna når oanade höjder (eller lågpunkter). På ett sätt är det lika oengagerade som den där Da Vinci-koden, som jag visserligen bara sett som film, för att vara sällskaplig.

Jag stör mig dessutom på översättningen. Det är troligt att du på engelska får en annorlunda upplevelse av den här boken, även om jag betvivlar det – Cooper är långt ifrån en lika spännande stilist som Bret Easton Ellis och J.T. Leroy, eller ens James Ellroy och Chuck Palahniuk. Av översättarens blamager kan det här räcka med att nämna den transparenta frasen ”ta guld” (i stället för ”guld, till exempel”) och prepositionstabben ”glad för” (i stället för ”glad över”). Vertigo har gett ut 53 andra böcker: du kan läsa nästan vilken som helst av dem i stället för denna.      

Jag drömde att jag inte alls var död, utan att jag faktiskt levde; därför var det med viss glädje jag gick nedför trapporna i morse, med den hymniska utsagan ”vid liv” klingande i öronen. Men ack – kaffekoppen var tom när jag drack (skulle en död ha behov av kaffe?), och jag hade inte heller återfått luktsinnet, som jag minns var en av de värre förlusterna som döden förde med sig. Det fanns inga ord kvar: jag var mutistiskt stum, alfabetet hade frusit till is. I huset var det strömavbrott som vanligt, och det enda som återstod för mig var att fortsätta med den här deprimerade icke-tillvaron. Det värsta, minns jag, var ensamheten. Men det var ändå en bra dröm - - -    

Konstverket är ett ’där’ som avslöjar att ’här’ inte finns. Som en försenad femtioårspresent gav Bonniers i somras ut Stig Larssons Artiklar 1975-2004, en bok som jag inte har haft möjlighet att läsa förrän nu. Eftersom Larsson har tystnat som författare under hela 2000-talet, är det en välkommen bok, om än slagsidan är mot 80-talet.   

När Stig Larsson diskuteras handlar det ofta om varför han är så kontroversiell, och så provocerande. Jag skulle vilja ställa frågan: varför är han så bra? Den här boken ger många svar på den frågan. Till att börja med: hur han kombinerar precision och skärpa i sina iakttagelser. Hans starka åsikter, där det tvärsäkra bara kastar sig rakt mot läsaren. Hans ”ursinniga vitalitet” (med Pasolinis ord).   

Redan 1978, i en ledare i Kris, den hyperintellektuella tidskrift han var med om att forma (tillsammans med bland andra Horace Engdahl och Anders Olsson), skriver Larsson att vänstern inte bara går i terapi i besvikelsen efter 68: den är en terapi. Han skriver att vi ska välja böcker lika noggrant som vi väljer vem vi ska ligga med; hans konsekventa poäng är att det finns böcker att undvika, eftersom de lovar för mycket, de är uppfyllda av sin författares stil. Med ett ord som han själv undviker: de är pompösa.

Det speciella med Larssons sätt att skriva är hur konsekvent och genomgripande han håller sig undan det pompösa. Han skriver med en nonchalans, samtidigt som han lyckas förbli pregnant och exakt. Bengt Ohlsson i sina ”På stan”-krönikor har allt att tacka Larsson för. Rolig är han nästan jämt, som när han återger hur det går till på fina middagar: vem som helst känner väl igen sig? ”Artigheten – eller hänsynen – kräver att samtalsnivån lägger sig på den mest korkade och osociala damens eller herrens nivå i sällskapet. Man pratar i en halvtimme om osthyvlar.”

Det är en stil som vägrar ta på sig skriftspråkets stela retoriska kostym, utan väljer talspråkets mindre preciösa skinnjacka. Allt i den här boken är skrivet på talspråk. Det är ju också därför Larssons (få) pjäser är så bra: hans förmåga att återge exakt hur människor pratar.   

På 90-talet återkommer tanken att uppskattningen av konst är objektiv: den som har smaken
har blicken (det här är en tanke som finns redan hos Proust, och det är lite konstigt att Larsson, som här och där refererar just till Prousts roman, aldrig nämner detta) – med andra ord räcker det med att se skaparen i ögonen för att bedöma om hans konst (eller böcker) är något att ha. Det låter skumt, flummigt, men Larssons argumentation är övertygande samtidigt som det är lite löjligt. Förresten skriver han redan 1983 något liknande, så det är inte någon ny fix idé.  

Som kritiker är Larsson intressant tack vare sin närsynta läsning – det kan erinra om hur Marie Silkeberg tog sig an en del dikter i sin essäsamling Avståndsmätning, som kom i våras. Som av en tillfällighet skulle man kunna kalla Larssons blick för autistisk (eftersom hans debutroman är Autisterna: säkert den roman från slutet av 1900-talet som kommer att överleva och förbli läst om hundra år), i sin förmåga att koncentrera sig på detaljer. Men då glömmer man att boken med artiklar är så spretig och handlar om så många olika saker, långt ifrån autistens monomana sysselsättning.

Larsson berättar hur han i början av 70-talet blev influerad av den film han tittade på: i stället för att kalla det bildning använder han ordet ”tändning”. Precis så ska den här boken läsas: som tändvätska för läsaren.