bernur

I dag i DN skriver Gabriella Håkansson en liten kommentar till den västerländska uppmärksamheten av Haruki Murakami - men med tanke på vinkeln borde artikeln ha varit mer omfångsrik: nu försvinner den ju under en lång långtråkig text om ... jag kommer inte ihåg, radion? Enligt Håkansson var det Frank O´Connor-priset i höstas som gjorde Murakami populär bland vadslagarna inför Nobelpriset - men i själva verket har den anglosaxiska världen länge gillat Murakami. Frågan Håkansson borde ha tagit upp är hur det kan komma sig att det finns en författare som får kritiker att bli läsare: det vill säga, vanliga sansade kritiker som skriver förbehållslösa hyllningar till denne författare (det är nästan alltid välförtjänt beröm, dessutom) - för annars är kritiker så ängsliga att ha fel, att deras recensioner är intetsägande och garderande, och till intet förpliktigande. Men här finns undantaget Murakami, som får dessa försiktiga generaler att bli fans.