bernur

En författare som jag gjort mitt bästa för att undvika är Beate Grimsrud – jag tror att de hysteriska lovorden och prisutnämnelserna från allehanda håll gjort mig misstänksam. Nu har jag läst hennes nya roman Har någon sett mig någon annanstans? Skärvor ur en ganska lång natt, och det är förstås något med den här långa konstruerade titeln som gör mig brydd och nedslagen.

Så, vad har vi här då? Sextiofyra korta texter, som i sin tur består av kortare stycken. Mer än en roman påminner det om en fragmentarisk experimentell text, en textmosaik som varken känner sig bekväm som roman eller novell eller något mittemellan: vore detta – gud förbjude – åttiotalet, kunde vi kalla hennes bok för ”en text”. 

Däremot kan det snabbt konstateras att det återigen rör sig om metalitteratur: huvudpersonen är ännu en av dessa författare, som här uppsöks av romanfigurer både från egna verk och andras (här störtar till exempel Raskolnikov fram, och påpassligt nog talar han en ganska klanderfri svenska). Här utspelar sig den splittrade berättelsen ”någon annanstans”, där all litteratur utspelar sig – bortom, med Calvinos vackra beskrivning, ”den oskrivna världen”.

Tyvärr är just den här författarens neurotiska självupptagenhet ganska trist och intetsägande, och idéinnehållet tunt (en inte oansenlig del handlar om ett pussel som läggs, och där får vi veta att det svåraste är att lägga himlen, för så många bitar liknar varandra: så himla symboliskt, liksom). En idétorka blir inte mer attraktiv för att den kavlas ut över 199 sidor.

Här resonerar författarjaget hejvilt med diverse typer, där den mest påträngande är en halvvirrig strängteoretiker, och även Sisyfos (ibland stavas han Sysofos, och en gång Sysofus) ärar oss med sin närvaro. Grimsrud identifierar sig troligen med Sisyfos och hans syssla; jag avstår från att jämföra med läsarens arbete. Jag ska inte klaga på Grimsruds fantasi, som nog kan uppfattas som spänstig och någorlunda originell. Men jag känner inget för hennes vuxensaga – den är inte gripande på något sätt. Hennes finurligheter och kryptiska skrivteknik väcker varken hängivenhet eller konstruktiv irritation, bara en ljum leda.

Dessutom hinner hon bli både tjatig och pladdrig, trots att det här egentligen är en ganska kort bok. Hon är säkert mycket populär bland inspirationscoacher och motivationspsykologer – människor som talar om ’livskvalitet’. För mig är det trivialt och ointressant med den här halvsurrealistiska världen med akrobater och dansare som svischar förbi i ren och skär idioti. Det är inte dåligt, så klart – men tråkigt och meningslöst, och våldsamt förutsägbart, in i minsta cirkelkomposition. Jag hade nog hoppats på någon kontakt med Das Unheimliche, men ack vad jag bedrog mig: Grimsruds persona är harmlös och oförarglig.