bernur

Det finns böcker, mestadels romaner, som innehåller ”a narrative G-force”, som min amerikanske lärare Mark Troy brukade säga, och jag skulle utan tvekan mena att Sofia Krapp Johanssons debut Silverfisken hör dit. Det ovanliga med den är inte att den har föranlett ett uppbåd av 47 (& ½) intellektuella i Aftonbladet att ifrågasätta kritikers sätt att bedöma kvinnors böcker, eller att det är en diktsamling som hittar fram till så ovana läsare som Tilde De Paula och hennes moster.

Nej, det ovanliga är att det är en så konstlöst skriven poesi; så totalt befriad från poetiserande drag tecknar författaren en existens så full av vidrigheter att läsaren faktiskt känner sig helt urlakat nedtryckt och vimmelkantigt fartblind när berättelsen tar slut. Vad det mest påminner om är barnkammarrim som hamnar fel, för det är väl inte så här det ska vara, tänker läsaren förtvivlat, när situationen tidigt etableras: ”Pappas penis som en obelisk / rakt i stjärten på hans silverfisk”.

På detta kusligt precisa språk, med sin säreget följsamt kantiga rytm, skriver Rapp Johansson en saga från Helvetet. Det finns en skönhet i språket som skär som en dissonant mot det som beskrivs. Det må vara att det finns en monotoni i katalogiseringen av övergreppen, men för offret finns det ingen variation: det är ständigt samma svek som upprepas, och Helvetet ligger som bekant i upprepningen. Jag känner många som är rädda för att bli överfallna på stan, men det är hemmet som är den farligaste platsen, och det är inte främlingar som begår de flesta våldsamma övergreppen.  

Språket med sina perverterade ramsor raserar alla skyddsmurar. Det finns ingen andningspaus, utan hela texten väller fram, som ett enda obearbetat skri av förtvivlan, utan en glimt av ljus. Läsaren försök att värja sig skickas tillbaka av barnet som utnyttjas, vars enda replik är den outtalade ”Det är för mycket”. Sakligheten i hela framställningen gör förstås detta till något mycket obehagligare än det omtalat hemska som skildras i till exempel David Pelzers monomana böcker. Barnets enda önskan är att hennes pappa ska bli en riktig pappa: här finns inte någon primitiv hämndlystnad. Boken i sig är det tillräckliga straffet.

Snarare än den Anna-Karin Granberg som det förutsägbart har refererats till, tycker jag att det här kan erinra om Sylvia Plaths mycket medvetna försök att exorcera sin far. Men Rapp Johansson mytologiserar inte sin far: han är genom hela berättelsen lika vardagligt, nästan lojt ond (när han släpps från en frihetsberövning suckar berättarjaget uppgivet att han återkommer ”på livstid”). Vad Rapp Johansson åstadkommer är den symboliska Silverfisken, som kan uppfattas som en talisman som visserligen inte skyddar henne, men som blir konkretiseringen av den tredje person som finns i varje situation: förutom pappan och dottern alstras ett vittne, ett verbalt minne.

Visst kan det påminna om en utdrivning av en ond makt. I introduktionen till sin senaste bok på svenska, Tyngd, skriver Jeanette Winterson: ”Autobiography is not important. Authencity is important.” Detta har Sofia Rapp Johansson förstått, i denna sin bok som verkligen befinner sig ”mellan mardröm och verklighet”, som hon själv skriver. Den dumma frågan ”har detta hänt?” får sitt outhärdliga svar: “detta händer”, i ett evigt förbannat presens.