bernur

I söndagens Svd skriver Lina Kalmteg om Britney Spears, och det är ganska intressant, men ack – jag blir så trött på idealiseringen av just den här donnan. Att kalla hennes senaste tilltag (raka av sig håret) för en djärv protest (”överraskande och revolutionärt”: äh!) är nog långsökt: möjligen var det något rebelliskt när Sinead O´Connor gjorde så för exakt tjugo år sedan, men nu är det knappast så provocerande med en kvinna utan hår på huvudet – bara för att stylisterna i ”Top Model” säger att det är modigt för en kvinna att visa sig skallig behöver det inte tas som intäkt för att vara en vetenskaplig sanning. Artikeln påstår även att manliga stjärnor som inte tar hand om sina barn ”aldrig” blir kritiserade för det kan vederläggas av Pete Doherty och Liam Gallagher – fast, varför gå över Atlanten efter vatten, när hennes eget ex Kevin Federline i media blivit hånad som århundradets sämsta pappa? Jag betvivlar också att Spears fram till rakningen haft en ”väldigt framgångsrik karriär” – är det inte snarare så att denna karriär har stått stilla i ganska många år? Det är inte heller endast kvinnliga stjärnor som blir stora och mår så dåligt att de dör – snarare är det fler manliga genier som dött i ung ålder. Varför måste det generaliseras och kompliceras och teoretiseras? Kan inte dessa kommentatorer låta Britney Spears vara i fred? Av allt att döma är hon en människa lika enkel som hon är vilse, för att inte säga sjuk. Kalmtegs prognos är att Britney efter detta kommer att komma ut som en ny starkare artist – tillåt mig tvivla - - -