Vem ska man tro på?
Hallå? Det är snart ett decennium sedan hjärnans årtionde. GH skriver epigonal litteratur som verkar gå hem hos manliga läsare. (Förutom de nämnda storheterna spökar nog Houllebecq nog bakom skildringarna av turistinfernot.) Att hon inte fattar att genren - nördig looser och hatisk humor - måste utvecklas och inte bara reproduceras. Dessutom känns genusproblematiken ganska genomtuggad vid det här laget. Hon vill så gärna framstå som farlig. Försåtlig litteratur ser annorlunda ut.
/Janne P.
Tja - fast jag är ganska säker på att Gabriella H. vet vad hon sysslar med, och vad jag gillar kanske mest är hur hon utsätter sina figurer för faror som de inte behärskar - det sadistiska leendet när hon driver med dem, och behandlar dem så omilt som bara en författare kan göra (Nabokov gör likadant i flera romaner om ex Pnin, Humbert Humbert, Charles Kinbote).
Säkert vet hon vad hon gör. Men betyder det att det hon gör också är bra? GH påminner om småpojken som spänner musklerna framför spegeln och tror att han är John Wayne. Nabokov i all ära, men varför göra vad han gjort? Jag har bara läst Lolita, men på mig verkar det som om det finns mycket mer hos honom än sadistiska leenden. Humberts ton är f ö snarare elegisk och/eller sardonisk. Och hela boken andas ju kärlek till vad den beskriver trots elakheterna. Dessutom är det en sak att provocera 1958 och en annan att skriva (B-)-prosa 2007. Nej, du: en sida hos Nabokov är rikare på litteratur än en hel bok av GH.
F ö: bra blogg. Upptäckte den häromdagen. Nick Cave rules.
/Janne
1) jag är inte man 2) gabriella håkansson tilltalar mig - inte bara tilltalar, jag tillber
det jag gillar med henne är saker som t.ex: hon är ständigt ett steg före läsaren, hon driver med sig själv, sin figurer : alltså, hon står över all kritik, precis som alla skickliga författare (och, musiker, och konstnärer- )
Ja, låt oss inte bli ovänner över Gabriella H. Rolig jämförelse med John W. även om jag tycker att den stämmer bättre på många andra sv. förf. OK att Nabokov behandlar HH ömsom ömsint ömsom grymt - men åtminstone i Sandemann sa Gabriella H. viktiga saker på ett tämligen nytt sätt.
Ovänner, nej, varför det? Jag tycker bara att en författare som så ogenerat anspelar på viktiga och berömda förlagor (jag menar "Herrmann"? Hallå. Straight out of Nabokovs "Despair") också måste jämföras med dem. Och då visar sig Håkansson komma beklagligt till korta. I vart fall enligt min smak. Att prisa henne för en tematik som vore nydanande så där kring 1947 kanske är ungefär lika intelligent som att tycka att Pär Hagman är det bästa som hänt sedan Depesch Mode (tidskriften). Lars Jakobsson eller Carina Rydberg eller för den delen Steve Sem-Sandberg försöker åtminstone skriva självständig litteratur.
Ida: Håkansson driver inte med sig själv. Just det är hennes problem.
/JP