bernur

I går hamnade jag på länsmuseet på en förväntad föreläsning om pandemier (sjukdomar – ah), men föreläsaren kunde inte komma – om detta hade varit en dålig roman hade det förstås berott på att han blivit sjuk, men det var ett tåg som blivit stående i en snöstorm i Århus. I stället fick jag lyssna till en femtio år lång redogörelse för kyrkan och statens äktenskap. Sedan blev jag invald i styrelsen för detta humanistiska förbund, trots att jag gjort allt för att undvika all gemenskap och alla föreningar och klubbar och sällskap(sliv). Jag kände mig som en figur i en Tranströmerdikt som står på någon av alla hans perronger och så är det någon som knuffar in mig i ett tåg som ska åka jag vet inte vart (mot en snöstorm?). Det första jag gjorde var att boka tid hos en sjuksköterska så att jag får en vaccinspruta mot ordet ’humanism’.