Love you too, God

En amerikansk vettvillingsajt menar på fullaste allvar att du blir gay om du lyssnar på band som Nirvana, Velvet Underground, The Doors, med flera (konstigt nog listar de även Erasure: som om det inte fanns värre saker att oroa sig för, om du lyssnar på Erasure). Listan är lång, och inkluderar Marilyn Manson, som är något som heter "dark gay", och även Morrissey får sig (rättstavad) en släng av deras slev, även om han ges epitetet "questionable" - vilket förstås är mycket Morrisseyskt. Ack - och gissa vem de citerar på sin hemsida, om inte Oscar Wilde: "Reformed homosexual" - eh? "Suffering is one very long moment. We cannot divide it by seasons. We can only record its moods, and chronicle their return. With us time itself does not progress. It revolves. It seems to circle round one centre of pain." Ett band som saknas på listan är väl Oklahomo Trio - - -

Ohyggligt bra musik

"If you blend Paris Hilton with Rilke and put them in the woods full of wolfs, you get Oklahomo Trio." Nu med någon slags trummor också - - -

Sorl utan sår

Att lyssna på en politiker som Jan Björklund, som på morgonen talade inför hundratals begeistrade lärare från Jönköping med omnejd - han väver med orden en skyddsväst som det inte går att passera med några argument. Han lyckas använda språket som cement, och tätar alla sprickor. Det är förstås mycket strategiskt (var han major i det civila?), och lite ledsamt ändå, när språket tas till användning på detta skändliga sätt. Karin säger: - Men alla har en akilleshäl. (Utom jag - hela jag är en akilleshäl.) Fast jag orkar inte leta efter Björklunds - - -

Feed the hand that bites me

Redan på morgonen blir jag förolämpad när någon undrar om jag tittade på Grammisgalan i går - som om jag inte hade annat för mig än att se vem som får pris för årets ringsignal; jag kan bara återigen hänvisa till det thank you but no thank you-brev som Nick Cave skickade till MTV efter att ha blivit nominerad till årets manliga artist, tillsammans med någon som hette George Michael. (Med detta sagt: kan någon vara snäll och berätta hur många grammisar The Knife fick? Hur många det än var, så var det för få. Och hur såg de ut den här gången när de vägrade att vråla ut sin spontana glädje åt vilka det nu är som utser vinnarna)

En tanke jag inte kan släppa

Det är klart att jag störde mig på det redan första gången: den där svenska poeten – jag har förträngt vem det var, någon vars efternamn börjar på ’H’ (kanske) – som oblygt citerade några rader från U2:s kända låt ”One”, mitt i en av sina egna dikter, vilket blev ungefär:

”Du säger kärlek är ett tempel

Kärlek är en högre lag

Du ber mig att träda in

Men sedan låter du mig krypa”.

Helt utan citatangivelse. Ändå var det lite pinsamt när Marie Silkeberg skrev en sammanfattning av tendenser i 90-talets poesi, och citerade just dessa fyra rader (ungefär som att använda något av T.S. Eliots otaliga citat som exempel när man diskuterar hans poesi). Var Silkeberg, som är en bra kritiker, ironisk? Elak mot U2, eller mot poeten? Eller var det poeten (vars efternamn börjar på ’H’: eller kanske Charlotta Orwin) som var ironisk: illustrerade hon hur illa hon tycker om U2? (I så fall helt rättfärdigt, då det knappt finns något band som det finns större anledning att hata – möjligen Red Hot Chili Peppers - - - )


PB i päls

Vem träffar jag i trappan om inte kollegan Sandra, bärande på två burar som innehåller hennes tre vita möss, varav en lystrar till det vackra namnet Adelina (nästan samma namn som en viktig figur i den engelska roman jag läser just nu). Om jag vågade ta mig ned i skolans källare skulle jag säkert springa på några av de råttor som Per Johansson skriver om. Men - vem vet vad annat jag kunde hitta där - - -

My nose is bleeding from rubbing it into books

Visst ska titeln på Per Johanssons debutroman Göteborg i päls läsas som en flott allusion till von Sacher-Masochs med rätta sällan lästa roman Venus i päls (eller är det bara så att han gillar Velvet Underground?)? Vill han sätta råttor i huvudet på sin läsare? För råttor är det gott om i denna berättelse, som stundtals känns som en uppslagsbok i ämnet. Någonstans nämner han att det gick åt 13 000 råttor till Herzogs Nosferatu (jag såg filmen häromveckan: det låter som en rimlig uppskattning), och ungefär lika många verkar skutta omkring i den här.

 


Den som tycker att diskning är ett intressant ämne har här äntligen ett tillfälle att få sitt lystmäte stillat. Huvudpersonen, som kanske heter Perry, gör inte så mycket annat än diskar sig igenom hela romanen, på göteborgska restauranger, innan han avancerar och blir kypare, men då tar sidantalet abrupt slut. Han har en bakgrund som student av statskunskap, men det är oklart var hans intressen ligger.

 


Nä, jag kanske inte gillade den här boken så värst. Det kanske beror på att jag tycker att Göteborgsskildringar är överrepresenterade i svensk litteratur (liksom mustascher). Ändå ska jag inte förneka att det finns partier som är ganska humoristiska. Ibland påminner det om den tidige Stig Larsson och hans tvärsäkerhet i sina iakttagelser, kombinerat med hans muntliga tilltal (och se, på sidan 126 nämns Larsson, tillsammans med bland andra den i vårt land allt mer omhuldade och kreddigare Pynchon).

 


Det är en lättläst, spatiöst utlagd berättelse, som inte direkt ställer krav på läsaren, utan är lika fast i sin konsistens som en sufflé. Huvudpersonen (som alltså kanske heter Perry) lever i en hämmad existens, till synes utan (”meningsfulla”, som psykologerna brukar säga) kontakter med andra människor, och det finns säkerligen någon underliggande faktor som förklarar diskningens betydelse, som utförs maniskt, som en följd av ganska vaga tvångstankar.

 


För att inte tala om råttorna. Kanske deras ständiga omnämnande ska få dig att reflektera och dra paralleller mellan huvudpersonens tillvaro och laboratorieråttan, eller de där husdjuren som trippar fram i ekorrhjul. Den som roas av sådant, kan förstås läsa boken som en kändisspotting av lokala storheter från Sveriges andra stad: man förväntar sig nästan att Weiron i Ottan ska dyka upp, eller poeten Fredrik Nyberg (och så gör han det – den sistnämnda, alltså). 

 


Så kontentan blir att jag erkänner att det var ganska roande ändå. Jag tilltalas av romanens uppenbara och befriande frihet från konventionell intrig; här är det långt ifrån det krystat tillkrånglade och tillrättalagda som brukar utgöra huvudfåran i svensk prosa. Om han rakar av sig pälsen, Johansson, kan han bli ett namn att följa fortsättningsvis.


Tjuvlyssnat

Det är inte så att jag går till bokhandeln för att uppleva någonting roligt eller underhållande, men häromsistens hamnade jag intill ett ungt par - en ung man och en yngre kvinna - som villrådiga vankade runt bland de glättiga omslagen och de hypade titlarna. Mannen, efter en lång konversation som jag inte hörde: - Men vad gillar du för böcker då? Hon: - Men det har jag ju sagt, jag gillar mjuka böcker!

Spegeltimmar

När du vaknar långt innan du ska stiga upp är timmarna ovänliga som speglar, som bara visar sidor av dig som du inte vill se och inte kände till att du ägde.


O Tod! ich kenn's- das ist mein Famulus- / Es wird mein schönstes Glück zunichte!

I Expressen förevisas världens äldsta människa - hon är 114 år, och heter Emma FAUST Tillman: "Hon känner att hon inte nått den här åldern av sig själv". Ja, med ett sådant namn är det väl ingen sak: bara att sälja sin själ till Djävulen. Dessutom vet jag inte om 114 år är så imponerande - när jag var liten fanns det en gubbe i min mormors by (Torrböle utanför Nordmaling) som var närmare 400 år gammal, och sköt på oss med hagelgevär när vi pallade hans äpplen och sprang så snabbt efter oss att jag var tvungen att hoppa upp på Asplunds trimmade moped för att undkomma hans västerbottniskt bibliska vrede - - -

"Som i en roman ..."

När folk säger att den och den händelsen var precis ”som i en roman” så smickrar de sig själva. Ur en mer objektiv bedömning vore en mer passande jämförelse ”som i en såpopera”. Dessutom är det väl ändå snart bara i romaner som det där uttrycket ”som i en roman” förekommer? Jag har i alla fall aldrig sagt det: vad betyder det? ”Som i en roman” - - - Det kan betyda vad som helst. Och därmed inget. Sluta säg det. (Ni som säger det i romaner, alltså.)


Break the news gently

Min vänlige kollega Anders tyckte att det skulle vara lämpligt för mig att läsa Fredrik Ekelunds roman Jag vill ha hela världen! – en roman om en beautiful loser som gick mig förbi 1996, bland annat eftersom jag bara läste diktsamlingar när den publicerades, tack vare småbarnsbestyren. En annan orsak kan vara att jag sett mig immun mot både skånska generationsromaner (jag läste den där Flygts Underdog, utan att bli imponerad) och den latinamerikanska magiska realismen (jag föraktar allt som har med ”realism” att göra, vill bara citera Tegnérs ord: ”Vad vill mig verkligheten med sin döda, / sin stumma massa, tryckande och rå?”). Hur ska jag nu uttrycka mig utan att såra min kollega? Ekelund verkar vara besatt av att skriva som Klas Östergren ­– luguberordet plockas fram på sid 133 – och hela berättelsen är mustig och frodig och encyklopedisk – det är alkoholromantik och universitetsromantik och fotbollsromantik och sexualitetsromantik och provinsromantik (”det är ju roligt att skriva på dialekt”) och invandrarromantik (”och det är ju ännu roligare ju att skriva med brytning ju”) och intrycken svallar och det är en more is more than more-estetik som nästan lyckas bryta ned mitt motstånd, som om hans carpe omnius faktiskt har någonting att säga mig; eller om det är av ren utmattning jag svagt knappt hörbart muttrar mitt okej då, jag ger mig: även jag lyckas gripas av den här slarvern till huvudperson när hans charm blir allt mer diskret i takt med att hans självförakt blir allt mer utagerande, och skildringen av hans äktenskaps sammanbrott prepareras väl innan det detonerar med katastrofal utgång efter att författaren demonstrerat hela sin arsenal av stilistisk finess och anakronistisk berättarteknik, när jag i ett par hundra sidor försökt värja mig, utan att någonsin tänka tanken att den här misslyckade existensen är en ganska närstående kopia av mig, så vad är det Anders vill säga mig egentligen?


My nose is bleeding from rubbing it into books

Anne Swärd debuterade för ett par år sedan med den övertygande Polarsommar, en bok som långt ifrån fick den uppmärksamhet den förtjänade – och lika mycket i skymundan verkar hennes andra bok ha hamnat, när den utkom i höstas. Det är orättvist, för här finns mycket av det som anses saknas i nyare svensk litteratur.

 


Nu handlar det om en framtidsskildring från 2030-talet, i ett Köpenhamn som snarare än har stått stilla utvecklingsmässigt har gått tillbaka, till ett 1970-tal, med skitiga interiörer och solkiga taxibilar och nyhetsförmedling som mestadels sker genom radion. Miljön är dunkel och oskarp, och alla sinnesintryck dämpas och hålls tillbaks.  

 


En minut innan millennieskiftet föds pojken som får det ödesbestämda namnet Adam (för säkerhets skull heter han Kristian i mellannamn), som är berättaren i drygt halva boken. Parallellt med en öronvärk byggs tunnlar under Köpenhamn – något som kan uppfattas som en liknelse, i en av de trådar Swärd bara lägger ut utan att hala in, vilket kanske är lite slarvigt. Det finns gott om antydningar, exempelvis ett misstänkt incestuöst förhållande till brodern René – den dolde huvudpersonen, som sammanlänkar Adam med Azra, som är hans efterträdare i rollen som berättare.

 


Föräldrarna bara försvinner, så som de gör ibland; här kanske mer bokstavligt än annars. Vårt lands skamfläck till laserman är här en blåsrörsman: även det ett spår som inte följs upp av författaren. Kvicksanden från titeln fångar in alla inblandade, och ger dessutom hela romanen en prägling av nedåtgående rörelse, en descension som tar dem djupare och längre ned, där enda trösten är sällskapet – hur likgiltiga känsloyttringarna än visar sig. 

 


Swärd är skicklig med språket, när hon uppfinner en helt egen diktion till framför allt Adam. Hennes /hans tonfall är helt trovärdigt avskalat, icke-litterärt, och det finns ingen anledning att söka efter spekulativa inslag eller rester av en eventuell skrivarutbildning i hennes utsökt skrivna prosa. Dessutom driver hon fram berättelsen och skapar spänning på ett sätt som kan erinra om Jerker Virdborgs främsta alster, Svart krabba. Även här finns det en osäkerhet som ger skeendet en aura av hot – en olycksbådande atmosfär.

 


Mest positivt intryck gör alltså stilen, och hur säkert hon har fångat outsidern Adam, i ett rörande personporträtt. Swärd vet att hon inte ska avslöja allt, och visar prov på känslighet för när hon ska dra sig tillbaka. Det går att resa invändningar mot en plot som kan uppfattas som alltför konstruerad och tillfälligheter som uppvaktar slumpen med lyckat utfall lite väl ofta, men det är stilen som räddar historien, precis som i debuten.  

 


Den gamla klichén dikterade att det var förbehållet deckarförfattarna att skildra samtiden – en åsikt jag tvivlade på även då den var som hetast, på 90-talet: Anne Swärd visar med denna dystopi utan övertoner och enkla lösningar att hon är gravt underskattad. 


The Scarlet Letter

The Scarlet Letter
"Much of the marble coldness of Hester´s impression was to be attributed to the circumstance that her life had turned, in a great measure, from passion and feeling, to thought. Standing alone in the world, - alone, as to any dependance on society, and with little Pearl to be guided and protected, - alone, and hopeless of retrieving her position, even had she not scorned to consider it desirable, - she cast away the fragments of a broken chain. The world´s law was no law for her mind."
Lillian Gish i stumfilmsversionen av Hawthornes roman, regisserad av Victor Sjöström.

Fight Club

Det finns diskussioner som mer än något annat påminner om boxning; du sitter där och undrar vad du ska behöva göra för att få din kombattant att ändra uppfattning (du knyter näven i fickan, samtidigt som du mumlar fram veka argument, stympade och verbalt handikappade), samtidigt som du måste hålla garden uppe — bildligt talat, så du förbereder i lönndom bemötanden av knytnävsslag — bildliga, har du inte fattat? Och så, när du tror att allt är förlorat, du förbereder dig på kapitulation (en tillräckligt undergiven ursäkt utan att ge avkall på din integritet), så ger din motståndare upp, bara helt så där. Du fick in ett knock out-slag (bildligt), och när du går igenom samtalet med dig själv letar du efter det där ordet eller den där meningen som var avgörande, men hittar den förstås inte.  


Tillägg till intet

Tillägg till intet
"He has to live in the midst of the incomprehensible which is also detestable."
Heart of Darkness

My nose is bleeding from rubbing it into books

För några år sedan utkom Anders Olsson med sin Läsningar av intet, en välkommen och initierad och klok undersökning av den via negativa som varit så attraherande för filosofer och författare ända sedan det vi kallar medeltiden. Nu har jag med nästan lika stort nöje läst Lovtal till intet – essäer om filosofisk hermeneutik, av den brasilianskt försvenskade filosofen Marcia Sá Cavalcante Schuback, som förgyller tillvaron på Södertörns högskola. Det här är hennes debut på svenska språket: att påstå att det är imponerande vore en skamlig underdrift.

 


För det här är en spännande samling, där hon varsamt metodiskt blottlägger strukturen bakom detta lockrop bland begrepp (intet), och förevisar en mängd intressanta och givande synpunkter och slutsatser – oftast som ett resultat av en följsam närläsning. Det är en svår bok, endast för specialintresserade – men vem kan kosta på sig att inte vara intresserad av intet?

 


Hermeneutik som begrepp lanserades i Sverige 1977 av bland andra just Olsson och Horace Engdahl med flera i en hiskeligt ful bok som aldrig direkt varit en coffee table-bok i mitt hem (se Arne Melbergs
understreckare; han var också med i antologin), men har haft relativt svårt att etablera sig. Vad det betyder: tolkning och förståelse – med Schubacks vidgning att släppa det bekanta och ta till sig det främmande (det som på psykologispråk heter det Andra). Hon väljer att betrakta intet som en upptäckt (jag skulle gärna likna det vid en profan epifani, och hon kommer omsider till det begreppeet), av ett mellanrum för mening.

 


Med Gadamer som exempel visar hon hur tänkandet är förbundet med krisen, och därmed något farligt, något som inte sker lättvindligt. För Schuback är läsning alltid översättning (naturligt nog, med hennes bakgrund), en assimilering av det främmande. Men assimilering är inte att offra det egna, och inte heller det främmande, på bekostnad av det andra, utan snarare ett ömsesidigt tillägnande. Vissa författare är kalibrerade med vår egen personlighet, men snarare än att spegla sig i det bekanta behöver vi lära oss förstå vad som händer när vi ställs inför det obekväma – det som vi inte omedelbart känner igen.

 


Av Nietzsche lär hon sig se konsten med livets optik: att tillämpa de egna kunskaperna eller erfarenheterna, och att läsa texten som en värld (ett liv) – en värld som saknar regler, vilket gör att du måste tänka bortom reglerna, omfamna det irrationella. Med denna metodik kan du använda läsningen som handfasta råd, och slippa stå handfallen och obeslutsam. Som bekant finns det ingen som lika bestämt som Nietzsche har hävdat att det inte finns några fakta, bara tolkningar (sanningen är en armé av ni vet vad – troper … metaforer), och det leder Schuback till slutsatsen att vi kan inte fatta, bara tolka. Strängt taget har tänkandet inte mycket att göra med förståelsen (som är mekanisk, medan tänkandet är något organiskt, som uppfinns på nytt varje gång).

 


Ett dilemma blir det när våra förkunskaper ställer sig i vägen för vår läsning – samtidigt som de är en förutsättning för att vi överhuvudtaget ska läsa. Typiskt nog – eller som en illustration till hennes tes – är det inte det jag på förhand såg mest fram emot (Nietzsche- och Hölderlinkapitlen), utan en lång essä om Xenofanes, där hon visar att hans fragment pekar på en monoteism; eftersom Gud är så stor kan det inte finnas flera. Intressant nog skildrar han också något som erinrar om Baudrillards berömda simulacrum: ”Uppfattning, sken vidhäftar allt.” Det grekiska ord dókos som Schuback tolkar som sken kan även läsas som fantasi, eller med Jesper Svenbros förslag, hypotetisk kunskap. Allt leder till detta: en (av)bild. Av intet. Jag läser, och det är nästan bara njutbart.    


Step out of your ego chamber

På sin errata tipsade Malte Persson om Geert Lovinks essä om bloggning som en nihilistisk impuls – dock utan att påpeka att Lovink faktiskt gör en generös omdefinition av nihilismen, och ser det inte som ett problem eller en fara. Essän är rik på klokheter, och hans kritik är fantastiskt nyanserad och relevant, och självfallet späckad med referenser (fotnotslistan rymmer 50 punkter). Lovink förordar en kreativ nihilism, som kommer från styrka, och inte från svagheten hos pessimismen – så som den formulerades under ryskt 1800-tal. För honom är bloggarna dekadanta artefakter snarare än marknadsföring av självet. Inte den ego chamber kritikerna fått det till.


Analfabetism nu!

Sven Öhman, professor emeritus i fonetik och lingvistik, skriver i dagens Dn att snart (50 år) kommer läs- och skrivkonsten att vara utdöd, till förmån för den muntliga kulturen. Han förutspår att vi i framtiden kommer att lyssna på speedade talböcker, för att motverka det bland annat jag har klagat på, att det tar så lång tid att lyssna på talböcker. (Att lyssna på Finnegans Wake i fyrdubbel hastighet?) Gamla böcker i all ära - någon måste skriva de nya, och vem skulle det vara, om ingen kan läsa? Om hans profetia ska slå in måste bloggarna dö först, för där (här?) finns det bevis på att det fortfarande finns personer som vill behålla både skriv- och läsförmågan.

Vådan av att prata

Han fick genast rykte om sig att vara tystlåten: en som sällan yttrade sig, men när han väl sa något, då var det klokt och intressant, och alltid värt att lyssna på. Intelligent – nej, det var vämjeligt - - -


Där står Elise Karlsson och smeker en cykelsadel

Nu har jag tiggt till mig vårkatalogen av skolans snälla bibliotekarie, och konstigt nog ser jag mest fram emot nyutgåvor eller nyöversättningar, av bland andra Jeanette Winterson (redan), Virginia Woolfs förkortade dagbok (bara 750 s), Kafkas Slottet (ska jag äntligen få göra mig av med Tage Aurells jobbiga översättning?), Prousts noveller, Becketts trilogi, Ballards Krasch, Poes Eureka, Jim Thompsons The Killer in Me. Enda problemet är att jag redan har läst allt.  


I brist på annat

I brist på annat
Martin Amis

Handsome Devil

"I think snobbery ought to make a comeback" är bara en av otaliga kloka saker som sägs av Martin Amis i ett nummer av The Independent från förra veckan, där tidningen låter läsarna ställa frågor till den gamle argsure författaren (han ser verkligen sublimt pissed off ut på den svartvita bilden, med en stor såg som hänger på väggen i bakgrunden: nästan lika förbannad som på omslaget till hans bästa bok Success när jag läste den på 80-talet). Det är ofta en korkad idé att låta "läsekretsen" ställa frågorna, för rent nonsens som vem Amis tycker är "bästa amrisförfattaren nu när Bellow dött" (frågan ställs bara för att läsaren vill demonstrera att han vet att Amis uttryckt beundran för Bellow, sagt att Augie March är The Great American Novel) och varför han är misogyn samsas med mer uttänkta frågor om terrorism ('horrorism', som Amis har helt korrekt benämnt det).

Lolita

Lolita
När månaden mars slinker ut ur kalendern för att aldrig mer återvända släpper Bonniers äntligen Aris Fioretos nyöversättning av Nabokovs kändissockrade roman Lolita. Det här har länge varit ett drömprojekt, så det ska bli spännande att se hur den stilistiskt begåvade Fioretos löser de dilemman som tidigare svenska översättare har hamnat i - som när Nabokov på 60-talet skickade påbud att hela den svenska upplagan måste brännas. I höstas publicerade Dn en
essä av Fioretos, en text som kanske utgör förordet i boken. Någon av mina läsare beklagade att den kommer som pocket och inte inbunden, men min plånbok har inget emot pocketpriserna - - -

Mina tre största misstag 1981

Mina tre största misstag 1981:

1 - att jag övertalades att tävla i vem som kunde behålla en snus längst, för att imponera på en tjej som var ett helt år äldre - trots att jag från och till hade snusat sedan jag gick i femman blev jag illamående. Jag vann alltså tävlingen, men förlorade, eftersom jag fick tillbringa en av mitt livs drygaste timmar på toaletten efteråt. Tjejen var inte ens imponerad.

2 - att vi lyssnade på en hel skiva med REO Speedwagon i ett rum någonstans för att en av mina kompisar skulle spela in den, men i rummet var det en massa tjejer som flamsade och skuttade runt så LP-skivan hoppade, så när han sedan skulle lyssna var det en massa hopp i låtarna (som om det gjorde någonting, tänker jag nu, när jag lyssnade på "Keep on Loving You" som spelades i en tv-serie i går).

3 - nä, jag kommer inte på det: det vill säga, jag kan inte säga det, det är så pinsamt - - - - - -

Skugga (åter)kommer

Det är en skugga, men inget som kastar den. Olyckan saknar orsak och ursprung - - -


Det räcker nu

"Fiction confronts you with the awesome fact that you are not the only real thing in this world." Andra och sista delen i Zadie Smiths essä om skrivande, handlar mest om läsaren (dess underrubrik är "Read better"). Jag håller verkligen med: somliga borde bli bättre läsare - sluta slarva, och mer medvetet använda sig av sina känslor, och våga sig på att vara mer personlig. Men när hon påstår att vi ska genomföra en etisk vidgning genom att vidga hjärtat tycker jag att hon uttrycker sig lite väl djärvt (varför använda hjärtat på ett så konventionellt sätt?). Dessutom har hon en benägenhet att överbetona misstagens roll i läsande och framför allt skrivande, som om det skulle vara unikt för litteraturen; det handlar bara om att hon vill driva sin tes ända in i kaklet. (På tal om det: kakelmannen är så gott som klar med vårt badrum! Och jag tänker inte klaga mer på att det är ett besvär att sakna dusch i tre månader, eftersom en av mina kolleger tycker att det är mycket värre att vara utan el i två dagar, även om man frivilligt bosätter sig i en skog.) Nåja. Det är i sin helhet en vackert skriven text, och jag vill nästan omvärdera min negativa uppfattning av Zadie Smith, vars debutroman om vita tänder (?) jag var lite njugg mot - - -

Det går som en dans

Äntligen har jag fått svaret till vad som fattas mig: dans!

Drastiskt, alltför drastiskt

I går läste jag i Dn en artikel av översättaren Erik Andersson, som landar i slutsatsen att vi borde inte bara översätta böcker skrivna på andra (främmande!) språk, utan även gamla böcker som är skrivna på vårt eget språk. Att då använda Fredrika Bremer som exempel tycker inte jag är rättvist: hennes böcker går inte att läsa på något språk. Andersson skriver att svenska böcker publicerade före 1957 ska återutges i reviderad form (det är troligen han själv som ska göra jobbet) - förenklade. En konsekvens av detta skulle bli att rekommendera alla som skriver böcker nu att också ha framtidens (hypotetiska) läsekrets i åtanke, och helst skippa allt som kan uppfattas som svårt (som långa ord, som Peter Englund vill ta bort). Men jag tror inte att det är meningen att "alla människor" ska läsa all litteratur.

Narcissuskyssar

Du kysser din egen spegelbild – smeker din självförverkligade bekräftelse - - -


Gnäll och skäll

Jag hatar att gnälla, men när jag halkade in på Peter Englunds hemsida, eftersom han skriver om snö, mitt älsklingsämne, måste jag bara harkla mig så där bittert, och konstatera att de skrivtips han lägger ut (veckovis?) är förkastliga och försåtliga och bedrägliga - ja, rentav farliga. Nyss handlade det om att den som skriver ska använda korta ord i stället för långa, och hans senaste tips berör tankstreck och parenteser: han vill helst bannlysa det senare, eftersom det "förminskar". Och så skriver han skitviktigt skitkorta meningar - hela hans lilla förkrympta alster osar något äckelutkrystat - - - Strunta i hans petimetertips, och läs hellre de skrivråd du får dig till livs av Catharina Grünbaum i Dn eller Siv Strömquist i Svd, eller ännu hellre vad som helst av någon som kan skriva på riktigt, som Aris Fioretos eller Horace Engdhal.

Storhetsförakt

Har någon brytt sig om att utreda närhetsrelationen mellan megalomani och självförakt; arrogansen och odrägligheten som tar sitt avstamp i dålig självkänsla – förmågan att sätta sig själv i centrum, vara egoistisk och bara tänka på sig själv: den har att göra med att du hatar dig själv. Den som hatar sig själv måste placera sig själv i första rummet för att uthärda tillvaron.


My nose is bleeding from rubbing it into books

Den bok som gjorde störst intryck på mig förra sommaren var förmodligen Fernando Pessoas The Book of Disquiet – den finns på svenska, i en ofullständig version. Den portugisiske författaren efterlämnade en beryktad koffert med osorterade texter, och det är dessa som i många år utgivits internationellt – den svenska marknaden har med få undantag (Orons bok och några enstaka noveller, bland annat en om en obetalbar kannibalmiddag) varit kallsinnig, men att saker är på väg att hända visar den nyutkomna dubbelvolymen Djävulens timma och En stoikers fostran.

 


Och det är så underbart att läsa dessa korta texter! Pessoas Djävulen är till stor del en Satan, den romantiska fiktive hjälten: upprorsmakaren som fäller diaboliska oneliners, som ”Allting lever genom att kämpa emot” – bara Djävulen kan yttra sådant med trovärdigheten i behåll. 

 


Det intressanta med Pessoas Djävul är hans tes om den ospelade musiken, som kan kopplas till den icke-existerande poesi som var Gösta Berlings (svensk litteraturs store poet) kännetecken: med detta resonemang blir Djävulen den som inte gör ont (han behöver strängt taget inte). Djävulen är en upprorets poet, fantasins och idéernas gud – med andra ord den som inte skapar (han behöver inte detta); han blir en vacker paradox, en manifestation av det som inte finns.   

 


Det är skrivet på en melankolisk glädje, där piggheten och uppgivenheten kämpar med varandra, i ett ömsesidigt beroendeförhållande. Djävulen övervakar födseln av Marias son, en wunderkind misstänkt lik författaren själv, och man tänker lite lätt på hur Norman Mailer låter Djävulen i sin senaste roman låta Djävulen närvara när Adolf Hitler föds.       

 


Från det fräckt och nästan hafsiga till den resignerat frustrerade texten om stoikern är det tidsmässigt ett glapp. Innehållsmässigt också: det som var lekfullt i den tidiga novellen blir här allvarsamt, och hoppet landar i självförakt. Stoikern är suicidal, och skriver ett pessimistisk determinerat testamente. Hans utgångspunkt lyder: ”Jag har alla förutsättningar att vara lycklig – utom själva lyckan”, ord som på ett anakronistiskt sätt nästan avslöjar att Pessoa är Kafka-influerad.

 


Här handlar det om ”Omöjligheten att skapa högstående konst”, och författarens olyckliga besvikelse, som ledsagar den bitterljuva texten. I hög grad framträder porträttet av en figur som har avstått, gått vid sidan av händelser, erfarenheter och upplevelser (Hjalmar Söderberg skulle ha gnuggat händerna av förtjusning om han fått ynnesten att läsa detta). Det är en text som illustrerar konfrontationsängslan. Det kan uppfattas som feghet, men också som ett konstaterande av handlingens dilemma: att handla innebär att såra, men det finns ingen överensstämmelse som stipulerar att icke-handla innebär att icke-såra, på samma sätt som det som är dåligt inte kan göras bättre utan att det blir värre – en insikt som visar en annan anakronistisk påverkan, denna gång från Beckett.

 


Mycket har sagts om Pessoas behov av alter egon och fiktiva alias (heteronymer, vill de tituleras), och visst finns det något både ömsint och ömkligt över hur han uppfinner en Baron de Teive som ser sig själv objektivt: distansen blir så total och överväldigande att läsaren nästan upplever svindel över hur Pessoa avlägsnar sig. Hans insikter är kloka, vackra, och djupt tankealstrande, som när han nästan vårdslöst fäller maximer som denna: ”Förakta dig själv, men gör det med värdighet”.     


Melankoli

En fin text om melankoli, skriven av Carl-Johan Malmberg, från Svd i går, under strecket. Jag gillar hur han inte tar saker för givna när han diskuterar konst (se hans essäbok Sår för ännu fler exempel), som när han visar att Edward Hoppers beryktade melankoliska atmosfär snarare kan ses som ett uttryck för en passivitet, som blir provocerande i sina anti-aktiva icke-handlingar: figurer som drar sig tillbaka, som i stället för att agera bara finns. Det är outsägligt vackra målningar. Att ordet 'melankoli' upplever en högkonjunktur just nu tror jag har att göra med att bland andra Harold Bloom utnämnt Hamlet som melankolikern nummer ett, och visat hur eftersträvansvärd hans intelligens är: intellektuella vill helt enkelt identifiera sig med Hamlet, vitsmakaren och den ständigt dystre upptågsherren.     

Kungens evinnerliga badrum

Kungen och hans två badrum fick mig att tänka på Pirinens underbara huligan Socker-Conny, som vikarierade som jourhavande medmänniska, och svarade på förtvivlade telefonsamtal, bland annat från en blind, som gav Socker-Conny tillfälle att svara ”Jag ser två telefonlurar!” Det är tur att vi har en bra försäkring när vi reparerar badrummet, för en kostnad av 30 000 kronor – utan försäkringen hade det kostat 35 000 kronor. Den hycklande frikyrklige säljaren vägrar fortfarande betala.


My nose is bleeding from rubbing it into books

Flauberts sista roman Bouvard & Pécuchet har på svenska fått titeln Den eviga dumheten och efter att sedan 1881 varit eftersatt och oöversatt har Umeåförlaget H:ström och dess översättare Monika Lundgren äntligen väckt de två gynnarna från gravens slummer, och det är välgörande att ta del av deras märkliga eskapader i en fransk landsbygd som så starkt erinrar om det Yonville där paret Bovary levde.

 


Bouvard och Pécuchet är som litterärt par besläktade med både Rosencrantz och Guildenstern och Didi och Gogo: (”Något som förvånade dem ännu mer, det var att upptäcka att de båda hade fallenhet för vänskap, och förtjusta över denna upptäckt omfamnade de varandra ömt”). De är verksamma som – symboliskt nog – kopister, men drar sig alltså tillbaka ut på den mytomspunna landsbygden för det otvivelaktiga nöjet att äta middag med träskorna på, med syftet att förklara tillvaron, och deras katalogiserande bemödanden skildras med oändligt tålamod (och detaljrikedom) av Flaubert.

 


Vad Flaubert vill visa med denna sin sista roman som han ägnade så stor omsorg är hur förförisk den ytliga kunskapen är, och hur löjeväckande vi blir när vi faller på knä inför dess enkla lösningar. Allt paret Bouvard och Pécuchet ser väcker habegär hos dem. Men denna lust att utrota okunskapen skapar förstås bara kaos och oreda, inte bara hos dem själva utan hos alla de kommer i kontakt med.

 


Allt djävlas i deras helvrickade experiment: ”Man kunde se dem springa längs stora vägen, iförda våta kläder och i den heta solen. Det var för att kontrollera om törsten stillas genom att man tillför huden vatten. De kom flämtande tillbaka och båda två med en förkylning.” Flauberts inställning är snarare behärskat ursinne än resignerad kapitulation. Det är med subtil humor han kastar sig över paret, och precis som i hans kända MadameBovary är författarens frånvaro allestädes närvarande.

 


Vill då Flaubert att den dumme inte ska söka kunskap? Att ’dumheten’ är hans kungsord märks tydligt i vad man än läser av honom. Snarare än dumma framstår till sist Bouvard och Pécuchet som två naiva hjältar, nästan i paritet med DonQuijote; och även om deras författare initialt ville driva med dem framträder ett medlidande – deras försynta ifrågasättande väcker förstås omvärldens fientlighet, och det ligger nära till hands att tro att det är just denna omvärldens mani att ta sig själv på stort allvar och oförmåga att sätta det egna tvivlet på spel som Flaubert helst vill attackera med denna bok, som i mångt och mycket nog måste läsas som en polemisk stridsskrift.

 


Bildning är en fernissa, en mask, tycks Flaubert mena, och det farliga är när vi sätter vår tilltro till de farliga flosklerna, som är bedrägliga och vilseledande: Bouvard och Pécuchet går helt klart vilse i sin maniska jakt efter kunskapen, och den ogenomförbara kategoriseringsivern. Forskningen visar alltid motstrididiga resultat, och det går inte att ta ställning. Deras dilemma, vår tids relativistiska nihilism, kan vi alla känna igen oss i.

 


Läsningen blir trots de lätt igenkännbara inslagen av den elakhet som blivit Flauberts signum (han är snobb ut i de prydligt slingrade mustaschtopparna) smått yrselartad, när inledningens lovande lustigheter (som får läsaren att spinna som en gammal katt) snart utmynnar i en förtvivlan över det bedrägliga i tillvaron. Detta kan vara en av de mest pessimistiska böcker som har skrivits – av en förbittrad intelligensaristokrat som vittnar om hur världen drunknar i dumhet (vad hade han sagt om den schlagerkoma som snart lamslår vårt land, och börjar i - Jönköping).


Like love and law and poverty / Oh, these are the things that kill me

Under helgen läste jag i någon tidning om en intervju som gjorts med vår nuvarande kung, och hans motivering till varför just hans äktenskap har varit så lyckat - det vill säga, inte har slutat med den skilsmässa som har ändat alla hans polares äktenskap, när de har gift om sig med brudar inte ens hälften så gamla som de själva - och hans svar var kryptiskt: det beror på att de har haft två badrum (två? i detta stora hus måste det väl finnas dussintals badrum?); jag tänker på att vi nu i snart tre månader helt varit utan badrum, och hur det hade gått för oss om vi hade varit kungliga: hade vi slagit ihjäl varandra eller bara skilt oss?


For President

I dagens Dn läser jag om landet Amerika, där Hillary Clinton tävlar mot tjugo demokrater för posten som partiests presidentkandidat. Av dessa tjugo kandidater är antalet män - tjugo. There is something rotten in the state of America - - -

*

du har klättrat upp hit & sitter nu med knäna under

hakan & darrar vitt, här på den höga avsatsen

i någonstans –

nu är du två, & ni är båda mina –

himlen är vit, det är varken dag eller natt –

båda två väntar på något tecken, att någon ska

be er göra något –

jag bara finns där, svävar, ni ser mig inte, när ni

börjar klättra ned, jag sträcker ut handen

för att hejda er –

men ni har redan klättrat nedför pålen ned

till det vita vattnet för att drunkna utan

svar utan fråga utan varför ni bara ska

drunkna –

sjunka genom ytan som öppnar & sväljer –

som ett öga som blinkar & tåras –

medan jag bara finns där uppe, gråtande, & ser

hur ni blir allt mer genomskinliga under

vattenytan,

tills ni svävar bort med mig –


Jag testar livet som illiterat

Vi bor så långt ute på landsbygden att vi två gånger i veckan besöks av något som heter bokbussen, och jag slog en sällsynt lov kring den nedsmutsade kolossen, innan jag släpptes in av de något motvilliga bibliotekarierna (dörröppningsfunktionen var trasig, skyllde de på). Efter att ha inspekterat beståndet i någon minut kunde jag konstatera att här fanns ingenting för mig, så jag gjorde mig redo att gå. Eftersom jag inte hade hittat något kände sig den ena bibliotekarien föranledd att säga något uppmuntrande: - Du kan ju alltid se på tv i stället - - -

Déjà-vu

Ofta, alltför ofta får jag känslan att jag har sagt något förut (avbryt mig inte), och detta något försöker - förgäves, ack - avhålla mig från att nämna något om Ian Curtis - därför endast denna korta uppmaning: i morgon visar svt filmen 24 Hour Party People om Tony Wilson, en film som kan ses om och om igen, aldrig någonsin utan den där vidriga déjà-vu-känslan som du annars kan få av vissa filmer som du ser för första gången (typ allt av Tarantino).

My nose is bleeding from rubbing it into books

Att skådespelerskan Amanda Ooms besatt talanger utöver det vanliga var uppenbart redan i hennes första film, den norska porrfilmen Hotell St Pauli, så det var kanske inte helt oväntat att hennes debutroman var så bra – dess titel var Nöd vän dig het, och eftersom vi har att göra med en svensk författare som sällsynt nog ägnar stor möda åt titeln kanske det förklarar varför uppföljaren har dröjt femton år, men nu är den alltså här: Tåla mod heter den, utgiven på D+ Förlag.

 


Förväntningarna på den här romanen är förvisso högre ställda: förra gången var det nästan en smärre chock att upptäcka att en skådespelare kunde skriva. Precis som förra gången handlar det mycket om destruktiv sexualitet, och jag är inte läsaren att bedöma vad som är självbiografiskt, men det handlar om kvinnan Aina som återvänder efter givetvis femton år till en slags sten hon har ute i skogen, där hon för samtal med sig själv (Pär Lagerkvist gnäller från sin grav), och väl där börjar hon prata med en kille som heter Jonas, och som känner henne väl – det visar sig att han är hennes personifierade skuld. Personifierade – nåja, han är mest en röst i den här boken. 

 


Nu väljer Ooms att nästan uteslutande skildra detta icke-möte i dialogform, och det som kan ha sett ut som en pigg idé faller lite platt till marken efter ett par hundra sidor, när läsaren stillsamt muttrar att upplägget nog hade passat bättre i ett kortare format, som en novell. Kanske ändå det hade fungerat som en pjäs: Ooms har föga överraskande översatt Sara Kane, som ju har skrivit väldigt starkt om känslor som Ooms nog aspirerar på. Dit har hon förstås en bit kvar, till glädje för hennes närmast anhöriga.

 


Ooms skriver mestadels kortkorta meningar, som om hon led av någon släng av kommateckenfobi – även det något som säkert fungerar bättre i en novell än i en hel roman. Lägg till detta ett begränsat ordförråd, och läsningen känns futtig, lite torftig. Då krävs det mycket av Aina och den mystiske mannen (stenens röst) för att vi ska engagera oss, men de är ganska förutsägbara i sin behandling av Ainas bakgrundshistoria, som pedagogiskt och prydligt rullas upp framför våra ögon.

 


Vad rösten (skulden) vill åstadkomma är att lära Aina rädsla: att visa sig svag, att släppa den där masken av tuffhet hon burit i alla år: att ­– ja, just det, tåla modet. Hela förloppet utspelar sig under en kväll och natt, där Aina delar två flaskor vin med mannen/rösten. Det trasiga ska lappas ihop, förstår man (varför ska svenska skådespelare jämt vara så trasiga och neurotiska?).

 


Där Nöd vän dig het (ja, den hette faktiskt så) var fräsch, nyskapande och brännande intressant, är Tåla mod tjatig och ganska unken. Ooms skriver fortfarande rappt och egensinnigt, men det är för mycket av utfyllnad, ett överflöd av truismer som knappast pryder sin plats: ”Det man känner till skrämmer inte […] I själva upprepandet ligger kunskapen […] Man måste anstränga sig om det ska bli nåt”. Det är lite för uppenbart att hon ibland har tänkt ”nu ska jag skriva lyriskt” och så sprids ett sockrat språk över en halvsida lite här och där. Ursäkta mig för detta klagande: det var ändå en långt bättre bok än mycket annat av nyutkommen svensk litteratur. Om någon månad kommer Jonas Karlssons debut som författare, en novellsamling - - -  


Marina Tsvetajeva

När hennes poesi skulle översättas till franska sa Marina Tsvetajeva: ”det spelar ingen roll på vilket språk jag inte blir förstådd”.


Pappersarbete

Pennan lär vara ett bättre vapen än svärdet, men jag har oftare skadat mig på papper när jag har arbetat som lärare: som alldeles nyss i klassrummet, när jag skar mig djupare än jag tror någonsin tidigare: blodet rann vackert nedför lillfingret mot handflatan, tills jag fick tag på en handduk (ingen av eleverna ville frivilligt suga i sig blodet), och då var det roliga slut - - -

The Passion

The Passion
I går läste jag någonstans att filmbolaget Miramax har köpt rättigheterna till Jeanette Wintersons bästa roman The Passion, och att Juliette Binoche har skrivit på för att spela i den - liksom - äh! Gwyneth Paltrow - - - Aldrig får man vara nöjd - - -

Jag samlar vuxenpoäng

Det fick mig att känna mig lika gammal som Ulf Lundell, men jag köpte ändå senaste numret av Mojo, eftersom det handlade om Ian Curtis (någonting säger mig att jag inte är den enda som väntar på Corbijns film Closer?), och hur skulle jag kunna motstå deras cd, med 15 tracks of hurt, pain and despair? Men det är med vånda jag lyssnar på Joy Division numera - det är ungefär lika svårt för mig att lyssna som det är att läsa Mare Kandres 80-talsböcker. Jon Savages text om Joy Divsion är förstås välskriven och intelligent, och det är kungligt roligt att läsa hur sångaren i My Chemical Romance tar sig själv på stort allvar när han hyllar Ian Curtis - - -

Varför jag inte tittar på komedier

Skrattet är obscent och fnittret är vidrigt (perverst) – men leendet är sublimt - - -


Borges var stoltare över de böcker han hade läst än de han hade skrivit …

… och romanförfattaren Zadie Smith skriver i The Guardian (Review) om skrivande, och hon yttrar förvisso en del kloka saker, även om det mesta inte är särskilt originellt – till hennes försvar ska dock läggas att hon frikostigt och ödmjukt redovisar sina källor; dessutom instämmer jag gärna i hennes åsikt att stil är personlighet (det enda vi har, den enda vi har), att ”great writing” ändrar hela vår uppfattning av omvärlden (som tar färg av det vi har läst), samt att läsning, när den utförs som den ska, är lika krävande som skrivandet (något som med större eftertryck och elegans har bevisats av Jeanette Winterson i hennes makalöst fina Art Objects) – och vem som helst av mina läsare kan förstås verifiera detta, när de stönar sig igenom dessa svårlästa texter som skrevs med en lätthet ni inte kan föreställa er - - -


Försvar

Varje gång någon kritiserar en politiker rycker det ut någon till dennes försvar, med de obetalbara orden: ”Men bli politiker själv då!” Jag tänkte på det, när jag läste om patienten, vars vänstra ben skulle amputeras, men vaknade upp i avsaknad av det högra - - -


Men Ferdinand, varför är du inte som de andra lärarna?

Mina lärare i Pedagogik (eller vad det hette, det där ämnet jag läste på Lärarhögskolan) sa ofta att när vi var färdiga lärare skulle vi bli odrägliga i sällskapslivet: vi skulle docera och aldrig släppa lärarrollen utan föreläsa om allt möjligt som vi ville att andra skulle ta del av. Men – nä, jag är fortfarande lika buttert fullkomligt tyst. Det är ändå så många andra som pratar (om osthyvlar).       


My nose is bleeding from rubbing it into books

Från Sudan kommer författaren Tayeb Salih, som har skrivit Utvandringens tid, en roman som hamnade på flera kritikerlistor över förra århundradets bästa eller viktigaste böcker. I original heter den Mawsim al-Hijra ila al-Sham?l, på norska Trekket mot nord (på engelska har den funnits sedan 1969, som Season of Migration to the North) – men först nu har alltså skandalen reparerats, när den äntligen finns på svenska.

 


I sekundärlitteraturen till ”Mörkrets hjärta” är Salihs roman ganska flitigt förekommande som en blygsam referens, en stillsam påminnelse om att det är möjligt att ha ett annat perspektiv (ett motsatt) på kolonialism. (I det sammanhanget vill jag gärna framhålla Caryl Philips märkligt diskreta novell ”In the Falling Snow”, om en afrikan som besöker det exotiska Norge och förföljs av tullpersonalen.)

 


Kurtz – ett kärt barn med många namn – heter här Mustafa Sa’id, och har haft en briljant karriär i västerlandet, med studier som krönts i Oxford. Men hans uppgift har varit att infiltrera och skada västerlandet, genom att ta hämnd och erövra det så som västerlänningarna erövrat hans hemland; här uttalar han det sinistra orden ”Jag ska befria Afrika med min k[*]k!”. Historien berättas av en namnlös neutral gestalt, som i viss mån har gjort en liknande erfarenhet som Mustafa – han har studerat engelsk poesi – och återvänt till sin hemby vid Nilens strand, för att bedriva en stillsam tillvaro, tills han hör Mustafa på kusligt skicklig engelska citera en dikt om första världskriget.

 


Mustafa blir en inverterad Kurtz: en mörk spegelbild av den vite galningen, insnärjd i en extraordinär ondska som varken tillhör himmelen eller helvetet. Mustafa blir västerlänning, och det är precis som med Kurtz omvända härjningar en farofylld överträdelse. Att självvalt utsätta sig för att bli en extrem människa är förenat med stora risker. Vad Salih vill visa är att underbarnet blir underligt.    

 


En stor skillnad mellan Conrads vita mörkerman och Salihs mörka dito är att den senare tillåts breda ut sig i monologer: därmed tappar han en del av sin charm (Kurtz skulle inte vara den fascinerande gestalt han förblir om det inte vore för att vi ser honom med Marlows kärleksfyllda blick). Däremot tillåts han vara, som Kurtz, lika oskarp i konturerna som en mardröm, och flera gånger ställer sig läsaren undrande: finns han (Mustafa) egentligen på riktigt, eller är han någon som berättaren hittar på? Precis som Charlotte Brontës Rochester jämför sig Mustafa med en gummiboll, förresten, och vid ett tillfälle möter han ett monster bara för att dra slutsatsen att det är den egna spegelbilden – ett trick som Lovecraft skapade i en tidig novell, ”The Outsider”.

 


Stilen lunkar fram, makligt och återhållsamt. Det är ett myller av bifigurer som svimmar i bilar, slår ihjäl sina män, sminkar sig med kohl, omskär sina oskyldiga barn, och pratar väldigt mycket om Gud, faktiskt så mycket att en läsare inte kan göra annat än sucka högt. Att läsa är som att se ett skumt lapptäcke växa fram, när det annars brukar kännas som att följa hur motivet till en matta vävs fram. Vid avslutad läsning konstaterar du att du har blivit bortkollrad av berättaren, i de snillrika sista kapitlen som lägger det ohyggliga på plats. Det är en bok som alltför länge har varit försummad i detta land, och det är en läsning som ändå måste ses som nödvändig och en slags senkommen belöning.  

 


Den atmosfär som präglar romanen påminner en del om Conrads legendariska pessimism: även här förefaller jordklotet mest vara en smittohärd som utdunstar osunda bakterier som skickar människorna till fördömelse, inte bara de europeiska kvinnor som drabbas av sexualitetens dödsbringande bakterie. Våldet är stiliserat, och du läser och blir inte gladare för det.   


Fragment

Hur kunde du älska en skugga,


Förändring

Förändringen ledde till – förändring - - -


Södergrant

Jag har ett vagt minne, och detta vaga minne säger mig att jag i höstas läste om något förlag som planerade att ge ut 99 eller 100 klassiker - nu har jag sett ett resultat, eller embryot till ett resultat, i deras bok Landet som icke är, som levereras i en låda, som också innehåller en cd där Marit Bergman läser hela diktsamlingen. Jo, jag har försökt gilla Marit B., och tyckte nog att hennes första skiva var bra, om än väldigt starkt Popsicle-influerad: hennes två senaste skivor har mina öron tröttnat snabbt på, de har bara varit tråkiga och menlösa. Nu försöker jag gilla hur hon läser, men ack - hon betonar så gott som varje ord, och följden blir en grotesk lyteskomik, där hon förmodligen omedvetet parodierar den engagerade uppläsaren: jag blir bara irriterad, tycker att det låter amatörmässigt. Det finns en definitiv (ultimat, med modernt språkbruk) inspelning där Stina Ekblad läser många av Södergrans bästa dikter. Den som går in på förlagets hemsida kan läsa en felstavning av Södergrans efternamn, men också lyssna på Timbuktus läsning av Sonnevis Vietnam-dikt, men det känns överflödgt. Få läser bättre än Sonnevi: koncentrerat, återhållsamt men med tyngd. Jo, Stig Larssson är en bättre uppläsare - men han är nästan bäst - - -

My nose is bleeding from rubbing it into books

”Sorg är som en av de där handdukarna som finns på offentliga toaletter som man drar ner från en rulle. Delar man den med alltför många, blir den sjaskig och utsliten.” Så här skriver Joyce Carol Oates om sorg i Älskad, saknad, den roman som jag genom radions försorg blivit tilldelad att läsa till onsdagens program.

 


Det enkla upplägget: en dotters sorgearbete efter moderns våldsamma död – romanen utspelas under exakt ett år, och blir därmed Oates fiktiva variant av Joan Didions monumentalt vackra The Year of Magical Thinking. Först håller modern en typisk morsdagsmiddag, och mördas strax efteråt, och låter dottern Nikki delar sorgen med systern Clare, men det är långt ifrån ett smidigt eller intimt förhållande, utan ett kiv som gränsar till och ibland överträder fiendskapens räjonger.

 


Oates är inte den första som upptäckt att de människor som står oss närmast är de som vi känner minst: den som ska finnas måste först dö – först när du dör finns du. Läsaren kanske här väntar sig en Citizen Kane-historia, men bara delvis blir vi påminda om den odödliga filmen, när Nikki söker upp mammans släktingar och vänninor och forna pojkvänner – men här finns inget suggestivt ”Rosebud” att tyda. Mamman förblir ett mysterium genom hela romanen, trots Nikkis detektivarbete, som torde vara en del av sorgeprocessen. Dotterns anklagande ”vad visste hon” returneras i mammans identiska fråga till sin dotter, som outtalad hörs genom romanen.  

 


Mysteriet kvarstår, även när du som läsare tror att nu ska Oates väl ändå nysta upp det där trasslet hon har försatt Nikki i. Minnena leker kurragömma med Nikki, och hon hör spöklikt moderns röst och repliker, och de blir som en slags vägledning för henne. Den här gången tillåter sig Oates att vara mer än lovligt stereotyp i sin mansbild, och skildrar männen här väldigt schablonmässigt. 

 


Vi har alla varit i hennes situation, även om vi är med romanens ord ”sorgens amatörer”, och varje gång beter vi oss lika klumpigt och irrationellt. För sorg är inte så personligt som vi inbillar oss: Nikkis egoistiskt laddade undran om vem som nu ska ta hennes dumma frågor på allvar drabbar oss alla – vi är alla lika beroende av den där människan som är den ende som tar oss på allvar, hur korkat vi än beter oss; den där människan som vi tar för given, och som vi tillåter oss själva att behandla hur känslolöst som helst, tills det dåliga samvetet hinner upp oss.   

 


I detaljerna visar Oates sitt handlag, när hon låter en av moderns sista beröringar med dottern bli hårdhänt, på grund av att dottern klippt sig i en punkfrisyr: ”en liten aning hårdare än vanligt, som för att demonstrera att hon älskade mig ännu mer bara för att jag var en sådan prövning för henne” – den här hårdhänta kramen återkommer när Clare omfamnar Nikki långt senare, och Nikki jämför med en idrottstränare ”som lika mycket för att tillrättavisa som för att trösta kramade om en av lagspelarna som tillfälligt tappat gnistan”. Däremot är Nikki som protagonist ganska blek och intetsägande, och hennes kärlekshistorier är inte särskilt engagerande.    

 


Joyce Carol Oates har som bekant på egen hand skrivit fler romaner än genomsnittsmänniskan har läst, och om du har försummat henne tidigare kanske det är på tiden att du återgäldar detta. Du måste börja någonstans, och även om Älskad, saknad långt ifrån är lika bra som hennes bästa romaner (om du är osäker, vänta bara tills Blackwater översätts senare i vår) är det en ganska typisk Oates-roman, med alla ingredienser som fansen omhuldar och ömt vårdar.


Sanning, är du till för mig?

Jag håller mig till osanningen - - -

Växtvärk

I sängen blir du tio meter lång, när du inte kan sova, och du undrar varifrån dessa hallucinationer kommer ifrån (du har inte tagit några droger på länge), när det känns som att du sträcks ut och växer och det känns långt till fötterna – du kommer inte att nå dem med dina korta armar som du vårdslöst har slängt över ansiktet, som för att du inte vill förevisa ett fasansfullt ansikte åt nattens ögon – och lika långt bort till andra sidan sängen. Varför måste du uppleva detta? Du är inte ens trött, och kan bara vänta på att dina långa ben ska krypa tillbaks till dig - - -


But on the inside, he´s a happy goth

Länge har jag tyckt att det är något suspekt med Andres Lokkos förföljelse av allt som har med färgen svart att göra - det är en besatthet som har gått så långt att han flera gånger raljerat över goth-människorna, och konsekvent vägrat erkänna sin rättfärdiga beundran av Nick Cave och Birthday Party. Men i fredagens svd skriver han om filmregissören Ken Russell, som gjorde ett kort (men alltför långt) gästspel i den brittiska kändisversionen av Big Brother, och Lokko radar upp flera av Russells filmtitlar, men glömmer strategiskt nog hans överlägset (eller överdrivet) bästa: Gothic, med Gabriel Byrne som Byron, som fäller de legendariska orden till Julian Sands nästan eteriskt anemiske Shelley: "The storm is calm compared to what´s inside your head, poor shiloh", ord som det verkligen fanns anledning att tänka på under helgens stormiga sömnlösa strömlösa nätter när grannens tak gjorde allt för att försöka lyfta, och det enda som saknades var en naken Shelley som klättrat upp på förrådestaket för att skrika något vettlöst  - - -

Utslätat

Italienarna har lyckats återskapa Dantes utseende med hjälp av en 20-talsforskare, och nu kan man se att den store poeten såg ut "som ungefär vem som helst": med andra ord - tillplattad näsa, som om han varit i slagsmål, och inte den där vackra näbben som han har på nästan alla gamla avbildningar. Om flera hundra år kommer förmodligen ingen heller att minnas Morrisseys vackra haka, för då har forskarna bestämt sig för att den såg ut som George Michaels ungefär (om någon kommer att skilja på de två).   

Sömnens nybörjare

Det är sällsamt lustigt att det ska vara så svårt att sova, när det är något som du ändå lyckas med (nästan) varje natt - och ändå beter du dig som en nybörjare, som stapplar omkring och uppvaktar sömnen och jagar den runt varje skrymsle och vrå i din arma hjärna, utan att lyckas gripa tag i någon flik av dess kjol att lugna dig med. Tiden går, timmarna går, och du är vaken, och natten får allt mindre att säga dig - - -

En dåres försvarstal (Le Plaidoyer d´un fou, om jag nu ska briljera)

När jag anklagas för att stoltsera med mitt kunnande, att jag ägnar mig åt en narcissistisk dyrkan av vad jag har snokat upp genom åren (nu övertolkar jag – kanske), måste jag ändå få ta chansen att försvara mig. Nä, det är knappast med stolthet jag refererar till den eller den, eller använder det eller det ordet (vem som helst kan gå till biblioteket precis som jag och hoppas att den bok du vill läsa inte är utlånad, och det är den ju nästan aldrig, eftersom du är misantrop och av erfarenheten lär dig dagligen att du är ensam, och samme vem som helst kan köpa en ordbok eller synonymordbok) – snarare är det så att jag aldrig har kallat mig för ”beläst” (bara ”förläst”), och att om du hade gjort som jag: läst så mycket som jag har gjort, då hade du varit mycket mer intelligent och gjort något vettigare än det jag gör, exempelvis nu när jag skriver detta. Men vad exakt hade du gjort? Skrivit och klagat på andra som inte gör något annat än exponerar sin förtvivlan - - -  


Minnet

Ett minne – sprängt i bitar – i hjärtat - - -


Lojalitet är ett dödligt gift

Alla familjer är dysfunktionella, men vissa familjer är mer dysfunktionella än andra. Det  är detaljerna som gör The Line of Beauty till en så ohyggligt bra tv-serie, trots att den bygger på en oöversättbar roman: hur kameran långsamt dröjer vid Nicks Sony Walkman, men inte övertydligt länge, eller hur hans blick bara stannar bråkdelen av en sekund vid fotografiet av familjens dotter Catherine när han går husesyn för första gången – så att vi ska fatta att här ska det inte bli någon heteroromans mellan de två, eller hur soundtracket bara finns där okommenterat: i en svensk 80-talsserie hade karaktärerna tvingats mumla något om ”New Order, dom är bra dom”, för i Sverige är det viktigt att alla (även fan och hans moster) ska förstå precis allt. Det är inte heller de långa meningarna som de har försökt återskapa i serien, även om de långsamma kameraåkningarna kanske ska återge en liknande känsla. Serien lutar mer åt Prousthållet än romanen. Jag borde vara besviken för att det är så mycket popmusik i serien: i romanen är det nästan helt tyst - - -   


Språket blöder

Du säger hela tiden för mycket, men hur kan du undvika det, när språket är ett sår?


Jag, säger du

Att uppleva att du äger ett jag: det är att verkligen att bli ingen.


Finn sju fel

Finn sju fel
Om inte Bildt hade varit så lång kanske denna bild kunde rubriceras som något om Snövit och de sju dvärgarna; nu suddades ju också Bildts ansikte ut, medan de av outgrundlig behöll hans kropp (Bildts kropp!), och lät skäggmannen till vänster låna den. Bilden, som alltså inte finns längre (
seven little indians som blev six), får mig att tänka på American Psycho, och hur lätt det är att ersätta chefer, när de alla ser likadana ut (här har alla likadan slips, dessutom), i identiska mörka kostymer och frisyrer och tandblekningar. En av dem hade åtminstone vett att ta på sig en röd dress - - -

Little man, what now?

Den alltid lika lillgamle Fredrik Lindström får en släng av Stefan Helgesson i dagens Dn, en av de tidningar som jag inte läser. Jag håller med om att det är farligt om vi förstärker schablonbilden av svensken. När jag försökte titta på Lindströms senaste program blev jag så generad av bildinslagen: de var nästan mer obscena än de förenklade slutsatserna - - -  

Vinter

Vinter
Jag hittade den här bilden i kameran, ett snorigt träd som jag fotade när jag var ute och vandrade under jullovet med mina två snoriga barn. Trädet är ungefär lika taggigt som jag kände mig den dagen - - -

Det är icke en dröm

Du försökte tala, men det enda som fanns i din mun var bokstäver, en hopning av bokstäver, och de bildade – fasansfullt nog – inget annat än ord; så vaknade du, och trodde – ack! – att du bara hade drömt.


“I tried living in the real world instead of a shell, but I was bored before I even began”

På Malte Perssons errata ställde jag en lika barnslig som försåtlig fråga, när han nämnde ”The Line of Beauty”, om The Wings of the Dove eller The Portrait of a Lady är Henry James bästa roman: eftersom han inte har svarat, måste han ha uppfattat det som en pik (eller på författarspråk en ’rancune’) – helt i onödan, eftersom jag inte alls tycker att han har blivit helt vimsig och torftig och skrytsam och självupptagen på sin errata. Förmodligen har han dåligt samvete för att han inte har läst Henry James. För mig är det helt obegripligt hur någon kan undvika den diaboliska ironin och det djupa medkännandet som är så uppenbart i alla hans romaner:

 
“[Ralph] ‘You want to see life – you´ll be hanged if you don´t, as the young men say.’
[Isabel] ’I don´t think I want to see it as the young men want to see it. But I do want to look about me.’
[Ralph] ‘You want to drain the cup of experience.’
[Isabel] ‘No, I don´t wish to touch the cup of experience. It´s a poisoned drink! I only want to see for myself.’
[Ralph] ‘You want to see, but not to feel’”. 



Då får jag själv svara på frågan: det är så att Wings är en bättre roman, men det är Portrait som jag (vi) gillar, och läser om och om igen – det är likadant med alla författare, exempelvis Faulkner: alla som har läst Faulkner vet att det är Light in August eller/och Absalom Absalom! som är bäst, men det är The Sound and the Fury som vi om och om igen återvänder till. (För övrigt: jag har inget otalt med Malte P. Om han hellre läser den tråkmånsiga jönspellen Pynchon i stället för den sublime James - - -)


Pessimisterna

Pessimisterna har alltid tillhört de roligaste att umgås med, eftersom deras syn på livet är så dråpligt (groteskt) överdriven och onyanserad; ständigt har de nya galna infallsvinklar och roliga perspektiv på tillvaron. Ja, tills du upptäcker att allt bara är en pose – att de i själva verket har spelat med, hållit elak min i gott spel. Återstår alltså optimisterna: men vad har de då att erbjuda?


Dilemmat

Livet är en sång, och du kan inte sjunga - - -


For Oscar Wilde Fans Only

En Berglinserie i Svd som förstås känns aktuell för alla som är inne i en ålderskris (därmed inget för mig) - och så alluderar han på den älskvärdaste av författare, Oscar Wilde. Jag har för länge sedan gett upp seriemediet: jag läste alltför mycket förr om åren, och senare allt mer sporadiska kontakter har bara lett till besvikelser. Men Berglin kan jag läsa med stor behållning (han har varit lärare, och ganska ofta anspelar han på detta, till min enorma förtjusning).  

De besvikna

De besvikna letar alltid, nöjer sig aldrig: de går omkring i ett ständigt tillstånd av att någonting saknas, att de blivit berövade något, när de bara behövde lära sig att förstå att vänta sig mindre av tillvaron när den trilskades nästa gång.


Gissa om han refererar till Baudelaire

Den norske filosofen Lars Fr H Svendsen har skrivit en ganska förutsägbar text under strecket (Svd) om ruset - mest om drogbruk, och hur "[m]ånga rusmedelsmissbrukare vill - i likhet med otaliga andra människor med sina problem - hellre se sig själva som viljelösa offer än som personligen ansvariga för det liv de lever". Det är skarpt, men tyvärr är resten av hans resonemang lite virrigt och intetsägande, och det känns lite sökt att han börjar koppla allt till den långtråkighet han tidigare skildrat - i och för sig är långtråkigheten ett undanskuffat ämne, men att som Svendsen göra, hänvisa allt ditåt, är något av en överdrift, och att någon gång hitta en annan auktoritet på drogernas område än Baudelaire (och hans lillebror Burroughs) vore också önskvärt.

Gnäll och skäll

Som folk i allmänhet (jag menar lärare) har jag försökt att se också Fredrik Lindströms senaste projekt, det som handlar om svensk mentalitet, om jag har förstått saken rätt. Tyvärr tycker jag att det inte har varit särskilt givande (jag har visserligen bara sett sammanlagt kanske 35 minuter): men det konstiga är att den åsikten finns det absolut inget gehör för - på den här skolan tycker alla att Lindströms är guds gåva till svenskarna (jag menar lärarna), och det går inte att ha en avvikande åsikt. Endast jag och en annan kollega är lite skeptiska, men medan Anders mest är tveksam till att Lindströms och sidekick-Englunds slutsatser alltid landar i en historisk förklaring, att det inlärda beteendet inte skulle vara lika betydelsefullt som arvet (då kan allt negativt beteende ursäktas: "jag gör så här för att jag är svensk"), blir jag lika irriterad på Lindströms starkt koreograferade språk, hans långsamt eftertänksamtsläpiga formuleringar - för att inte tala om hans ständiga kisande med ögonen, ett gammalt knep som intellektuella i Sverige tagit till sedan 80-talet, vad jag kan minnas, när de vill se riktigt skarpintelligenta ut.

Ett kärt gammalt ämne

När särskrivningarna började bli allt mer frekventa under 90-talet började dilettanterna genast leta efter orsaker, och kom först fram till att det var engelskans fel, och senare att det berodde på att barnen vid läsinlärningen börjat dela upp orden i mindre enheter (last bil) – men ingen av  anledningarna förklarar varför så många äldre (från min ålder och uppåt) är ansvariga för så många särskrivningar: sådana som varken talar engelska eller gått i småskolan sedan väldigt lång tid tillbaka. Jag trodde direkt att det beror på att många människor har en fobi mot långa ord; de tycker att de här orden inte är estetiskt tilltalande, att de ser ut som en styggelse: det blir ett för säkerhets skull, liksom. Någon bättring lär inte vara att vänta. Få människor skriver lika många särskrivningar som mina barns grundskolelärare i sina veckobrev – verkligen en prövning för den språkkänslige föräldern: inte ens barnen själva är lika flitiga i sitt bruk av särskrivningar, men med några års övning kommer de säkert att bli likadana om några år, när deras lärares undervisning fått sätta tillräckliga spår - - -   


Up jumped the Devil and said, ’Here is your man and I got proof’

Det har kommit till min kännedom att NON SERVIAM skulle vara Djävulens devis, som han använde i sitt uppror mot Gud, och som följden av en långrandig syllogism skulle det göra mig till Satanist. (”Non Serviam” är alltså titeln på Ekelöfs dikt och diktsamling, och det var NON SERVIAM den romerska slaven tatuerade in på sin arm för att markera att kejsaren inte ägde hans själ.)

 

Jag har tio skäl till varför jag borde betraktas som satanist, om det nu är så det heter:

1 Initialbokstäverna på medlemmarna i min familj blir BAAL, vilket ju alla vet är ett av namnen som Hin Håle har (tala om kärt barn).

2 Min äldste son heter Adrian, precis som Adrian Mercato i Polanskifilmen Rosemarys baby, och han är alltså avlad av Djävulen (han i filmen).

3 Jag håller på Manchester United av den enda anledningen att de förr brukade kallas ”The Red Devils”.

4 När jag går in i en kyrka blir jag fysiskt illamående. Däremot har jag gjort otillåtna saker vid en kyrkogård, efter midnatt, när alla dygdiga människor låg och sov.

5 Varje sommar läser jag Goethes Faust (jag nöjer mig med första delen vissa år). Men bara vartannat år eller så läser jag Miltons Paradise Lost. Och jag har läst Dantes Inferno-del dubbelt så många gånger som hans Paradiset.

6 Jag fattade före alla mina kompisar att De Niro-karaktären Louise Cypher i Angel Heart var en syftning på Lucifer.

7 I mitt födelsenummer finns tre nior, och den som vänder dessa uppochned får tre sexor, och Djävulens (egentligen ”odjurets”) tal är 666, enligt Johannes Uppenbarelse, kapitel 13, vers 18.

8 Jag är vänsterhänt, enligt medeltida sed ett säkert tecken på samröre med Djävulen (på latin heter vänster ’sinister’). Så långt som in på 60-talet blev man i svensk skola tvingad att skriva med höger hand.

9 Jag har ägt en svart katt, och det gjorde alla häxor som brändes på bål, och de var alla lika skyldiga till att ha något med Djävulen att göra.

10 Jag har två ärr i min panna, och mina föräldrar vägrar upplysa mig om hur det kan komma sig (men jag har enorma fantomsmärtor, som om där har suttit två horn).

Men jag har ingen svans. Tyvärr - - -    

 


Embarras de richesse

Sådär tråkigt gnällspikigt kan jag tycka att det är futtigt och löjligt att gnälla över detta, att när jag vill förhandsboka en bok på biblioteket vill de ha 10 kronor i avgift. Vad är det som kostar? De ska skicka ett pappersbrev med posten (jag visste inte ens att posten fanns längre), eftersom de inte vet hur e-post fungerar. Ska jag betala 10 kronor till porto (frimärke): och vad går pengarna till? Ska jag bekosta deras fika, människor som inte ens kan stava till Flaubert?


Ibland kan ett ord få dig att känna dig som en statist i en tv-serie som utspelar sig på 50-talet

I morse kom männen som inte har tummen mitt i handen (hantverkarna) till oss för att reparera badrummet; att de har tungan rätt i munnen visade de med all oönskvärd tydlighet innan deras leriga skor ens tagit sig över tröskeln, där de kom bärandes verktyg och silkon - när min fru kommenterade det sistnämnda skulle de så klart fälla en sexistisk kommentar som endast gjorde oss svarslösa. Inte går det att göra sig ovän med dem heller, för då kommer de att göra ett uselt jobb, och så har vi vattenläcka igen om ett år eller så - - -

Lieber! In dieser Ungewißheit schwebe ich; das ist mein Trost

"Jag är glad och lycklig och följaktligen en dålig krönikör", skriver Goethe, för nu tvingades jag läsa Werther också, och det är då en upplevelse att återstifta bekantskap med den där överspände melodramatiske (högtravande, etc) gynnaren, så långt långt ifrån min personlighet. Jag minns att jag för många år sedan prenumererade på något som gjorde att jag fick e-brev från Werther, dock på engelska. Det var sällsamt att få dessa brev personligt adresserade: nästan kusligt – annars får jag bara en massa spam, men de är aldrig adresserade till mig, för där kallas jag Bernt, Bengt, Bente, Benny - - -


"Our sweetest songs are those that tell of saddest thought"

“In situations of peril, the imagination is unhappily fertile”, som gamle Maturin (vandraren, Wilde-aliaset) skrev - - - Och vad ska jag ta mig till med all denna förtvivlan? Ju mer jag skriver, desto sämre mår jag (har jag mått). Jag mår nästan lika dåligt som en tonårstjej (läs JP idag). Om det hade räckt med vattenskadan (två och en halv månad utan dusch) och kostnaderna, eller den onda ryggen och sömnbristen och annat - - - Men nä: mobiltelefonen oförklarligt borta (vad kostar det att köpa en ny? orkar jag ens vara ängslig för alla intima SMS som sparats?), och vad tjänar det till att ringa polisen – i den här oärligaste av städer - - -

No: I´ve changed my mind again (Aaw...)

Jag förväntas förstås ha en åsikt om att Morrissey enligt Aftonbladet ska skriva en låt till den engelska schlagerfestivalen - men jag är långt ifrån förvånad: redan Michael K. försökte göra mig svarslös när jag föreläste på Länsmuseet med frågan vad jag tyckte om Morrissey och hans schlagervurm, och min stora besvikelse när Morrissey sa att han gillade "Det gör ont", skriven av mitt hatobjekt Orup, etc etc. Att han gillar Tommy Körbergs "Judy min vän" gör väl lite mindre ont - - - The Guardian citerar en spokeswoman på BBC som har några lugnande ord att tillägga: "nothing is confirmed at the moment": när det låter så brukar det sällan resultera i något.  

Strindberg

Enligt Expressen, om det är något att lita på, blir det Jonas Karlsson som ska spela August Strindberg, i Peter Birros enormt försenade projekt, tv-serien som dragit ut på tiden - men nu verkar det vara helt klart att Stig Larsson ska regissera, och han är så klart roligare än Richard Hobert. Jonas Karlsson är förstås en bra skådespelare, men jag har inte så himla höga förhoppningar (jämt när Svt ska göra sådana här stora produktioner för "julhelgen" blir det pompöst och livlöst). Förresten tror jag att Stig Larsson fungerade som regiassistent när Svt senast gjorde en serie om Strindberg, den gången Tommy Berggren spelade galenpannan (mest handlade det om, för Stig, att åka och hämta soffor på obskyra Stockholmsadresser och tända pipan åt regissören, vill jag minnas att han har berättat vid något tillfälle).

Joy Division: further all the time - - -

I DN skriver Johanna Paulsson i dag om två "nya" böcker om Joy Division (jag läste Torn Apart i våras); jag vet inte vad jag ska säga om recensentens anglicismer ("extensiva redogörelser"), förutom att försöka glömma dem och uppmana dig att genast läsa Torn Apart. För övrigt håller jag med henne om att bokens författare gör Curtis och bandet en björntjänst när de försöker framställa dem som "normala", med exempel på hur roliga de kunde vara (en del kiss- och bajshumor ursäktar inte all depression). Förmodligen har de tröttnat på alla som kallar bandet för självmordsbenäget (75 % överlevde ju), och vill visa att de minsann kunde vara otroligt glättiga. Utgivningen av Deborah Curtis Touching From A Distance på svenska är dock inget att se fram emot (varför översätta titeln, när det är ett citat?).

Det är förövaren som är offret

Det är förövaren som är offret

Eftersom jag var vampyrfan tidigt tyckte jag redan 1979 att det var en orättvis kritik, när de svenska recensenterna skrev att Herzog nöjt sig med att bild för bild kopiera Murnaus stumfilms-Nosferatu – när jag nu ser om Herzogs version med Kinski slås jag mest av att Dracula är en poet, att hela filmen känns drömsk (som när Lucy vandrar omkring och möter ett sällskap som äter en pestmåltid) – och att jag helt hade glömt zigenarpojken som vid två tillfällen spelar fiol på Draculas slott; den här pojken har ändå flera gånger förekommit i mina drömmar, då mitt undermedvetna säkerligen har bearbetat hans vidare öden (hans närvaro i filmen är helt obegriplig och oförklarlig – han bara finns där, och har ingenting med intrigen att göra – redan i filmen är han en drömnärvaro). Förmodligen kommer jag inte att drömma om honom alls nu, när jag äntligen förstod varför han har medverkat i mina drömmar så många gånger.


Bu och Bä!

Bu och Bä!

Lustigt nog står jag på eftermiddagen och pratar med två elever, och de kommenterar en bok skolan har i en monter vid svenskinstitutionen: Calvinos Klätterbaronen (och gissa vem som har beställt den). Jo, den är bra, säger jag försynt, men det finns bättre böcker av Calvino (De osynliga städerna, Om en vinternatt en resande). Omslaget är lite ”Kalles klätterträd”, säger de. Jaha, denna tv-serie hade jag nog inte tänkt på sedan – 1975, och så visar det sig att Olof och Lena Landström, som gjorde den, idag fått barnkulturpris av Expressen, ett pris som heter Heffaklumpen: aldrig aldrig kommer de att sälja sin själ till Disney - - -


Kattresan

Nu är det många år sedan jag såg barnprogrammen senast, men jag råkade hamna mitt i ett program som jag genast kände igen: Margareta Krooks uppläsning av Ivar Arosenius geniala Kattresan, sagan som fick mig att börja läsa. Att återupptäcka den nu, efter så många år: det var nästan lika saliggörande som då – och min fasa när katten äter tills hon spricker, och blir ihopsydd, ska jag aldrig komma ifrån det. Jag reagerade exakt likadant igår som jag gjorde som femåring. Och det arkaiska språket som tjusade mig och gjorde mig besatt för resten av livet - - -


Ryggont

Jag har aldrig haft värk i ryggen, trots att min kropp är så deformerad (alla läkare har ställt samma fråga, och blivit lika förvånade när jag förnekat), och trots att jag jobbade fem år inom sjukvården (jag vet exakt hur mycket jobbigare det är att flytta en tung tant som är psykotisk jämfört med en tung tant som är medgörlig) – tills jag denna höst fick ont i ryggen, på grund av att jag har ränt runt skolan med tunga klassuppsättningar böcker och cd-spelare och en massa annat material. Under jullovet återkom den här smärtan: jag förstår nu hur jag kommer att må som 80-åring. Nu har jag levt på piller i en veckas tid, och jag har ändå något av en hög smärttröskel – när jag spelade fotboll och fick en hjärnskakning spelade jag först färdigt matchen innan jag vinglade hem på cykeln och ringde sjukhuset med skakande fingrar och de hämtade mig med ambulans. Det är då ett handikapp, att knappt kunna röra sig fritt, och att lägga ytterligare en anledning till den långa listan på djävulskap som hindrar min sömn. Det känns som att ryggen är av (låt gå för viss överdrift), och kunde jag gråta, etc - - -


Into the heart of darkness

Into the heart of darkness

Magnani you´ll never be

Overkligt nog visar Svt på måndag filmen Rom, öppen stad (Roma, città aperta), en av de bästa italienska 40-talsfilmerna (Cykeltjuven är nästan ännu bättre). Du ska se den inte för att det är en gammal svartvit film och därmed per automatik en bra film – du ska se den för att det är en bra film. Det är också en chans att se Anna Magnani i sin första stora roll – senare skulle hon spela i flera filmer av Pasolini, men vi väntar förgäves på att Svt ska visa dem - - -


LISPECTOR

LISPECTOR

Katten av Louis Wain. Och Clarice Lispectors Crônica från mitt riktiga födelsedatum 16 september – det vill säga, mitt riktiga födelseår: ”SÖKANDE En katt åstadkom så mycket klagan under natten att jag sällan har känt sådant medlidande för de levande. Det lät som bedrövelse, och med mänskligt och djuriskt språk är det vad det var. Men kan det ha varit sorg, eller var det ’sökande’, det vill säga ’sökande efter’? För allt levande söker efter något eller någon.”

KAFKA

KAFKA

En Kafka-anteckning som råkar vara från mitt födelsedatum 16 september (årtalet 1920: jag är född något senare): ”Ibland tycks det mig vara så här: Du har en uppgift och du har de krafter som behövs för att utföra den (varken för mycket eller för lite, du måste visserligen hushålla med krafterna, men någon anledning till oro finns inte), ledig tid har du så att det räcker och arbetslusten är det inget fel på. Vad finns det egentligen för hinder för att du skulle lyckas med din oerhörda uppgift? Ägna inte tiden åt att söka efter eventuella hinder, det kanske inte finns några.”

En ursäkt

Datorn kraschade nyligen, så jag skriver detta på en primitiv ersättningsdator, vilket möjligen förklarar varför jag har skrivit så konstiga saker den senaste tiden. Det fanns förstås ingen orsak till varför datorn bara lade av och dog (som en hund), men vi har ju haft spökaktiviteter i huset en längre tid - - - Och nu händer det konstigheter hela tiden när jag skriver, eller om det är mitt nyårslöfte som subliminalt har trätt i kraft, och automatiskt / undermedvetet raderar alla elakheter (som om jag skulle lova något - - -), eftersom löftet var: att bli snäll - - -

Femtioårskris

Femtioårskris

Nu kan du höra Grindermans andra låt, ”Get It On”, som endast släpps som vinylsingel i 1000 ex. Men lyssna på www.myspace.com/grinderman och rys - - - Från och med måndag 8 januari kan den nedladdas. Nick Cave: "Yeah, well, for me all the enemies of inspiration assume animal shapes, they are all around us...and of course, inside us." Vad jag inte fattar är varför det tog så lång tid för honom att upptäcka sitt eget tidiga 80-tal: först när han och Blixa tog ut skilsmässa kastade han bort den där pianostolen han har häckat på sedan ”The Boatman´s Call”; troligast är det hans fru som gett honom ett ultimatum – den här skivan får du inte spela in efter din 50-årsdag - - -

Helikoptermamma

Av de nya orden som har föreslagits reagerar jag på ‘helikoptermamma’ – det är lätt att begripa vad det ska betyda: en mamma som svävar över sitt barn, vakande och beskyddande (‘hönsmamma’ duger inte längre, alltså) – men det verkar inte finnas något behov av ett ord för en pappa som gör likadant; pappor knyter sin slips på morgonen och dricker sitt kaffe och får sig en likgiltig puss på kinden av hemmamamman, precis som i tecknade serier från 50-talet.

My nose is bleeding from rubbing it into books

Det är lätt att förstå varför Paul Auster är en populär författare: han har ett intelligent tilltal, och han klurar ut intrikata intriger och skildrar originelle figurer, sådana som läsaren säkert gärna vill identifiera sig med. Jag har nu återvänt till Auster, efter att ha nonchalerat honom sedan 1993, och läst hans senaste bok Resor i skriptoriet, en behändig liten historia. Det är som vanligt, en atmosfär av dunkel mystik, och människor som beter sig oförklarligt. Jag antar att när Austers styrka som författare ska redovisas är det hans oförutsägbarhet som presenteras: men jag vill hävda att det är en brist, denna hans vilja att låta figurerna göra det oväntade mest hela tiden, eller hur han låter berättelsen röra sig i ständigt obekant terräng. Det som ska synas genomtänkt lider ofta av en inre detonationskraft, som spränger klokheterna innan de hinner ta sig fram till läsaren. Dock kan själva intrigen den här gången helt kort betas av: en man som vaknar upp i en sjukhusliknande cell, hemsöks av vålnader som ställer honom till svars för att han skickat dem på uppdrag, eller ber honom avsluta en historia han just fått läsa. Mannen får namnet mr Blank (av författaren), och det ligger nära till hands att tro att Blank själv är författare – och då ligger det lika nära till hands att tro att Auster, som ju tidigare inte dragit sig för att själv medverka i sina romaner, lägger ned en del av sig själv i Blank (en gammal man: Auster fyller 60 i år). För den som ägnar sig åt språk torde demensen vara ett av de stora hoten (långt värre än den blindhet som då skulle få dem att likna sig vid storheter som Milton, Joyce och Borges), och Blanks tillstånd liknar verkligen den dementes. Han försöker förtvivlat (men förgäves) minnas, och i salen har någon tejpat upp lappar med ord som ’VÄGG’, ’SÄNG’ och så vidare (jag tänker på sommaren när jag jobbade på ett gruppboende för dementa; en patient hade gjort ett kartotek med ord (’DUSCH’, ’BANAN’) och bilder som visade saker och aktiviteter, förmodligen för att han skulle peka på kortet när han ville något – han var konstnär, och hade på väggen en kuslig tavla som han måste ha målat i sjukdomens inledningsskede: en man nästan helt dold av ett mörkt galler). Förlaget kallar detta en ”hyllningsbok” till Austerläsarna: för här antas forna figurer från hans romaner paradera, som vålnaderna som kommer till Blank (Auster) med förebråelser. En av gynnarna heter Trause i efternamn, och om du genast kan se vad det anagrammet står för är du kanske en potentiell Auster-läsare. För min del känns det som rejäl idétorka. Auster har, som jag minns, alltid skrivit lillgammalt, men formuleringar som denna: ”Till sin oerhörda häpnad upptäcker han […]” känns som tagna ur en nybörjares refuserade alster. Ändå är Auster helt klart den stora idolen på skrivskolorna, eftersom han skriver så prydligt och omsorgsfullt. Han skildrar en mardröm, med manschettknapparna på, och slipsen noggrant knuten.

Årets andra dag: 2 januari 2007, kl 10.50

2 januari 2007, kl 10.50
”On the second day he came with a single red rose”

Vem annars?

Vem annars?

The Line of Beauty can be seen at 9 o´clock

I drömmen trodde jag att “The Line of Beauty”, tv-serien som jag har tjatat om hela hösten, skulle sändas mitt bland barnprogrammen, 18.30, efter “Dra mig baklänges” (eller varför inte 18.15, efter “Lillgrisens dröm”?), men det blir 21.00 i Svt 1 tisdag 9 januari; att sändningstiden blir före midnatt är säkert ett resultat av påtryckningar från anonyma potentiella tittare - - -


På mammons brandt

Expressens skadestånd kan inte ha varit tillräckligt, för skådespelaren  är med i alla reklamfilmer som jag ser på tv. Han verkar vara i enormt behov av pengar, eftersom han inte bara lånar ut sin själ, utan också sitt namn (och sina fötter, i sådana där Peter Pan-kängor från 80-talet, när han dansar – imiterar Christopher Walken i den där Fatboy Slim-videon åt Vasakronan?). Vad jag också stör mig på är hur hela befolkningen delar samma uppfattning, där det bara finns plats för en åsikt i taget ("han är helt enkelt bäst"), och den som stör konsensus betraktas som paria. Ni vet, när en viss journalist som gärna exponerade sina underarmar jämt fick epitetet ”Sveriges bästa journalist”, eller när alla – oavsett partifärg – tyckte att nuvarande utrikesministern hade internationellt kontaktnät och var en så skicklig politiker. Detsamma gäller i negativ bemärkelse: den som fått nådastöten av Farbror Konsensus reser sig aldrig - - -


My nose is bleeding from rubbing it into books

En sak som jag ofta stör mig på är hur baksidestexterna på böcker ofta tar till jämförelser med andra författare. Oftast angripen är Beckett, där det kan stå att X skriver ”svartare än” och Y har en människosyn ”svartare än” och så vidare. Nu har jag läst Dennis Coopers andra roman Kluven, och på baksidan får vi veta att Cooper minsann skildrar figurer som är hemskare än både American Psycho och karaktärerna i James Ellroys romaner.

 


Jaha. Jag läste även Coopers första roman, Närmare, men blev mest uttråkad. Förvisso är det en stegring av våldet i den här delen, men det kanske är jag som är avtrubbad (nivellerad, som terapeuten brukar säga). Den här boken har fått ett extatiskt efterord, signerad en man som heter Hemstad [sic], men det bidrar inte till att skildra dimmorna.

 


Kanske jag ville gilla den här boken (jag är en lojal Vertigo-läsare), men om jag hyperventilerar av ord som ”Then he motions to me / with his hand on my knee” kanske jag borde undvika den här typen av bögvåldsprosa, som är så bokstavlig och närgången. I Coopers roman sköljs vidrigheterna kaskadlikt över den minst sagt förbryllade läsaren.

 


Världen som skildras är förstås trashig, fylld av överdrivna referenser till råheter och otäcka saker (hårdrock och Tolkien). Men bokstavlig? Urscenen till protagonistens fixering vid att vilja mörda söta pojkar finns i ett fejkat fotografi han såg som yngling: därifrån steget till en fejkad roman. För allt som utspelas sker förstås enbart i huvudet, precis som Patrick Batemans berättelse var en sjuk fantasi. ”Det egentliga brottet begås alltid i själen”, skriver Gombrovicz i novellen ”Överlagt mord”.

 


Det är ändå tillräckligt med elände i den hjärnan. Cooper utforskar ställen som inte ens den notoriske snuskgubben Freud vågade beträda. Det är förmodligen inte ens meningen att du ska bry dig, när människor styckas kors och tvärs och våldsexcesserna når oanade höjder (eller lågpunkter). På ett sätt är det lika oengagerade som den där Da Vinci-koden, som jag visserligen bara sett som film, för att vara sällskaplig.

 


Jag stör mig dessutom på översättningen. Det är troligt att du på engelska får en annorlunda upplevelse av den här boken, även om jag betvivlar det – Cooper är långt ifrån en lika spännande stilist som Bret Easton Ellis och J.T. Leroy, eller ens James Ellroy och Chuck Palahniuk. Av översättarens blamager kan det här räcka med att nämna den transparenta frasen ”ta guld” (i stället för ”guld, till exempel”) och prepositionstabben ”glad för” (i stället för ”glad över”). Vertigo har gett ut 53 andra böcker: du kan läsa nästan vilken som helst av dem i stället för denna.      


"A candy colored clown they call the sandman / Tip-toes to my room every night"

Jag drömde att jag inte alls var död, utan att jag faktiskt levde; därför var det med viss glädje jag gick nedför trapporna i morse, med den hymniska utsagan ”vid liv” klingande i öronen. Men ack – kaffekoppen var tom när jag drack (skulle en död ha behov av kaffe?), och jag hade inte heller återfått luktsinnet, som jag minns var en av de värre förlusterna som döden förde med sig. Det fanns inga ord kvar: jag var mutistiskt stum, alfabetet hade frusit till is. I huset var det strömavbrott som vanligt, och det enda som återstod för mig var att fortsätta med den här deprimerade icke-tillvaron. Det värsta, minns jag, var ensamheten. Men det var ändå en bra dröm - - -    


Frankenstein

Frankenstein
Henry Fuselis "The Mare"

Frankenstein

”But sleep did not afford me respite from thought and misery; my dreams presented a thousand objects that scared me. Towards morning I was possessed by a kind of nightmare; I felt the fiend´s grasp in my neck and could not free myself from it; groans and cries rang in my ears.”

Årets första dag är vindpinad: regnet och blåsten är två antagonister som kämpar för att bräcka den andre. Jag tillbringar hela dagen inne, och läser Frankenstein, av Mary Shelley, som i förordet skriver om romanens tillkomst, när hon tillsammans med Percy, Byron och Polidori tillbringade dagarna i Geneve: ”incessant rain often confined us for days to the house”. Jag läser om romanen, eftersom vi ska läsa den i skolan när den börjar igen (jag är alltså inte ledig), och belönas förstås med underbara mardrömmar - - -  


My nose is bleeding from rubbing it into books

Konstverket är ett ’där’ som avslöjar att ’här’ inte finns. Som en försenad femtioårspresent gav Bonniers i somras ut Stig Larssons Artiklar 1975-2004, en bok som jag inte har haft möjlighet att läsa förrän nu. Eftersom Larsson har tystnat som författare under hela 2000-talet, är det en välkommen bok, om än slagsidan är mot 80-talet.   

 


När Stig Larsson diskuteras handlar det ofta om varför han är så kontroversiell, och så provocerande. Jag skulle vilja ställa frågan: varför är han så bra? Den här boken ger många svar på den frågan. Till att börja med: hur han kombinerar precision och skärpa i sina iakttagelser. Hans starka åsikter, där det tvärsäkra bara kastar sig rakt mot läsaren. Hans ”ursinniga vitalitet” (med Pasolinis ord).   

 


Redan 1978, i en ledare i Kris, den hyperintellektuella tidskrift han var med om att forma (tillsammans med bland andra Horace Engdahl och Anders Olsson), skriver Larsson att vänstern inte bara går i terapi i besvikelsen efter 68: den är en terapi. Han skriver att vi ska välja böcker lika noggrant som vi väljer vem vi ska ligga med; hans konsekventa poäng är att det finns böcker att undvika, eftersom de lovar för mycket, de är uppfyllda av sin författares stil. Med ett ord som han själv undviker: de är pompösa.

 


Det speciella med Larssons sätt att skriva är hur konsekvent och genomgripande han håller sig undan det pompösa. Han skriver med en nonchalans, samtidigt som han lyckas förbli pregnant och exakt. Bengt Ohlsson i sina ”På stan”-krönikor har allt att tacka Larsson för. Rolig är han nästan jämt, som när han återger hur det går till på fina middagar: vem som helst känner väl igen sig? ”Artigheten – eller hänsynen – kräver att samtalsnivån lägger sig på den mest korkade och osociala damens eller herrens nivå i sällskapet. Man pratar i en halvtimme om osthyvlar.”

 


Det är en stil som vägrar ta på sig skriftspråkets stela retoriska kostym, utan väljer talspråkets mindre preciösa skinnjacka. Allt i den här boken är skrivet på talspråk. Det är ju också därför Larssons (få) pjäser är så bra: hans förmåga att återge exakt hur människor pratar.   

 


På 90-talet återkommer tanken att uppskattningen av konst är objektiv: den som har smaken
har blicken (det här är en tanke som finns redan hos Proust, och det är lite konstigt att Larsson, som här och där refererar just till Prousts roman, aldrig nämner detta) – med andra ord räcker det med att se skaparen i ögonen för att bedöma om hans konst (eller böcker) är något att ha. Det låter skumt, flummigt, men Larssons argumentation är övertygande samtidigt som det är lite löjligt. Förresten skriver han redan 1983 något liknande, så det är inte någon ny fix idé.  

 


Som kritiker är Larsson intressant tack vare sin närsynta läsning – det kan erinra om hur Marie Silkeberg tog sig an en del dikter i sin essäsamling Avståndsmätning, som kom i våras. Som av en tillfällighet skulle man kunna kalla Larssons blick för autistisk (eftersom hans debutroman är Autisterna: säkert den roman från slutet av 1900-talet som kommer att överleva och förbli läst om hundra år), i sin förmåga att koncentrera sig på detaljer. Men då glömmer man att boken med artiklar är så spretig och handlar om så många olika saker, långt ifrån autistens monomana sysselsättning.

 


Larsson berättar hur han i början av 70-talet blev influerad av den film han tittade på: i stället för att kalla det bildning använder han ordet ”tändning”. Precis så ska den här boken läsas: som tändvätska för läsaren.          


SORL

Du som försvinner, ständigt försvinner
Varför flyr du ständigt?
Utan namn, utan like
Du, varför. Vad skiljer dig?
Katarina Frostenson, ur Staden. En opera