Bildspråk
En av de konstigaste böcker jag har läst (och jag har läst ganska mycket) är av Henri Michaux, och heter på norrländsk svenska Gripa – där tuschteckningar som avbildar insekter fortplantar sig och blir streckfigurer som utgör både mer och mindre människor: det är oroväckande bilder utan styrsel som motspänstigt samsas med korta essäistiska prosadikter som varken förtydligar eller förklarar, utan bara pekar mot nya riktningar (”mot ytterligare ogripbarheter”) – en skola i teckentydningens omöjlighet, där dessa bilder alltså väcker gamla primitiva grottmålningar och dansar med dem skuggdanser (helt utan vidare urskiljer du ett öga: du – som trodde dig vara betraktaren – är betraktad). Så lösgör sig fraserna, och ibland kursiveras rentav enstaka rader: ”Det finns inga oskuldsfulla blickar.” Detta måste ha använts som argument av de bigotta högerkristna amerikaner som fördömde Sally Manns ”Immediate Family”-bilder som barnpornografi. Nu visas några av dessa, tillsammans med dödsbilderna från ”What Remains”, på Kulturhuset i Sthlm. Den svenska moralpaniken uteblir, säkert till Fredrik Lindströms besvikelse - - -
Det är alltid kul att hitta någon som uppskattar Michaux! Du ger en träffande beskrivning av hans teckningar, tycker jag. Michaux och norrlänningen Fjellström är som gjorda för varandra - det mesta av honom som finns på svenska har Fjellström översatt och gett ut på eget förlag - men det kanske du visste.
(Ego: jag har skrivit en artikel om Michaux i senaste numret av tidskriften Horisont)