bernur

Marianne Ahrne är avsatt filmkonsulent, och idag ber hon i DN om ursäkt för att hon vägrade ge filmstöd åt filmen Darling. Det är en märklig text, där hon avslöjar bristen på omdöme, när hon visar hur hon uppfattade saker fel på manus- och provfilmsstadier. Med en fadd eftergift hyllar hon enstaka partier i den färdiga filmen (exakt samma scener som recensenterna lyft fram), som för att påpeka att den som inte kan vara klok kan åtminstone vara efterklok. I vilket fall känns det betryggande att denna omdömeslösa person nu ägnar sig åt andra sysslor. Problemet med svensk film är visserligen inte enbart att personer som Ahrne har haft makt och inflytande: alltför länge har svensk filmpolitik styrts av en vrickad elitism som har fördömt allt amerikanskt, samtidigt som vi i vårt land varken haft independentfilm eller storbolagsfilm att yvas över. Jodå, nästan varje år skapas en hygglig svensk film (och trettiotalet pinsamheter) – och det är beklämmande att det så gott som alltid sker efter att ha stött på motstånd från inkompetenta maktmänniskor, vars kunskaper om film börjar och slutar med Colin Nutley.